lördag, september 08, 2012

Bokmania intervjuar Jessika Gedin

Att som bokbloggare och Babelfantast få möjlighet att personligen träffa och intervjua Jessika Gedin som även i höst är aktuell som programledare för Babel har i sanning varit en händelse utöver det vanliga för mig. Vi satt i soffan utanför inspelningsstudion, i ett rum där teamet och gästerna brukar samlas före och efter inspelningen. Fikabordet såg inbjudande ut och Jessika försåg sig med kaffe och smörgås efter att hon först hade frågat om det var ok om hon tuggade medan vi pratade. Så körde vi igång med intervjun. Nu, när jag lyssnar igenom ljudinspelningen som är nästan en halv timme lång, hör jag våra skratt. Vi hade roligt. Det var ett trevligt och avslappnat möte, tycker jag. Nu kan du läsa textversionen av vårt samtal om böcker, läsning och författare. Mycket nöje.

Jessika Gedin, du är kulturtant och bokmal.
- Ja, gud ja!
Vad är du mer: kulturtant eller bokmal?
- Jag är nog mer bokmal.
Men är du lite åt det nördiga hållet också?
- Nej, inte alls. Det skulle jag faktiskt inte vilja säga. Framför allt för att jag har ett rätt så dåligt minne och sedan är jag inte samlartypen. Man måste samla på fakta eller åtminstone vilja läsa allt av någon. Jag är nog mer spretig. Och jättemycket känslostyrd och intressestyrd.
Betyder det att du är en periodare när det gäller läsning? Att du under en period slukar det ena författarskapet för att sedan raskt gå över till ett annat?
- Ja, fast de senaste åren har det varit så att jag läst i mitt jobb jättemycket så det gäller att ibland ta igen den privata läsningen. Fast de naturligtvis är överlappande. Och väldigt ofta, när man läser i jobbet, som till exempel när jag satt i Augustjuryn, får man läsa saker som man kanske inte skulle ha läst annars. Vilket ju är helt fantastiskt.
Det blir en annan input.
- Hm, precis. Men då har det varit perioder då jag kunnat privatläsa och då kände jag mig genrehungrig. Jag kan bli det. Då vill jag läsa skräck eller någon annan väldigt tydligt definierad genre för då kan jag bara hetsäta och inte behöver tänka så mycket kritiskt.
Har Babeljobbet förändrat din läsning som privatläsare eller påverkat den i något riktning?
- Nej, det har det inte gjort. Däremot är det så att när man gör författarintervjuer som frilans, vilket jag gjort tidigare, sitter man där själv med sin textanalys och sin research. Babeljobbet är annorlunda. Det är otroligt givande och roligt att ha folk omkring sig som läser samma sak som jag så att man får olika vinklar.
Läser hela redaktionen böckerna?
- Vi är en ganska stor redaktion, så alla gör ju inte det. Men många av oss gör det och det blir som en stor bokklubb.
En bokcirkel på arbetstid? Det är ju perfekt.
- Ja, så är det. Det är väldigt lyxigt. Jag ska säga att det är ett hårt jobb också men otroligt roligt. Det är en förmildrande omständighet som är viktig.
Sämre jobb kan man ha, eller?
- Det kan man garanterat. Jag klagar inte, nej nej. Jag klagar inte alls!
Jag lyssnade igen på ditt sommarprogram från 2007 där du säger att du som bokmal är en människa av kött och bok. Det tyckte jag var lite fyndigt.
- Just det. Det är omöjligt att leva alla de liv man vill leva under ett litet människoliv men det går via böckerna. Då kan man vara vem man vill: man, kvinna, barn. På vilken plats som helst och i vilken tid som helst. Jag tror också att många av de erfarenheter jag har kommer både från mitt liv och från litteraturen. Jag har ju levt mig in i andra livsöden så som man gör som läsare. Jag tycker att det gills.
Kan du över huvud taget föreställa dig vem du skulle vara utan alla böckerna du läst?
- Nej, det tror jag inte. Naturligtvis inte. Allt det är jätteviktigt. Men det gäller även alla andra referenser man skaffar sig. Jag hade inte heller kunnat vara den jag är utan den musik jag lyssnar på, utan Monty Pyton, utan Killinggänget, utan min mamma och pappa - det hänger ihop allting. Det är ett paket.
Kan man uppfostra barn till att bli bokmalar eller är du född med det?
- Man ska akta sig för att uppfostra barn till att bli bokmalar. Jag har varit omgiven av läsande människor sedan jag föddes och det smittar. Däremot tycker jag att det är viktigt att man inte pekar och säger "du ska".

Jag tror också att man ofta gör den konstiga kopplingen mellan litteratur och plikt. Framför allt när det gäller barn och hur bra det ska vara för dem att läsa. Det är så orättvist mot litteraturen att göra den till något nyttigt. Det handlar ju inte alls om det. Tvärtom skulle jag vilja se litteraturen som ett erbjudande till ungdomar: Kolla hur mycket sex ni kan få! Tänk vad mycket ni kan vara med om som ni inte har tillgång till annars!

Jag läste väldigt mycket så när jag var liten eftersom vuxenvärlden ofta var hemlighetsfull och stängd. Men då fanns de här kryphålen i litteraturen då man kunde sitta med en bok och ändå få veta precis allt.
Du har en åttaårig dotter. Placerar du ut böcker på strategiska ställen eller hur gör du?
- Redan sedan hon var liten försökte jag läsa med henne sådant jag gillar men det stämde inte alltid överens med vad hon gillade. Jag ville läsa Vem kan trösta knyttet, hon tyckte att den var otäck. Hon ville läsa Molly, den tyckte jag var tråkig. Conny krokodil går till tandläkaren, fy vad jag tyckte den var tradig. Men det var det hon gillade och då fick hon styra. Jag är noga med att hon får bestämma. Jag tar henne till biblioteket och sedan går jag någon annanstans. Hon får själv tala med bibliotekarien också, det tycker jag är viktigt.
Hon har upptäckt tjusningen med böcker.
Ja. Vi har också en fantastisk barnbokhandel som ligger nära där vi bor och dit får hon gå helt själv med sin månadspeng. Hon har nu en egen relation med de fantastiska bokhandelsbiträden som jobbar där. Sedan kommer hon hem med nya saker, grejer som jag inte känner till. Och så fastnar hon för vissa saker medan andra inte. Mitt råd till henne är att läsa mellan 20-50 sidor och om hon inte fastnar, ska hon lägga bort boken. Då är det inte hennes bok just nu. Kanske en annan gång. Kanske aldrig. Hon måste inte läsa ut en bok hon inte gillar. Egentligen måste hon inte läsa alls om hon inte vill. Vi har också läst alla Harry Potter högt. Man gör något tillsammans, går in den här världen tillsammans, vilket är förknippat med väldigt mycket njutning och närhet, precis som när jag var liten.
I programmet pratar du och Jens Lapidus om bokhyllor. Jag gissar att du har även ganska många olästa böcker i din bokhylla. Har du det?
- Jag har rensat väldigt mycket eftersom det kommer in väldigt mycket. Fast jag har svårt att göra mig av med böcker, även om jag ger bort en del till grannar och så. När det gäller olästa böcker har jag fattat ett beslut. Jag har till exempel inte läst klassiker som Dostojevskij, Alberte-serien eller Alexandriakvartetten. Och jag insåg att om de liksom står där och stirrar på mig, kommer det inte att bli av. Så de har åkt nu. Men när det sedan blir dags att läsa Alexandriakvartetten kommer jag att hitta den eller den kommer att hitta mig. Därför har jag inte längre så många olästa böcker kvar. Jag tycker inte om sättet en oläst bok tittar på mig på.

Däremot tycker jag om att ha flera böcker på gång samtidigt, just för att då blir det alltid något som fångar ens intresse och som blir det som man går in i. Blandar också gärna olika genrer att ha på nattygsbordet.
När folk under ett samtal plötsligt utbrister: "Nämen herregud, hur hinner du läsa så mycket? Jag varken hinner eller orkar läsa något nu för tiden." Vad tycker du om det?
- Det är så mycket man gör i livet som man egentligen inte har tid med: titta på tv, dra på stan, fika. Jag läser framför allt mycket i busskurer, på bussen, i väntrum. Att alltid ha en bok med sig är det bästa sättet att få lästid. Fylla tiden.
Lyssnar du på ljudböcker också?
- Nej. Jag har inte blivit en ljudboksmänniska. Det är det där med högläsningen som kanske är det bästa som finns när man läser en bok tillsammans. Där är ljudboken perfekt att exempelvis ha i bilen. Men jag kan också känna att jag blir rastlös för att jag vill skynda på, hinna fram till slutet. Eller så vill jag läsa vissa bitar lite långsammare. På något sätt passar tempot väldigt sällan min läsning.

Jag klottrar också mycket i mina böcker. Stryker under, gör hundöron och skriver kommentarer för att kunna gå tillbaka till det som är viktigt för att hitta kärnan. Och det saknar jag med ljudboken. Men som sagt: den är bra för kollektivt läsande.
Jag får ibland också en känsla att folk är lite rädda för god litteratur. Just de som läser sällan eller inte alls tycker att det är jättejobbigt. Har biblioterapin något råd att ge?
- Jag tror att det beror på att man har dåliga litteraturlangare. Bra litteraturlangare behövs! Den goda litteraturen är inte synonym med den svåra litteraturen. Det är en jättemissuppfattning att god litteratur ska vara mer svårläst. Klassikerna, de moderna också, är så otroligt raka och ofta rena i språket så det är bara en föreställning. Sedan undrar jag vilka som upprätthåller den här föreställningen, förstås. Där är man ju säkert delaktig som kulturarbetare. Det är jag lite rädd för. Det blir ofta en exkluderande värld, just för att referenserna är så gemensamma, kan man väl säga. Men egentligen är det inte konstigare än om du är förtjust i tv-serien Vita huset. Referenserna är inte svårare än så. Det är bara det att de har ett rykte om sig att vara det. Ofta nickar folk och låtsas att de har läst böcker som nämns, för det förenklar det sociala samspelet. Man behöver inte ställa frågor hela tiden. Det är också förknippat med dåligt samvete. Att man borde ha läst... Så betraktar man aldrig film eller tv. Det är orättvist.
Håller du med mig om jag påstår att läsning i hög grad handlar om livsstil? Att man så att säga medvetet väljer och prioriterar läsning framför andra saker?
- Det tror jag inte riktigt att det är så. Jag har en teori om att folk läser i mycket högre utsträckning än vad de vet om. De tror bara inte att det räknas det de läser. Jag tror att folk läser otroligt mycket. Det ser man ju på bokförsäljningen också. Folk läser jättemycket men de tror inte att det gills. De tror att de läser fel saker. De flesta man stöter på som säger att de aldrig läser visar sig ha läst en massa, alla Stieg Larsson till exempel. De har läst mycket text. Rockbiografier eller seriealbum. Men bara för att det inte är Dostojevskij prickar man inte av det på sin fritidslista som om viss sorts läsning inte räknades.
Du säger att du som bokläsare är allätare. Tänk dig nu en litterär trehörning och att du befinner dig inuti den. Vilka tre böcker eller författarnamn står i var sitt hörn och vakar över dig, redo att när som helst rycka ut och rädda dig eller visa vägen?
- Det är så svårt det där! Det är inte svårt att komma på tre. Det är snarare det att nästa vecka kommer jag att vilja ändra de här namnen. Det är dagsformen som avgör. Något annat som avgör är förstås vilken period i livet man har läst någonting. Jag tycker att många av de favoriter jag har är litteratur som jag läst mellan 14- och 20-årsåldern. Den har påverkat mig extra mycket. Antingen för att man då är väldigt öppen eller för att det är då man läser mycket av den stora litteraturen som präglar ens läsning inför framtiden. Det är också viktigt att man då upptäcker mycket för första gången. Därför är frågan jättesvår att besvara. Men Douglas Coupland sätter sig säkert i ett hörn fast jag inte alls längre uppskattar allt han skriver. Men det finns en lättnad i hans böcker, en chimär av enkelhet som jag är mycket förtjust i när det gäller honom. För att inte tala om scener där folk sitter och är ledsna, utklädda till astronauter eller björnar. Han har många finstämda situationer och ett slags mildhet gentemot mänskligheten. Det är inte ont och gott, det är inte hårt och mjukt, utan det finns något respektfullt inför männskligheten. Så han sitter nog i ett hörn. Men de andra? Vi har ju naturligtvis Dumas. De tre musketörerna har betytt extremt mycket. Självklart Sherlock Holmes. De kanske får sitta i samma hörn och vara betydelsefulla, tillsammans med Kameliadamen som också har präglat mig. Och så har vi förstås Jeanette Winterson som jag ska träffa i Babel nästa vecka, vilket är helt galet!
Är hon din drömgäst?
- Drömgäst vet jag inte om jag kan säga att hon är. Hon är en idol. Jag är inte alls säker på att idoler är samma sak som drömgäster.
Blir det med skräckblandad förtjusning som du kommer att intervjua henne?
- Nu vet jag inte hur det blir. Men jag kan tänka mig att ett misstag som man eventuellt gör att man konstrar till saker och ting därför att man så gärna vill bli omtyckt. Jag kanske konstrar till mina frågor bara för att visa hur duktig jag är. Sådant tror jag inte alls bidrar till att det blir bra intervjuer, så det ska jag försöka vara lite vaksam på. Det kan också hända att jag svimmar och får handsvett. Vi får se.
Men någon drömgäst att intervjua, har du det?
- Nej. Jag har faktiskt upptäckt att jag inte har det. Intervjuerna är så olika. Ibland blir det fruktansvärt bra när man inte hade någon som helst aning om att det skulle bli det. Och det man tror ser väldigt bra ut på pappret kan bli stumt. Så jag har helt lagt ner det där.
Blir det spontana bäst?
- Grunden är att jag vill vara ohyggligt påläst. Fruktansvärt påläst! Och sedan kan jag släppa det. Allt annat än att vara påläst vore också respektlöst mot gästen. Sedan kan man vara hur osäker eller nervös som helst, men har man det i ryggen har intervjun en potential att bli bra. En annan sak är också att har man den grunden, kan man fråga det enkla. Då kan man ställa vilka dumstruttsfrågor som helst. Fråga det man är nyfiken på för stunden eller det man kanske på riktigt vill veta.
Vem hittar på frågorna? Är det du eller hela redaktionen?
- Vi sitter tillsammans.
Snart är det dags för Nobelpriset i litteratur och Haruki Murakami har seglat upp som ett hett tips. Är han din favorit också?
- Jag har inte läst Murakami heller.
Inte?
- Vet du, jag har haft bokförlag så länge. Och suttit i Augustjuryn. När jag slutade med bokförlag bestämde jag mig att nu vill jag läsa det svenska. Jag har missat så mycket svenskt! Suttit och läst utländska manus och så. Jag saknade så mycket att läsa nya svenska författarskap och debutanter. Det finns några författarskap som har fallit emellan, vilket är väldigt tråkigt. Men Murakami står faktiskt hemma i min bokhylla. Den har inte försvunnit.
Ibland är man nyfiken på ett författarskap men kan vänta i flera år tills det rätta tillfället infinner sig.
- Det kan också vara så att om någonting blir väldigt omtalat och man inte hinner med första vändan kan man känna sig lite som att man redan kan det, vilket är en mycket konstig förutsättning. Då kan det vara bra att vänta ett tag. Men i fallet Murakami är det bara ett misstag.
Så det är omöjligt för dig att säga något om Murakami som Nobelpriskandidat?
- Helt omöjligt. Jag räknar iskallt med att det inte kommer att bli någon som jag har läst och jag hoppas på att jag kommer att tycka att det är ganska skönt. Det är just ur det perspektivet man kan ställa frågorna om vad det är för författarskap, vad det betyder, vad det handlar om.
Men har du någon favoritförfattare som du önskar skulle få Nobelpriset i litteratur?
- Nä, det har jag inte. Jag tycker att det är roligt med Nobelpriset just för att det då är dags för ett nytt författarskap att introduceras. Ett stort författarskap som man inte känner till. Det är ju en alldeles utmärkt funktion. Det där att folk tjatar om att det ska vara någon man redan har läst, det förstår inte jag. Varför skulle det vara bra? Egentligen borde man ju vara supertacksam och se Nobelpriset i litteratur som världens bästa boktips. I stället för tjata om att Bob Dylan ska få priset ska man betrakta det som just världens största och mäktigaste boktips.
Det är bra sagt.
- Visst är det!

Avslutningsvis fyra snabba svar:
Tv eller bok?
Gärna tv.
E-bok eller pappersbok?
Pappersbok. Dels för att den luktar gott, dels för att man vill veta var man är. Jag vill veta hur många sidor jag har kvar.
Kommunala eller privata bibliotek?
Kommunala bibliotek, förstås. Och så ordentligt med pengar till dem. Bibliotek och tillgång till böcker för alla är grunden för varje välfärdssamhälle. Att man tror att man ska kunna dra ner på kulturresurserna och ändå fostra en generation av lyckliga, framgångsrika människor, det är vettlöst.
Vad läser du just nu?
Jeanette Wintersons självbiografi och så håller jag på med Bengt Ohlssons bok om Margot Wahlström. Men jag läser också om Wintersons gamla böcker, Passionen och Skrivet på kroppen. Det kanske är ett tråkigt svar för det är jobbrelaterat, men det är sant.


Tack Jessika Gedin för intervjun.


8 kommentarer:

mimmimarie sa...

Bra gjort Ivana! En fin intervju.

violen sa...

Lustigt, jag hörde liksom era röster när jag läste!
Intressant intervju. citatet: "Bra litteraturlangare behövs!" aldrig hört förut men det stämmer....

Och apropå Jeanette Winterson, jag har läst en bok av henne (Fyrväktaren) och gillade inte alls. Men när hon nämns gång på gång får jag en gnagande känsla av att jag missar nåt...gör jag det tro?

Jenny B sa...

Det hon sade om Nobelpriset var så bra: att man skall se det som det största och mäktigaste boktipset! Visst är det roligt varje gång det går till någon författare jag redan älskar, men jag skulle inte ha något emot att få ett stort och mäktigt boktips i oktober.

Tack för intervjun!

Spectatia sa...

Hon har en bra inställning till litteratur och läsande, tycker jag. Tack för intressant intervju!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

mimmimarie: Tack, det blev en ny, rolig erfarenhet för mig.

violen: Jag tycker också att "litteraturlangare" är ett härligt ord. Beskriver innebörden bra.

Jenny B: Håller med dig, verkligen bra sagt. Tänker ta till mig det.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Spectatia: Visst har hon det. Tycker att det är skönt, för tack vare henne har min egen ångest över allt oläst mildrats lite grann.

Hermia sa...

Så roligt att ta del av din fina intervju! Hon är en klok läsare, Jessica.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Hermia: Kul att du gillar den.