Nattens skogar är en av 1900-talets stora modernistiska klassiker som jag fick nys om tack vare en artikel i ViLäser nr3. Vilken tur att jag gjorde det!
Sällan har jag läst en bok som är så oemotståndlig samtidigt som den inte låter sig förstås till fullo och verkligen inte redan efter första mötet med denna magiska text. Jonas Thente talar om "mänskliga mysterier som fortfarande vägrar låta sig avkodas" trots att han läst boken många gånger. Jag förstår nu vad han menar. Här krävs omläsningar för att upptäcka nya och nya skikt.
Nattens skogar är en bok om djup desperation och själsligt lidande. Den innehåller lesbisk kärlek, förtvivlan, åtrå, utanförskap, passion, lyckorus, sorg, missbruk och sex och allt är skrivet på ett språk som jag aldrig tidigare mött någonstans. Det språkliga är ren magi, ren poesi. Hur kan man skriva så fulländat?
"... om man födde fram ett hjärta på en tallrik, så skulle det säga ´Kärlek´ och rycka till som ett avhugget grodben."
Bokens huvudperson är Nora som är passionerat och bortom livet och döden förälskad i Robin, en rotlös och självdestruktiv kvinna med kraftiga alkoholproblem som just har lämnat Nora. Det är en tragisk relation där Nora är den beroende parten, det är hon som varit "älskad av någonting sällsamt" och som sedan har glömt och övergivit henne. Men Nora vill inte släppa taget, hon stångar huvudet blodigt mot sitt sargade hjärta. Fast ändå...
"En dag kommer Nora att lämna den flickan; men också om de blir begravda i var sitt hörn av världen så kommer en hund att kunna hitta de båda."
Vi möter flera olika personer, t.ex. doktorn som är Noras vän och förtrogne och som i ett av bokens starkaste kapitel (Väktare, vad lider natten?) avslöjas som transvestit. En ny dimension i handlingen infinner sig i och med denna insikt. Personerna i boken känns samtidigt både allmänna och individuella. Barnes mejslar nämligen fram människoporträtt som med sin individuelatitet och sina speciella drag bildar ett slags helhetsbild av gruppen och kanske rent av mänskligheten. Hon väver mycket skickligt samman det personliga och det universiella.
Är Nora verklighetens Djuna barnes? Det är möjligt. Det är i alla fall känt att förebilden för romanens Robin är Djunas älskarinna Thelma Wood, en på sin tid känd konstnär.
"Hennes hjärta tumlar runt i hennes bröst, i ett mörker. Fastän somliga glider in i natten som en sked skär ett stilla vatten, så stångar sig andra fram mot en ny efterlåtenhet; av deras horn går ett torrt gnissel, som av gräshoppsvingar, när de äntligen är redo att fällas."
Det var inte lätt för Barnes att få boken utgiven, man kan säga att det var ett helsike eftersom inget förlag vill åta sig utgivningen (Thente ger en mycket intressant bakgrundsinformation i sitt efterord). Det är troligt att skildringar av lesbisk sex på offentliga toaletter med hjälp av religiösa inslag också satte sina käppar i hjulet för romanen. Våren 1934 skrev Djuna Barnes ett brev till en vän och berättade ironiskt om förlagens avslag: "allihop säger de att det inte är en roman, att det inte finns nån trovärdig kontinuitet i den, utan bara höjdpunkter och poesi - att jag inte berättar för någon hur personerna är klädda, vad de äter eller hur de öppnar och stänger dörrar, hur de försörjer sig eller hur de tar av sig skorna och sätter på sig hatten. Det ska gudarna veta att jag inte gör."
Det ska gudarna veta att hon inte gör! Tack och lov, för då vore Nattens skogar en helt annan bok och förmodligen helt ordinär.
Romanen är till stor del uppbyggd kring personernas samtal, de berättar öppet för varandra om sin syn på livet, sammanfattar dess väsen - till exempel när doktorn talar med pappan till Robins efterblivne son (som Robin har lämnat). Jag tycker mycket om jämförelsen med skålen i mörkret.
"Om jag var ni, fortfor doktorn, så skulle jag bära den pojkens intellekt som en skål man har hittat i mörkret; man vet inte vad den innehåller. Han livnär sig på rester som vi inte har satt värde på; han äter en sömn som inte är vår sömn. Det ligger mer i en sjukdom än namnet på den. Hos genomsnittsmänniskan finns det säregna som har blivit rammat, och i det säregna det vanliga som har blivit sänkt; människor är alltid rädda för det som fordrar bevakning."
En sak jag tänker på är Barnes självsäkra leveranser av universiella sanningar, Thente använder uttrycket "övertygande universaliteter" och det är märkligt att ett sådant stilgrepp fungerar, att man inte upplever det som floskler. Det är ett modigt genidrag som gör det möjligt att sammanfatta mänskligheten, ett genidrag som får mig som läsare att häpna och ofta plocka fram pennan för att anteckna än det ena, än det andra citatet. Magi, jag säger ju det!
"Vi har värk i knotorna bara så länge det är kött på dem. /.../ Och på samma sätt är natten en hud dragen över huvudet på dagen så att dagen ska ha sin plåga. Vi får ingen lindring förrän natten smälter bort; förrän nattens raseri bringar sin eld att ruttna bort."
Nattens skogar är en makalös bok som jag kommer att läsa flera gånger. Det vet jag med säkerhet. Varför? Låt mig svara med T.S. Eliots ord: "Det som jag skulle vilja beredda läsaren på är att upptäcka det storartade resultatet av dess tillsträvan, dess uttrycksskönhet, lyskraften av dess kvickhet och människoteckning, samt dess sinne för fasa och ödesgrymhet."
Bara man tar sig förbi den första meningen (den är jobbig och halvt obegriplig), är man fast. Är man en van läsare, har man en utomordentlig läsupplevelse framför sig. Lägg gärna Nattens skogar av Djuna Barnes på din läslista.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
