Doftande trädgårdar för de blinda

Doftande trädgårdar för de blinda har blivit mitt första litterära möte med den nyzeeländska författaren Janet Frame (1924-2004) och det känns som om hennes författarskap är en ask full med magiska och vidunderliga skatter som jag nu längtar efter att få öppna och sakta undersöka. Redan efter denna bok anar jag att där finns en ovanlig rikedom att upptäcka. Och när jag läser att hon de sista åren av sitt liv upprepade gånger omtalades som en självklar kandidat till Nobelpriset i littetaratur, ja, då behöver jag inga fler löften om eller garantier till att hennes böcker är väl värda att läsas.

I denna roman, som är Frames fjärde (utg.1963), möter vi flickan Erlene, hennes mor Vera och hennes far Edward som för ett tag sedan flydde till London men är nu på väg att besöka familjen hemma på Nya Zeeland. De är en ganska sorglig familj. Vera väljer att leva som blind, Edward hör röster och Erlene vägrar att tala eftersom hon har fått för sig att hon har förlorat språket. Det är mycket länge sedan hon har sagt sitt sista ord högt men hon talar desto mer inom sig själv. Vera tvingar Erlene att besöka en psykiatriker vars uppgift är att få flickan att börja tala igen men det går så där.

"... men Erlene iakttog honom inte längre, hon var långt borta på en åker full med vallmor med en sägen om döden som hölls vid liv genom en samling talande gravstenar och en siffra; natt, och sedan dag, och soljusets klösta ansikte kom fram från nattens fröjder med hankatter."

Erlene är också intresserad av insekter och kan sitta i timtals och titta på dem. Mest tycker hon om Farbror Skalbagge. För honom berättar hon allt, de talar och talar och talar. På nätterna är Erlene rädd för hökar som skulle kunna komma in i rummet och i nattluften smitta henne med Döden. Däri vilar en djup skräck för Erlene.

Som ni ser är det en mycket annorlunda verklighet som Frame skildrar i den här boken. Den är plågsam och förtätad av ljus och mörker från en färgstark fantasivärld blandad med tystnaden. Gränserna mellan det verkliga och det som är fantasi är alldeles flytande eftersom det är som det är i Erlenes värld.

För mig handlar Doftande trädgårdar för de blinda i första hand om ensamhet och om oförmågan att se och höra varandra. Vad ska man ha ord till om ändå ingen lyssnar? Flickan Erlene tolkar världen på sitt sätt och hanterar situationen där efter. En gång säger hon så här till farbror Skalbagge:

"Vänta tills världen är tyst och mörk och knacka sedan och vänta inte på svar, utan gå in, även om du måste slå in dörren; men vänta inte på tystnaden."

En sak gör den här romanen alldeles unik och häpnadsväckande vacker: språket. Frames sätt att skriva är fullständigt magiskt och enastående. Det är starkt och poetiskt och rakt och självklart. Orden, bilderna, gestaltningen! Kanske låter det sig bäst beskrivas genom ett citat. I texten frågar Erlene farbror Skalbagge hur det är att tala med ord.

"Med ord på ett språk, substantiv, verb, adverb och meningar, klippta som häckar och gräsmattor i underliga formationer som överraskar en i mörkret? Meningar som är rumphuggna, eller som i vild skog där det är en kamp bland växterna om att först nå solen? Ord som klättrar på andra ord och livnär sig på dem, eller blommar på dem, som klematis? Blekgröna meningar med gula skiftningar? Meningar som växthus, där orden vissnar vid första vindilen från snön, men blommorna där inne, bortklemade, aldrig utsatta för vädrets makter, prunkar i underbara exotiska färger? Ord, farbror Skalbagge? Som fyrar? Ord med ljuskäglor som söker över haven för att rädda tankarna eller varna dem för farliga tidvattenströmmar, motströmmar och analkande oväder?"

Om du inte har läst något av Janet Frame, gör det. Det finns fyra nyutgivna böcker av henne att tillgå, den ena finare än den andra. Och börja gärna med Doftande trädgårdar för de blinda (i översättning av Marita Zonabend). En stor läsupplevelse utlovas!

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.