Ett bokfritt Göteborg

Strosar runt och lugnar mina sinnen innan tåget ska gå. Solen skiner.

Bokmania on the road

Det var galet roliga dagar på Bokmässan men nu är det underbart att snart åka hem igen. Innan tåget går tänker jag ta en promenad genom ett soligt Göteborg. Känns som att jag knappt sett dagsljus sedan jag kom i torsdags.

Dagens utmaning

Dagens utmaning är att packa ner böckerna på bilden i en kabinväska som var full redan när jag åkte hemifrån i torsdags.

Har fallit för Rosa Liksom

Tidigare idag hamnade jag på ett seminarium med Rosa Liksom från Finland, rubriken var När öst möter väst. Översättaren Janina Orlov och hon samtalade om Liksoms författarskap och hennes senaste roman Kupé nr 6 och för min del blev det kärlek vid första ögonkastet.

Den boken måste jag bara läsa! tänkte jag och efteråt råkade jag helt glömma bort att jag hade införd inköpsstopp och bara köpte boken. Jag ville få den signerad också. Och det fick jag.

Jag är övertygad om att Kupé nr 6 är helt i min smak eftet vad jag hört om handlingen, personerna, stämningen, miljön och språket. Den verkar helt underbar. Det verkar också som att det är en bok som genom enskilda människoöden mejslar fram ett helt lands (Sovjetunionens) historia. Miljön som boken utspelar sig i är också lockande: en tågresa från Moskva till Ulan Bator i Mongoliet.

Vem är då Rosa Liksom?

Dagens bokformat

Anna Winberg presenterar Excess-formatet på Molnets scen.

Snygga och smidiga böcker och ett ganska brett urval som spänner över olika genrer ett år efter lanseringen av formatet.

 

Evolutionsteori så som den gäller på Bokmässan

Dagens mest praktiska kunskap

När man är på Bokmässan ska man helst känna till var någonstans det finns toaletter UTAN köer. Jodå, de finns. Men då ska behovet inte vara akut för de ligger inte närmast, om man säger så.

Dagens miss

Jag missade att gå på seminariet med Sami Said. Dumt av mig, det hade säkert varit intressant.

Dagens bokskörd

Årets mest obligatoriska räkmacka

Aino Trosell om "Krimineller"

Kvinnoförfattare, glesbyggdsförfattare, deckarförattsre, arbetarförfattare - Aino skriver inom ett brett fält. En av mina svenska favoritförfattare, jag tycker mycket om hennes berättelser om kvinnor och livet.

Nu är hon aktuell med novellboken "Krimineller" och jag lyssnar på henne i Ljudboksprisets monter.

"Deckarförfattarnas soffor är mycket trevliga att sitta i", säger Aino och skrattar.

Novellen är den ultimata författarskokan, det är i det formatet man övar skalor, enligt Aino. Mycket roligt att skriva. Krimineller är en ny genre och Ainos uppfinning och hon presenterar några av dem för oss i publiken. Jag blir lässugen! Möjligen hörsugen eftersom boken finns även som ljudbok.

"Jag vill läsa boken medan jag skriver den, jag vill veta hur det går", säger hon. Hon betättar också att det är befriande att vara lite äldre och våga unna sig att inte styras av genrer och former.

Det var ett inspirerande och trevligt samtal.

En översättarens vedermödor

Som ni nog vet så läste jag nyöversättningen av "Ulysses" i somras och i samband med det även "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" som handlar om hur det var att översätta denna mastodontklassiker.

Klart jag inte vill missa seminariet med Erik Andersson om hur det var att översätta "Ulysses", ett arbete som tog flera år. Fyra, tror jag att ha sa.

"Det ordnar sig nog", tänkte han när han fick uppgiften. Det såg inte så svårt ut men där bedrog gan sig lite grann, låter han oss förstå.

Svårigheterna uppenbarar sig först när man har börjat och de finns inte heller där man kanske förväntar sig dem, säger han.

Molly Bloms monolog tillhörde inte alls de svåraste passagerna att översätta, fast man inte riktigt greppar tankesammanhanget på en gång. Det var en sammanhållen stil, vilket underlättade. Kapitlen där stilen växlar var betydligt svårare att översätta.

Första meningen var direkt en liten utmaning, vilket man kan läsa i Anderssons bok "Dag ut och dag in med en dag i Dublin".

Man väljer inte ord bara efter vad de betyder, utan också efter hur de låter och hur de ter sig. "Man får inte vara för feg, det måste vara roligt att läsa också", säger Erik Andersson. Han vågar använda vardagliga uttryck, även de lite vulgära (som tex "skithus" i stället för förra översättningens "avträde").

Hur håller man isär eget romanskrivande och översättande? "Jag kan inte göra något parallellt vad det än gäller", skrattar Andersson.

När det är fråga om en nyöversättning, blir det fokus från kritikerna, det är alltid lite stort. Och speciellt.

Erik Andersson samtalade med översättaren Stephen Farran-Lee.

Dagens udda monter och hur jag fick en bok av Lenin

Dagens ha-begär

Dagens boknördsmyskänsla

Dagens boktips

Dagens bokfynd

Dagens sötaste bokarrangemang

Dagens signering

Dagens häftigaste filmtrailer i 3D

Dagens konstigaste boktitel

Dagens bokhög

Borta bra, men hemma bäst?

"Borta bra, men hemma bäst?" var titeln på det första seminariet som jag var på tidigare idag och som handlade om översatt litteratur.

Representanter från Sekwa, 2244, Brombergs, Ramus och Astor diskuterade översatt litteratur och lanseringsmöjligheter för utländska författare. Här kommer en kortfattad sammanfattning.

Var hittar man författare? var första frågan och svaren var många och olika:
- via agenter, lektörer, genom att hänga med i utländsk press
- tack vare slumpen
- på bokmässor
- via personliga tips
- via systerförlag i andra länder
- genom att åka på poesi- och litteraturfestivaler
- genom samarbete med översättare/blivande översättare
- ett kontaktnät är otroligt viktigt
- nätverkande är avgörande i föragsvärlden

Inget litet förlag kan hålla koll på allting, utan man får välja ett vist område att följa. Vad är naturligt och logiskt utifrån förläggarens bakgrund, utbildning mm borde styra. Därför är det viktigt att det finns många förlag med många olika intresseområden/språkområden.

Översättarens roll borde utvecklas i kontakten med publiken och läsarna, särskilt när man inte kan få hit författaren. Men: Det är inte säkert att alla översättare vill eller ens lämpar sig för scenframträdnden. Det är dessutom författaren som har stjärnglansen, inte översättaren. Läsaren låter sig inte luras. Men ett samtal mellan författaren och översättaren, det är en annan sak. Det kan bli mycket spännande.

Olika länders kulturinstitut i Sverige ger ibland stöd till bokutgivning, men det är ingen självklarhet.

Hur lanserar man en ny utländsk författare?
Det behöver inte vara så komplicerat, det går att bjuda in dem. Man måste vara beredd att jobba mycket och ligga på medierna eftersom det inte är alldeles lätt att få journalister att vara intresserade av ett okänt utländsk namn. Man börjar att sälja en bok långt innan den är fysiskt ugiven.

Böcker är mer lättillgägliga idag än någonsin tidigare och de är också billigare än någonsin, säger Dorotea Bromberg. Det är bra för konsumenten men svårt för förläggaren. E-boken kommer att göra boken än mer tillgänglig och förläggare måste räkna med att den påverkar upplagor av pappersböcker men det är inget stort problem.

Hur hittar läsaren till en ny e-bok?
Det är nya kanaler men samma lanseringsproblem. Vi kan lägga ut hur många e-böcker som helst men om läsarna inte hittar till dem, är det meningslöst.

Även bokbloggare omnämns i samtalet:

"En recension på en bokblogg kan vara lika viktig som i pressen, säger Erik Larsson från Astor.

Helen Enqvist från Sekwa säger att bokbloggare är som djungelelegrafen på nätet. De är ett av de förlag som gärna skickar böcker till bokbloggare. Liksom de övriga i sällskapet på scenen.

Slutordet: Översättarutbildningen på Södertörn borde återupprättas!

Marianne Rundström möter Merethe Lindström

På Norden-scenen på eftermiddagen samtalade svt:s Marianne Rundström med författaren Merethe Lindström som vann årets Nordiska rådets litteraturpris. Ämnet var i huvudsak romanen Dagar i tystnadens historia. Merethe gjorde ett mycket positivt intryck på mig, hon var sympatisk.

Hur länge kan man skriva utan läsare? löd första frågan. Ganska länge, var svaret. Merethe Lindström debuterade för ca 30 år sedan och det dröjde länge innan hon på allvar slog igenom.

Det var ett mycket trevligt samtal om litteratur, kyssar, ålderdom, hemligheter och tigande.

Tågläsning, en timme kvar till Göteborg

Merethe Lindström x2

Lagom till bokmässestarten peppar jag hos Enligt O

Idag berättar jag om mina planer för bokmässan hos bokbloggarkompisen Enligt O. Lite praktiska tips till nybörjarbesökaren ger jag också. http://www.enligto.se/2012/09/27/bokmassepepp-del-34-bokmania/

Bokmässa, kära bloggläsare!

Kära bloggläsare,
ni har väl knappast missat att det snart är Bokmässa, årets höjdpunkt för en boknörd som jag. Imorgon, imorgon, imorgon börjar festen!

Läget är under kontroll, åtminstone vad gäller praktiska ting. Seminarier och monterprogram som jag är intresserad av ligger planerade och listade i mobilen och är alldeles för många för att det ens ska kunna vara realistiskt att gå på allting. Mycket mingel blir det också. Och en bokbloggarmiddag på lördag.

Snart ska jag packa väskan, för imorgon bitti, redan klockan sex, bär det av med tåget mot Göteborg. Det blir min femte bokmässa sammanlagt och den andra utsträckt över alla fyra dagarna. Jag längtar. Det enda molnet på min bokmässehimmel utgörs av en tilltagande förkylning, ack ack. Jag häller i mig KanJang, knaprar alvedon och hoppas på det bästa. Det ska funka som det är tänkt!

Bo ska jag göra på samma ställe som i fjol, en väldigt trevlig B & B som kostar lagom mycket. Det gör mig ingenting att jag måste åka spårvagn till och från mässan.

Naturligtvis kommer jag att blogga, twittra och facebooka om vad jag har sett, hört och gjort på Bokmässan. Om det finns någon bland er som inte är intresserad av allt kommande bokmässepladder och foton på uppträdande författare, bokhögar och gigantiska räkmackor kan jag bara beklaga och be er att återkomma när uppståndelsen har lagt sig igen nästa vecka.

Väldigt sällan fin

Väldigt sällan fin av Sami Said är utan tvekan en av årets mest intressanta och lyckade svenska debuter, framför allt för att den är alldeles egen till både innehåll och språk. Jag tror att det är omöjlig att inte gilla den här boken, helt enkelt för att den är så charmig. Den har en egen lyster. Författaren Sami Said (född 1979) har sina rötter i Eritrea men är uppvuxen i Sverige, bl.a. i Göteborg. Hans egna tudelade identitet är grogrunden för romanens berättelse, fast det inte handlar om en självbiografisk roman. Men de svenskeritreanska erfarenheterna avspeglar sig där, det är tydligt. Han vet också vad kulturkrockar vill säga.

Huvudpersonen i boken heter Noha och han ger sig av från Göteborg till Linköping för att plugga religion på universitetet. Förutom det ägnar han mycket tid åt att läsa allt han kommer över om Eritrea, han vill så gärna lära sig mycket om detta land. Förstå. Förutom att gå på föreläsningar och delta i grupparbeten lever han lite som en eremit, mest för sig själv. Vill inte umgås med någon i studentkorridoren över huvud taget, allra minst med en irriterande festprisse som jämt ränner runt där. Men eremitansträngningarna håller inte i längden och rätt som det är invaderas Nohas värld av två bullriga personer - den lätt bohemiska Anna och så Fredrik som kallar sig Abdul-nånting eftersom han har konverterat till islam. Det blir slut på lugnet, i ett nafs är Noha en kille som andra ringer till. I kontakten med Anna och Fredrik tvingas Noha att även möta sig själv, omvärdera sig själv och komma utanför sig själv.

Om man skulle sätta en enkel, tydlig etikett på vad Väldigt sällan fin handlar om så är det identitetssökande, vilket sätts på sin spets i framför allt bokens andra del. "Hur ska man begripa vem man är om man ständigt blir en annan? undrar Noha halvvägs i boken. Efter farfars död måste han resa tillbaka till Eritrea och frågorna om vem han egentligen är antar väldigt konkreta former. Sedan kretsar handlingen också kring Nohas relation till fadern och jag tycker att bilden av pappan är riktigt intressant. Kanske stämmer den inte alls med Nohas egna bild av honom? Kanske är pappan inte alls sådan som Noha alltid trott?

Sami Said har skrivit en tänkvärd roman med ett stråk av humor och en glimt i ögat och han har skapat en mycket sympatisk huvudperson som känns levande. Jag gillar också språket som är rakt och okonstlat och består mest av korta huvudsatser, vilken är ganska ovanligt. Det finns en känsla av närvaro och direkthet i uttrycket.

Väldigt sällan fin är väldigt fin. Läs den. Tyvärr är den tillfälligt slut på förlaget (ja, den har blivit en succé) men ett nytryck är på gång (v 41).

Köp boken på FritzStåhl,  Bokus eller AdLibris.

Några färska nordiska lästips - lagom till Bokmässan

Lagom till Bokmässan har det kommit lite ny läsning med nordisk prägel (som bekant har ju årets Bokmässa den nordiska litteraturen som tema) och jag kan inte annat än att tipsa även er där ute.

Merette Lindströms roman Dagar i tystnadens historia är en mycket spännande boknyhet (övers. Urban Andersson) eftersom den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2012 och Merette Lindström har därmed en självklart framstående plats på bokmässan i år. Hon skriver inte bara romaner, utan noveller också. Vill man få ett smakprov på hennes novellkonst kan man välja novellen Kyssen (övers. Alva Dahl) som ingår i "Nordiska fyran" från Novellix men snart, också lagom till Bokmässan, utkommer en novell till - Det måste ha varit ensamt där. Jag är väldigt nyfiken på hennes författarskap, även om jag inte hinner bekanta mig med det nu, utan får spara det tills efter Bokmässan.

Ytterligare tre noveller bidrar till att bilda en nordisk novellkompott: Det gula huset (Gyrdir Eliasson från Island), Ett köns bekännelse (Riika Pulkkinen från Finland) och Ok International (Jakob Ejesbo från Danmark). Tack vare dessa noveller kommer jag att kunna nosa på det nordiska åtminstone lite grann. 

Här gillas Lundströms Bokradio

Lundströms Bokradio är ett nytt radioprogram om böcker och litteratur som sänds i P1 varje lördag kl 8.05 med repris på måndagar kl. 18.15. Tre avsnitt har det hunnit bli och jag gillar programmet bara mer och mer. Det bjuds på intressanta och aktuella reportage från Sverige och världen, spännande gäster, lockande boktips och hörvärda författarintervjuer. Marie Lundström som är programledare vågar gå på djupet i ämnet utan att för den sakens skull vara pretentiös, samtidigt som hon vågar vägra lättsmälthet. Målet är "ett agendasättande magasin byggt på stor kunskap — men utfört med lätthet, värme och gott humör". Det tycker jag att de har lyckats med så här långt. Reportaget om Femtio nyanser av honom (i andra avsnittet) var en höjdare, bara för att nämna ett exempel.

Kul med en radiovariant som utmanar Babel. Här kan du se vad sändningarna hittills har handlat om. Och om du ännu inte har lyssnat på Lundströms Bokradio, rekommenderar jag programmet varmt. Finns naturligtvis även på webben och som podradio.

Intet

Eftersom det snart är Bokmässa i Göteborg och eftersom den har nordisk litteratur som tema och eftersom den danska författaren Janne Teller kommer dit, publicerar jag på nytt min recension av hennes bok Intet som dessutom kommet ut i nyutgåva precis nu i dagarna. Jag tycker fortfarande att det är en ohyggligt bra bok.

Så här skrev jag om Intet i oktober 2007:


Intet är en ungdomsroman som även vuxna kan och borde läsa, särskilt om man är förälder till en nybliven tonåring. Intet är en bok att samtala om. Men även utan tonåringar i huset har boken något att säga oss vuxna. Intet är en ungdomsbok i Nobelprisklass, om nu Nobelpriset kunde ges till ungdomsböcker, vilket det inte gör. Men i alla fall.

Intet handlar om ett gäng sjundeklassare som, rent ut sagt, spårar ur utan att någon vuxen människa märker ett smack innan det blir på tok för sent. En kille vid namn Pierre Anton bestämmer sig för att sluta gå i skolan och bosätter sig i ett plommonträd. Det är augusti.

"Pierre Anton hoppade av skolan den dagen han kom på att det inte var någon idé att göra något, när ingenting ändå hade någon betydelse. Vi andra blev kvar. Och även om lärarna fick bråttom med att städa upp efter Pierre Anton, både i klassrummet och i våra huvuden, blev lite av Pierre Anton sittande i oss. Kanske var det därför det gick som det gick."

Påståendet att att det inte är något med något och att ingenting har någon som helst betydelse lämnar inte Pierre Antons klasskamrater i fred, de vägrar att acceptera hans nyfunna livsfilosofi om alltings värdelöshet och bestämmer sig för att a) bevisa för Pierre Anton att det visst finns något som betyder något, b) få ner honom från plommonträdet.

Varje dag efter skoldagens slut samlas barnen i ett övergivet sågverk och leker en lek som till en början är ofarlig, men accelererar och så småningom förvandlas till ett grymt maktredskap. Leken får ohyggliga konsekvenser när var och en i gruppen måste ge upp något viktigt och lägga det i den så kallade "högen av betydelse" - och samtidigt få makt att bestämma vad nästa person ska offra. Under grupptrycket och berusade av den ljuvliga maktkänslan visar sig barnen vara kapabla till allt hemskare gärningar. Alla dessa snälla och väluppfostrade barn... Vid jul är katastrofen ett faktum.

Det finns inte många böcker av det här slaget, kommer egentligen bara på klassikern Flugornas herre. Det är en modig bok som även kräver mod av läsaren.

Vackert om litteratur

"När en dag har gått finns den inte längre kvar. Vad återstår av den? Inget mer än en berättelse. Om berättelser inte berättades eller böcker inte skrevs skulle människorna leva som djur, enbart för dagen"

(I.B. Singer)

Nanobook - en eterisk berättelse i internetåldern

Nanobook är en udda liten bok, en modern saga om kärlek och svartsjuka i internetåldern, skriven av den tjeckiske musikern och författaren Mardoša.

Kärleksparet i boken heter iTom och Eliška (eller e-Liška) och de är varandras fullständiga motpoler. iTom är datasnille och dataspelsnörd, Eliška är naturvän och teknikmotståndare. En dag tappar iTom bort sin digitala hund Hal som dock hittas av Iveta, i bloggvärlden känd som 90-60-90. De möts i ett chattrum och ett starkt ömsesidigt tycke uppstår. Det utvecklas till ett triangeldrama - med sci-fi inslag. När Eliška blir allvarligt sjuk och inlagd för specialistvård på Centrum för vetenskaplig applikation av nanogami, CVAN, där 90-60-90 råkar vara anställd, blir läget genast komplicerat. Om Eliška ska kunna överleva, behövs det en skicklig nanopilot som klarar av att med hundraprocentig precision döda viruset inuti Eliškas kropp. Ungefär som att strida i en labyrint i ett dataspel. Och vem är det som är bäst av alla på att spela dataspel? iTom, ja. Går han med på att ställa upp som frivillig nanopilot och klarar han i så fall att vinna detta i särklass svåraste "dataspel"? Jag avslöjar inte hur allt slutar, men du anar kanske.

Karaktärerna är förenklade till den grad att de bara är piktogram och berättelsen följer sagans enkla psykologi och händelseförlopp. Nanobook är underhållande och ganska rolig om man gillar galna och stundtals tramsiga historier. Hunden Hals äventyr är riktigt kul berättade, till exempel när hans batterier börjar bli urladdade:

"Low battery! Low battery! Low kan betyda sorgsen på engelska. Sorg kan inte helt uteslutas hos batterier som har gått vilse i en främmande stadsdel, men i det här fallet betydde det utan tvekan endast: Låg batterinivå! Låg batterinivå! Vilket till slut även Hal själv insåg. Han kunde knappt röra sig. Teknikens röst upprepade ständigt: Get charget! Get charged! Och det stod klart att han inte behövde debiteras utan laddas."

iTom och Eliska

Nanobook är vackert utformad med originalillustrationer av Milan Cais och påkostad med bokband och en cd-skiva som innehåller ett musikalbum utformat kring berättelsen (som jag skrev i början är författaren musiker också). Boken innehåller också en författarintervju om boken. Den är lättsam, underhållande och snabbläst, man läser den på drygt ett par timmar. Jag tänkte faktiskt lite på att Nanobook påminner lite grann om Andrew Kaufmans knasiga roamner.

En annorlunda gå-bort-present?

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.