Väldigt sällan fin

Väldigt sällan fin av Sami Said är utan tvekan en av årets mest intressanta och lyckade svenska debuter, framför allt för att den är alldeles egen till både innehåll och språk. Jag tror att det är omöjlig att inte gilla den här boken, helt enkelt för att den är så charmig. Den har en egen lyster. Författaren Sami Said (född 1979) har sina rötter i Eritrea men är uppvuxen i Sverige, bl.a. i Göteborg. Hans egna tudelade identitet är grogrunden för romanens berättelse, fast det inte handlar om en självbiografisk roman. Men de svenskeritreanska erfarenheterna avspeglar sig där, det är tydligt. Han vet också vad kulturkrockar vill säga.

Huvudpersonen i boken heter Noha och han ger sig av från Göteborg till Linköping för att plugga religion på universitetet. Förutom det ägnar han mycket tid åt att läsa allt han kommer över om Eritrea, han vill så gärna lära sig mycket om detta land. Förstå. Förutom att gå på föreläsningar och delta i grupparbeten lever han lite som en eremit, mest för sig själv. Vill inte umgås med någon i studentkorridoren över huvud taget, allra minst med en irriterande festprisse som jämt ränner runt där. Men eremitansträngningarna håller inte i längden och rätt som det är invaderas Nohas värld av två bullriga personer - den lätt bohemiska Anna och så Fredrik som kallar sig Abdul-nånting eftersom han har konverterat till islam. Det blir slut på lugnet, i ett nafs är Noha en kille som andra ringer till. I kontakten med Anna och Fredrik tvingas Noha att även möta sig själv, omvärdera sig själv och komma utanför sig själv.

Om man skulle sätta en enkel, tydlig etikett på vad Väldigt sällan fin handlar om så är det identitetssökande, vilket sätts på sin spets i framför allt bokens andra del. "Hur ska man begripa vem man är om man ständigt blir en annan? undrar Noha halvvägs i boken. Efter farfars död måste han resa tillbaka till Eritrea och frågorna om vem han egentligen är antar väldigt konkreta former. Sedan kretsar handlingen också kring Nohas relation till fadern och jag tycker att bilden av pappan är riktigt intressant. Kanske stämmer den inte alls med Nohas egna bild av honom? Kanske är pappan inte alls sådan som Noha alltid trott?

Sami Said har skrivit en tänkvärd roman med ett stråk av humor och en glimt i ögat och han har skapat en mycket sympatisk huvudperson som känns levande. Jag gillar också språket som är rakt och okonstlat och består mest av korta huvudsatser, vilken är ganska ovanligt. Det finns en känsla av närvaro och direkthet i uttrycket.

Väldigt sällan fin är väldigt fin. Läs den. Tyvärr är den tillfälligt slut på förlaget (ja, den har blivit en succé) men ett nytryck är på gång (v 41).

Köp boken på FritzStåhl,  Bokus eller AdLibris.