Klart jag inte vill missa seminariet med Erik Andersson om hur det var att översätta "Ulysses", ett arbete som tog flera år. Fyra, tror jag att ha sa.
"Det ordnar sig nog", tänkte han när han fick uppgiften. Det såg inte så svårt ut men där bedrog gan sig lite grann, låter han oss förstå.
Svårigheterna uppenbarar sig först när man har börjat och de finns inte heller där man kanske förväntar sig dem, säger han.
Molly Bloms monolog tillhörde inte alls de svåraste passagerna att översätta, fast man inte riktigt greppar tankesammanhanget på en gång. Det var en sammanhållen stil, vilket underlättade. Kapitlen där stilen växlar var betydligt svårare att översätta.
Första meningen var direkt en liten utmaning, vilket man kan läsa i Anderssons bok "Dag ut och dag in med en dag i Dublin".
Man väljer inte ord bara efter vad de betyder, utan också efter hur de låter och hur de ter sig. "Man får inte vara för feg, det måste vara roligt att läsa också", säger Erik Andersson. Han vågar använda vardagliga uttryck, även de lite vulgära (som tex "skithus" i stället för förra översättningens "avträde").
Hur håller man isär eget romanskrivande och översättande? "Jag kan inte göra något parallellt vad det än gäller", skrattar Andersson.
När det är fråga om en nyöversättning, blir det fokus från kritikerna, det är alltid lite stort. Och speciellt.
Erik Andersson samtalade med översättaren Stephen Farran-Lee.
