Jag fullkomligt älskade första halvan av boken men sedan svalnade känslorna lite och sista tredjedelen tyckte jag var rent av lite seg (möjligen i jämförelse med i hur boken kändes i början, men det är svårt att avgöra).
"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv", lyder bokens berömda inledningsmening. Sista meningen är "Ty där var hon." Det som utspelar sig mellan dessa två meningar sker under en enda dag, en junimorgon i början av tjugotalet och det berättas om perfektionisten och pliktkvinnan Clarissa Dalloway som ska hålla en stor fest till sin förträfflige makens ära för att stödja honom i hans viktiga karriär. Betydelsefulla människor är bjudna och allt måste bara vara tipptopp in i minsta detalj.
Handlingens röda tråd avbryts ibland av sidoberättelser och korta episoder då andra figurer gör entré och och vi tar också del av Clarissas minnen i samband med att hennes stora ungdomskärlek Peter oväntat dyker upp. Clarissa är inte längre ung men ännu inte heller gammal, runt 50, och det kommer fram ganska mycket om hennes liv och tankar. Till exempel om hennes attraktion av kvinnor. Är det Virginias egna erfarenheter som spökar här?
Det är lätt att fascineras av Virginia Woolfs sätt att berätta och gestalta. Med språkets hjälp placerar hon oss läsare i ögonblickets hjärtpunkt och låter oss uppleva känslor så som Clarissa upplever dem, som t.ex. i den här meningen:
"Minns du sjön?" sade hon halvkvävt, under trycket av en rörelse som kramade samman hennes hjärta, kom musklerna i hennes hals att bli stela och drog ihop hennes läppar som i kramp när hon sade "sjön".
Man känner bitterheten och besvikelsen under fernissan av perfektion i Clarissas liv, det blir som en nerv i berättelsen. Den pulserar fram genom texten.
Romanen känns mycket modern. Texten är kompakt och rör sig framåt med kraft och fart, det är ingen text man vilar i. Läsningen kräver koncentration och ibland pauser, just för att texten är så, så ... äsch, jag finner inte det rätta uttrycket men ni kanske ändå förstår vad jag menar. Man blir till slut lite matt helt enkelt.
Jag är, liksom Enligt O (här), mycket glad att jag läste Mrs Dalloway (i översättning av Else Lundgren) eftersom det var en bra och givande läsupplevelse. Och det finns uttryck i boken som jag för alltid kommer att bära med mig, till exempel detta: "respekt för själens avskildhet" - det tycker jag låter vackert.
Det är bara det att jag nu känner en vansinnig längtan efter att se eller läsa Timmarna igen.
