The First Edition Covers of 25 Classic Books

Lite gammaldags bokomslagsporr är väl aldrig fel. Titta här för att se foton av 25 originalutgåvor av klassiska böcker. Jättefina! Ett av de 25 omslagen syns här nedan.

Hur jag blir lässugen och drabbad av ha-begär

Att se så här vackra böcker kan bara sluta på ett sätt - jag blir lässugen och vill ha om inte alla fyra, så åtminstone ett par av dem. Jag valde Doftande trädgårdar för de blinda och Ansikten i vattnet till att börja med, Hör du ugglorna? och Vid alfabetets gräns väntar jag i så fall med till ett senare tillfälle, för det är ju det här med lästid också.

Jag har inte läst något av nyzeeländskan Janet Frame (1924-2004) tidigare men förstår nu att hon är en i sanning intressant författare som till och med figurerade i Nobelprissammanhang medan hon levde. Klart att jag måste bekanta mig med hennes författarskap! Längtar redan.

Har du läst någon av böckerna? Vad tyckte du?

Babel & Bokmania - är det sant?

Nu ska ni få höra, för plötsligt händer det. Jag har fått mejl från den pressansvarige för Babel och han undrar om jag som bokbloggare skulle vilja att a) intervjua Jessika Gedin och b) göra ett eller flera inspelningsbesök i Babel-studion. Om jag skulle vilja? Kära nån, hur många svarsalternativ finns det på den frågan? Rätt, bara ett. Så när chocken hade lagt sig och jag fick tillbaka rörelse- och tankeförmågan (vilket tog ungefär ett dygn må ni tro), svarade jag att jamenvisst, det vill jag så klart hemskt gärna göra. En vecka har jag nu funderat över frågorna till Jessika och jag tror att jag är klar med dem. Men hur är det bäst att göra med intervjun? Mejla? Ringa? Träffa henne? Ett personligt möte vore roligast, så det hoppas jag på. Min tanke är att spela in intervjun och sedan lägga ut ljudfilen på bloggen.

I morgon spelas sässongens första avsnitt av Babel in men eftersom jag är så dum att jag gått och blivit sjuk blir det inget inspelningsbesök redan den här veckan, vilket vore förstås jätteroligt med tanke på vilka gäster som kommer (Karolina Ramqvist, Mikael Niemi och Caitlin Moran). Det får bli en Babel-utflykt nästa vecka. Då hoppas jag också att genomföra intervjun med Jessika efter inspelningen, hoppas att hon kan då.

I höst kommer Babel att sändas på söndagar klockan 20 och även Daniel Sjölin kommer att vara med på ett hörn. Han ska göra nedslag i den svenska skönlitteraturen och testa olika litterära platser i verkliga livet. Det kan bli kul. Första avsnittet sänds nu på söndag den 2 september. Då sitter jag garanterat bänkad framför teven.

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken

Kärleken är Jonas Gardells nya roman, den första delen i en planerad trilogi vars samlingsnamn är Torka aldrig tårar utan handskar. De två andra delarna kommer redan under våren 2013 och jag tycker, egentligen, att du inte ska förspilla tid med att läsa recensioner utan i stället skaffa boken och börja läsa så fort du bara kan, om du inte redan har gjort det. Det här är nämligen årets viktigaste svenska roman. Förmodligen årtiondets.

Kärleken är en inifrån-berättelse om aidsepidemin som på 80-talet svepte över Sverige och lämnade förnedring, död, vrede och oerhört mycket sorg efter sig. Det har gått 25 år sedan dess och alltså blivit dags för Jonas Gardell att släppa vreden och sorgen fria. Han är så arg, så ledsen! Och all denna ilska och alla dessa tårar överför han till mig som läsare och jag tar emot dem, skamsen men ändå tacksam för att han berättar allt detta för mig. För oss. När jag läste ut sista sidan, satt jag en lång stund som paralyserad. Det var sent på kvällen och jag kunde för mitt liv inte begripa hur jag skulle kunna gå och lägga mig som om ingenting hade hänt. Djupt inom mig hade något krossats medan något annat hade växt sig starkt.

Kärleken har en väl genomtänkt konstruktion. De skönlitterära passagerna rör sig mellan ett nu som är hösten 1982, ett då som är huvudpersonernas barndom och en framtid som vrider sig i aidssjukdomens klor för den ena av personerna. Dessutom innehåller boken separata avsnitt med rena fakta om olika aspekter av homosexuelitet, så som t.ex. medicinska, religiösa, historiska eller politiska. Det ligger odiskutabelt mycket research bakom. De homosexuellas Stockholm träder också fram som ur en liten ask och det är något som gör den här boken till ännu en i raden av oförglömliga stockholmsskildringar.

Bokens huvudpersoner är två, Rasmus och Benjamin. De har nyligen tagit studenten. Rasmus är från lilla Koppom i Värmland medan Benjamin är stockholmare. Fast Jehovas vittne. Båda kommer från miljöer där intoleransen och okunskapen är stora. Hösten 1982 flyttar Rasmus till Stockholm och börjar omgående dras till ställen där homosexuella män uppehåller sig och det är en värld som inte är vacker, men den enda de har. Även Benjamin rör sig mot den homosexuella världen i allt snävare cirklar, det är dubbelt så svårt att också behöva gå mot sin tro. På julafton träffas Rasmus och Benjamin för första gången och det blir ett möte som får klockorna att ringa. Av glimtarna in i framtiden vet vi tyvärr att tiden är uträknad för dem.

Kärleken är en stark berättelse, en anklagelseakt. Men också en poetisk skildring av kärleken som drivkraft i våra liv. Jonas Gardell skriver bitvis mycket vackert, det känns som om han doppade skrivpennan i sitt hjärtats blod. På omslaget skriver han: "Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia."

Med den här boken - som för övrigt inte sällan är rolig också - vill Gardell ge bögarna värdigheten åter och tro mig, han lyckas med råge. En gång stämplades de homosexuella och aidssjuka som pestsmittade av samhället. Med den här boken får de revansch. Läs den!

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Mrs Dalloway

När var det filmen Timmarna kom? Jag minns inte, men det är i alla fall ganska länge sedan. Och lika länge sedan har jag velat att läsa filmens inspirationskälla, romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Tack vare ett twittersnack (#mrsd) med Enligt O och Spectatia har jag nu äntligen, äntligen, äntligen läst boken.

Jag fullkomligt älskade första halvan av boken men sedan svalnade känslorna lite och sista tredjedelen tyckte jag var rent av lite seg (möjligen i jämförelse med i hur boken kändes i början, men det är svårt att avgöra).

"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv", lyder bokens berömda inledningsmening. Sista meningen är "Ty där var hon." Det som utspelar sig mellan dessa två meningar sker under en enda dag, en junimorgon i början av tjugotalet och det berättas om perfektionisten och pliktkvinnan Clarissa Dalloway som ska hålla en stor fest till sin förträfflige makens ära för att stödja honom i hans viktiga karriär. Betydelsefulla människor är bjudna och allt måste bara vara tipptopp in i minsta detalj.

Handlingens röda tråd avbryts ibland av sidoberättelser och korta episoder då andra figurer gör entré och och vi tar också del av Clarissas minnen i samband med att hennes stora ungdomskärlek Peter oväntat dyker upp. Clarissa är inte längre ung men ännu inte heller gammal, runt 50, och det kommer fram ganska mycket om hennes liv och tankar. Till exempel om hennes attraktion av kvinnor. Är det Virginias egna erfarenheter som spökar här?

Det är lätt att fascineras av Virginia Woolfs sätt att berätta och gestalta. Med språkets hjälp placerar hon oss läsare i ögonblickets hjärtpunkt och låter oss uppleva känslor så som Clarissa upplever dem, som t.ex. i den här meningen:

"Minns du sjön?" sade hon halvkvävt, under trycket av en rörelse som kramade samman hennes hjärta, kom musklerna i hennes hals att bli stela och drog ihop hennes läppar som i kramp när hon sade "sjön".

Man känner bitterheten och besvikelsen under fernissan av perfektion i Clarissas liv, det blir som en nerv i berättelsen. Den pulserar fram genom texten.

Romanen känns mycket modern. Texten är kompakt och rör sig framåt med kraft och fart, det är ingen text man vilar i. Läsningen kräver koncentration och ibland pauser, just för att texten är så, så ... äsch, jag finner inte det rätta uttrycket men ni kanske ändå förstår vad jag menar. Man blir till slut lite matt helt enkelt.

Jag är, liksom Enligt O (här), mycket glad att jag läste Mrs Dalloway (i översättning av Else Lundgren) eftersom det var en bra och givande läsupplevelse. Och det finns uttryck i boken som jag för alltid kommer att bära med mig, till exempel detta: "respekt för själens avskildhet" - det tycker jag låter vackert.

Det är bara det att jag nu känner en vansinnig längtan efter att se eller läsa Timmarna igen.

8 om mig

Lyrans noblesser har skickat en utmaning till mig som går ut på att skriva ner åtta fakta om sig själv och sedan utmana fyra andra bloggare att göra samma sak. Jag tycker alltid att det är lite läskigt med sådana kedjeutmaningar men tänker för en gångs skull försöka att inte bryta kedjan. Men vad ska jag skriva om mig själv? Som någon annan förmodas att finna intressant? Herregudsåsvårt!

1. Jag är en före detta kattmänniska som i mogen ålder, och helt otippat, blivit hundmänniska. Outgrundliga äro herrens vägar, som man säger.

2. För ett antal år sedan, innan jag så att säga visste bättre, sökte jag till en kommunal chefsutbildning och kom ganska långt i urvalssprocessen. I sista ronden blev jag avfärdat med motiveringen att jag var för snäll och hade för mycket empati och därmed var alldeles olämplig för en eventuell framtida chefsposition. Vilken tur!

3. Rör inte min ajfån och min padda.

4. Långa bad med en bok i handen och ett glas vin på badkarskanten är inte alls min grej.

5. Jag är både morgon - och kvällstrött. Mycket opraktiskt.

6. Jag tackar aldrig nej till en bit prinsesstårta. Ju större desto bättre.

7. Sport? Hahahahaha, aldrig.

8. Hemma är jag lycklig.

Så, det var min åtta. Utmaningen går vidare till Violen, Bia Sigge, Ingrid och Nobelprisprojektet.

En del av höstens bokskörd är redan bärgad, om än inte läst

Torka aldrig tårar utan handskar, Kärlek (Jonas Gardell)

Kod 400 (Sophie Divri), Nathalie - en delikat historia (David Foenkinos),
Budbäraren (Fred Vargas) och Drömmen om en bro (Maylis De Kerangal)

Väldigt sällan fin (Sami Said), Siste mannen i tornet (Aravind Adiga)
och Söta fredag (Ia Genberg)

Den enda boken som jag redan har läst är Gardells roman Kärlek. Den jag läser just nu är Söta fredag.

Man kan säga att min läshög har fått en skaplig påfyllning de senaste veckorna. Böckerna kommer från Norstedts, Sekwa, Natur och kultur, Brombergs och Weylerförlag.

Det finns mer jag är nyfiken på ur höstens kommande utgivning, listan kan göras lång. Men jag får kanske besinna mig en smula och först läsa de här som redan är bärgade.

Ett snyggt och smidigt pocketfodral

Sist jag läste en pocketbok, som för övrigt var Virginia Woolfs Mrs Dalloway (ja, det kommer en recension rätt snart) testade jag att använda ett pocketfodral som jag hade fått som varuprov från www.pocketfodral.se .

Mrs Dalloway iklädd ett skinnfodral

Jag har aldrig haft ett pocketfodral förut, eller jo, en gång hade jag en sådan plastig, hård, genomskinlig sak som hela tiden gled av boken. Den slängde jag rätt fort. Därför var jag en aning fundersam över om ett pocketfodral i skin är något att ha och att testa. Jag föreställde mig att dito skulle vara relativt tungt, klumpigt och att boken skulle glida ur det stup i kvarten. Hur gick det? Här nedan kommer en sammaställning.

• Kändes fodralet tungt? Nej, inte alls. När det gäller vikten märkte jag ingen avgörande skillnad.
• Kändes fodralet klumpigt i handen? Nej. Greppet om "skinnet" var faktiskt skönt och det gick lätt att vika ihop boken med baksidorna mot varandra när jag ville hålla den med bara en hand. (Jag gör gärna så med pocketböcker.)
• Hade boken tendenser att glida ur fodralet? Nej, inte en enda gång. Fodralet har en mycket bra passform.
• Finns det några andra plus? Ja, tre. 1) Gummisnodden som ska drars över när boken är stängt och kanske ska ligga i väskan. Skyddar bra. 2) Bokmärkesbandet är ju alltid praktiskt att ha. 3) Det passar mig att eventuellt kunna stoppa i en anteckningslapp och en liten penna bakom fodralets flik.
• Finns det några minus? Jag kommer inte direkt på några. Om man tänker göra sig av med pocketten efteråt eller inte bryr sig så mycket om hur pärmarna kommer att se ut, är ett skinnfodral så klart onödigt.
• Finns det fler färger? Ja. Svart, brun och röd.
• Får man plats även med en tjock pocketbok? Ja, självklart. Jag testade med Cora Sandels Alberte-serien som är på 740 sidor och det var inga problem.
• Är materialet ett äkta skinn? Ja, mjukt och fint. Sömmarna är snygga.
• Vad kostar fodralet? Under augusti 125 kr, annars ligger ordinarie pris på ca 149 kr.
• Finns det fler modeller? Ja, det finns även en tunnare variant.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en personlig och lite rolig iaktagelse som gäller fodralet. Det är så här: På min iPad har jag också ett svart skinnfodral med ljusa sömmar på och när pocketboken (med fodralet på) låg bredvid paddan på skrivbordet på jobbet (jag läser ibland några sidor på lunchen), såg de väldigt snarlika ut (förutom storlek då, förstås). Men det bästa var att pocketboken kunde lätt utges för att vara en vanlig kalender av filofax-typen. Jättebra om man vill smygläsa i fikarummet.

För information om återförsäljare mm klicka här.

Strindberg som klippdocka

Nu har jag ett hett tips till varje bokcirkel med humor - lek med klippdockan August på er nästa träff. Det är bara att skriva ut så många ark man behöver. Jag kanske är lite knäpp med jag tycker att det är en jätterolig idé, så mina egna bokcirkelkompisar ska kanske passa sig nu. Klippdockan är designad av Amanda Bigrell och kostar ingenting.

Så här ser August ut när han har ett tjusigt förkläde på sig.

Delhis vackraste händer

Om du känner för att läsa en underhållande och rolig bok som samtidigt är välskriven, ska du skaffa Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Om du dessutom gillar ljudböcker så som jag gör ska du absolut inte missa Delhis vackraste händer som ljudbok för Björn Granaths uppläsning är så bra som den kan vara plus lite till. Det är inte för intet som ljudboken är nominerad till Stora ljudbokspriset 2012.

Delhis vackraste händer handlar om något så föga originelt som en medelålders man i personlig kris. Han heter Göran Borg och han är skild sedan flera år, nyligen sparkad från jobbet, med ett hårfäste som målmedevetet klättrar uppåt hjässan och med begynnande övervikt. Sina vuxna barn träffar han bara sällan och exfrun har nyss gått och gift sig med en ganska rik snubbe, vilket Göran uppfattar som en spark i magen på den som redan ligger. Självförtroendet är totalt kört i botten. Men som tur är tacklar Mikael Bergstrand ämnet med originalitet och sprudlande berättarglädje. Jag skrattade ofta (i ljudboksversionen är boken extra rolig eftersom man hör "rösterna" på ett helt annat sätt). Egentligen är allt det här bara bakgrunden till den egentliga berättelsen, till det riktigt roliga. För när Göran tror att livet knappast kan bli värre luras han av sin vän på en chraterresa till Indien. Just Indien, av alla ställen!

Väl där försöker han till en början att under sin väns ledning undvika turistfällorna men att undvika en galopperande turistdiarré lyckas han inte. Och när han ligger ensam på ett trist hotellrum i Jaipur och tror att nu är hans sista stund kommen, kliver Yogi in i rummet och i handlingen. Yogi är en indisk textilexportör i sina "allra bästa och mest underbara år" och de två kommer att bli oskiljaktiga vänner. Nej, jag ska inte berätta hela boken. Bara det att mister Gorran kärar ner sig i en indiska (som lite oturligt råkar vara gift med en mäktig industrimagnat) och bestämmer sig för att stanna kvar i Indien och försörja sig som frilansande journalist. Han blir kvar i ett år och det blir ett omtumlande år.

Det roliga med boken ligger i hur författaren skildrar karaktärerna, både de svenska och de indiska. Den där figuren Yogi till exempel, han är obetalbar. Eller hans mor, jösses (den tanten vill man inte vara ovän med). En deprimerad svenssons möte med ett livfullt och bullrigt Indien är som gjort för dråpliga situationer och kulturkrockar är oundvikliga. Det är kul när Yogi förklarar för Göran hur saker och ting är i Indien, hans sätt att lägga fram det och hans teorier och argument - det går inte att återge här, men roligt är det. Man kan säga att han har en speciell syn på allt som Göran brottas med och han pratar på det "underbaraste sättet".

Det är lätt att förstå att Indienvistelsen, mötet med den oväntade kärleken och vänskapen med Yogi blir milstolpar i Göran Borgs liv och att han tack vare dem omvärderar mycket i sitt liv.

Mikael Bergstrand vet vad han håller på med när han berättar om Indien och indierna eftersom han har bott i landet i fyra år. Och så är han en sådan bra berättare också. Med humor.

Delhis vackraste händer är en härlig bok som ofta bjuder på skratt. Jag rekommenderar den varmt, särskilt i ljudboksversionen som jag tyckte mycket om. Boken finns också som e-bok och är på gång i pocket.

Mikael Bergstrans har en egen hemsida, i fall du vill veta mer om honom.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Änglarnas svar

Änglarnas svar, som är en roman av Stefan Einhorn, har gjort ett starkt intryck på mig. Jag blev mycket gripen av berättelsen som han förmedlar i boken och jag grät till och med flera gången. Eller så hade jag åtminstone ganska ofta en klump i halsen. Jag läste boken med öronen, i Torsten Wahlunds makalösa uppläsning. Makalösa därför att han nyanserar uppläsningen utifrån vilken person det är som just kommit till tals, vilket är viktigt i boken. Det är sammanlagt sju personer som i tur och ordning berättar var sin del av en mycket spännande och gripande historia och man får inte alla bitarna på plats förrän den sista personen har sagt sitt.

Huvudpersonen är den unga Hanna från Polen som när andra världskriget är slut kommer till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt förintelsen men förlorat hela sin familj, även man och barn. Men hon är gravid och så småningom föds barnet, undernäringen och tyfus till trots. Det adopteras bort. Efter ett tag repar sig Hanna, utbildar sig till barnsköterska och tar ett jobb i Stockholm som barnflicka i en familj med en liten son. Sedan... Nej, jag ska inte berätta mer. Vill inte avslöja för mycket.

Egentligen är det som händer rent konkret inte så jätteviktigt i sig, det som är viktigt är det som utspelar sig mellan Hanna och människorna i hennes närhet och vad det blir av allt i slutet. Hennes liv och öde påverkar andra personers liv och öde på ett överraskande sätt, berättelsen är en sinnrik väv av tillfälligheter och nödvändiga beslut.

Det som sker med Hanna är oförutsägbart och det berör mig djupt när jag läser. Stefan Einhorn är skicklig på att bygga upp historien en liten bit i taget. För varje person (sju sammanlagt) som berättar om sin relation till Hanna och vad som händer med henne utifrån vad den personen vet, framträder bilden sakta fram. Det är bra gjort. Men inte nog med att vi ser  Hanna från olika håll, vi ser även de som medverkat i Hannas liv från olika håll. Frågorna om vem som är ond och vem som är god blir inte alls lätta att besvara när man plötsligt känner till alla detaljer och har vänt ocg vridit på allt en stund.

Jag tror att någonstans handlar boken om sanningens olika ansikten, beroende på vem som betraktar den från vilken position. Människors bevekelsegrunder kan vara så överraskande ibland!

Hanna är en liten länk i mänsklighetens oändliga kedja och Änglarnas svar är berättelsen om denna omistliga länk. Fast hon dör relativt ung och ensam, är hon ingen isolerad ö i människohavet. Hon har smält samman med andra och hon har gett upphov till vågor.

Stefan Einhorns skönlitterära språk är okonstlat men ändå vackert och det berör nära inpå. Änglarnas svar är en stark och vacker bok. Naturligtvis finns den även som pappersbok och e-bok. I ljudboksverionen får man en liten bonus, nämligen en intervju med författaren om hur han bl.a. fick idén till boken. Det är intressant. Ljudboken är också nominerad till Stora ljudbokspriset 2012. Jag förstår mycket väl varför.

Missa inte Änglarnas svar, jag menar det.

Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bokmanias läsare får rabatt vid köp av böcker

Har du böcker på listan som du vill köpa? Under perioden 12 - 19 augusti kan jag i samarbete med nätbokhandeln FritzStåhl erbjuda alla mina bloggläsare en fraktfri leverans vid köp av böcker från dem. Så passa gärna på. FritzStåhl är en trevlig och personlig nätbokhandel som också stödjer olika läsfrämjande projekt. Det personliga märks bl.a. på en mängd personliga lästips via såväl en bokpanel (där även jag är medlem) som bokbuffén.

För att utnyttja erbjudandet, uppge följande rabattkod i kassan:
ff0812. Erbjudandet gäller i en vecka, t.o.m. 120819.

Om man blir medlem får man 10% rabatt på hela sitt första köp (kan ej kombineras med andra erbjudanden) och sedan bonus mm. Läs gärna mer på deras webb.

En litteraturfestival i Sigtuna

Nästa lördag, den 18 augusti, anordnas för första gången en LITTERATURFESTIVAL i Sigtuna. På programmet finns workshops, bokbytarbord, författarsamtal, runristning, bokbindarworkshop, poesiscen, olika skrivarworkshops, utställningar och mycket, mycket mer (se ett fullständigt program här). Ett flertal kända författare kommer så klart att närvara, t.ex. Bengt Ohlsson, Pelle Sandstrak, Bodil Jönsson, Christina Stielli, Göran Rosenberg, Sara Lövestam, Ulf Stark och några till.

Brombergs bokförlag som är en av arrangörerna har bett mig att bloggledes sprida lite info om spektaklet, vilket jag härmed mer än gärna gör. De lovar att det kommer att bli en otroligt fin festival, tillgänglig för alla åldrar och med en blandning av högt och lågt. Jag funderar på att åka dit och titta (mest för att kolla att Brombergs inte luras, förstås) eftersom avståndet mellan Eskilstuna och Sigtuna är helt överkomligt och det vore kul med en liten litterär utflykt. Och Sigtuna som är en så vacker liten stad! Om man är i Stockholm kan man ta festivalbåten till Sigtuna. Det är säkert jättemysigt.

Inträdet kostar 75 kronor och biljetten kan köpas på nätet.

Sigtuna Litteraturfestival finns både på facebook: /sigtunalitt och twitter @sigtunalitt .

Kanske ses vi där?

Fler snygga klassiker på bokdiskarna

Det är omöjligt att inte gilla omslagen på dessa fyra nya klassikerpocketar:
Frukost på Tiffany´s av Truman Capote, Bror och syster av George Eliot, Bonjour tristesse av Françoise Sagan och Tala, minne av Vladimir Nabokov. Visst lockar de till läsning? Frukost på Tiffany´s har jag läst (och rekommenderar den varmt) men inte de andra. Du då? Vilka har du läst eller vill läsa?

En snygg nyutgåva av Karen Blixens klassiker

Titta vilket vackert omslag nyutgåvan av Den afrikanska farmen av Karen Blixen har fått. Nu väcks lässuget i mig.

Allt kommer tillbaka

Romanen Allt kommer tillbaka av Nicola Lagioia (1973) är den senaste i raden av samtida italiensk prosa som jag har läst i år. Det är underbart hur mycket bra litteratur som kommer från Italien just nu, verkligen fantastiskt. Eftersom den här boken har hyllats ganska mycket hade jag höga förväntningar. Jag blev inte besviken.

I industristaden Bari på syditalienska östkusten bor tre tonårskillar, det är det glada och prunkande 80-talet. Ekonomin blomstrar plötsligt, pojkarnas pappor tjänar stora pengar, televisionen blir allt mer vad den senare har blivit i sin ohämmade tillbedjan av kommers och underhållning. Det är en speciell tid som, förstår man när man har läst boken, har gjort sitt för att cementera värderingar och premisser som nu 30 år senare har lett till krisen i det italienska samhället.

Berättarjaget är en av de tre pojkarna och han försöker gå tillbaka i sitt minne för att komma fram till vem de har blivit och varför. På det viset är Allt kommer tillbaka en uppväxtskildring som berättas utifrån det vuxna barnets perspektiv. Till en början är pojkarnas liv (berättaren är bara 13 år i början av boken) tätt knutna till deras familjer, framför allt till papporna som tradionsenligt tar mest plats men i och med pengaboomen börjar familjeralationerna och även moralen att glida. Familjetryggheten krackelerar för barnen, där räcker pengarna inte långt. När berättarjaget och hans vänner Giuseppe och Vincenzo går på gymnasiet, breder allt djupare mörker ut sig i deras liv. Då är det andra halvan av 80-talet. De skolkar, super, knarkar. Långt borta är stunderna i pojkrummet med Skattkammarön under kudden när ögonen i stället måste vänja sig vid att även se våld. Samtidigt möter jaget kärleken. Med Rachel kan han krypa in i sovsäckens trygga puppa och för en stund stänga av knarkarkvartets karga och hårda verklighet. En verkligen som oundvikligen också innehåller tragedi.

Att läsa Allt kommer tillbaka (det känns som att titeln bär på en viss symbolik) är som att guppa på 80-talets vida ocean. Av vågorna bärs man hit och dit och trots att man får några enstaka kallsupar är det lugnt på havsytan. Lagioias stil innehåller inga jättevågor och det rådar inga stormar som i språklig bemärkelse skulle kasta oss mot klipporna men det är alldelses utmärkt ändå. Jag tycker mycket om författarens sätt att skriva och berätta. Det är ett sådant behagligt flyt i berätteslen. Lagioia är också skicklig på att väva samman 80-talets historiska markörer med handlingen när han låter alla viktiga världshändelser nudda vid personerna. Det gör också att man som läsare är med på ett alldelses speciellt sätt, för man kommer ju själv ihåg när saker och ting hände. På ett plan delar man således vissa upplevelser med berättarjaget.

Allt kommer tillbaka är en bok man fastnar i, kanske för att man upplever att man kommer personerna mycket nära. Och så är det ju det där med 80-talet. Dagensbok har också gillat.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris

Gardell och Knausgård i höst

Så, nu har jag köpt biljetter till Jonas Gardell och Karl Ove Knausgård på Kulturhuset i Stockholm i november respektive december. Någon mer som ska dit?

Äktenskapsbrott

Sedan Åsa Ericsdotter debuterade bara 17 år gammal, det var 1999 med fantastiska Oskyld (en av mina starkaste läsupplevelser ever) har jag läst alla hennes böcker (Kräklek, Tillbaks, Smälter, Förbindelse, Svårläst). Jag vill absolut inte gå misste om hennes prosalyriska texter eftersom de berör mig, upprör mig och vidrör något i mig på djupet. Hon har en alldeles unik litterär röst i den samtida svenska litteraturen (trots att det oftast är tyst kring henne, kanske för att hon lever utomlands och inte närvarar i tv-sofforna) och hennes ämnen är brännande. Hennes senaste bok heter Äktenskapsbrott och rör sig i gränslandet mellan prosalyrik och roman.

Vad skriver Åsa Ericsdotter om? Om kärlekens alla helvetes kval och om kvinnors utsatthet, kroppsfixering, abort, otrohet, passion, sex, illusioner som spricker och de avgrundsdjupa avstånd som ibland uppstår mellan män och kvinnor som är bundna till varandra genom en kärleksrelation som inte sällan är allt annat än jämbördig. Hon är mästare på att skilja beroendet i ett förhållande där alla till slut blir förrådda.

Äktenskapsbrott handlar om otrohet, precis som titeln antyder. Redan inledningsstycket väcker obehag:

"Abort då? frågar jag.
Du svarar inte.
Du har en dotter, ni har precis fått en dotter. Man säger grattis, man säger lycka till. man frågar inte varför du inte hade ihjäl henne medan du hade chansen."

Romanens "du" heter Niklas, är gift med Karolina och har en liten dotter. Han är otrogen med Pia. "Jag" är Niklas väninna och föredetta ligg som han berättar allt för, trots att hon även är kompis med Karolina. Väninnan är också gift och de umgås alla fyra som par. Även hon vänsterprasslar, älskar två, en mörk och en ljus, vill skiljas. När Niklas berättar för "jaget" att hans fru vill ha ett barn till och att han skulle vilja få ett barn även med Pia (samtidigt!), blir väninnan minst sagt förbannad och känner att något måste ju hända för så här kan det inte fortsätta. En ganska banal historia på ytan, men med hjälp av den drar författaren fram komplicerade frågor i ljuset, till exempel egoismen.

"Hon har tröjor som sitter åt, kritvita tänder, hon är helt olik Karolina, hon är blond, pladdrig,. Ibland behåller hon skorna på, du gillar det.
Hon är ett ligg, ett knull, en affär, varför inte stanna vid det, jag frågar för hundrade gången, dina argument är fortfarande oanvändbara. Det är vid dina multipla bröllop det skär sig."

Åsa Ericsdotters skriver kroppsnära och ogenerat. Kroppsvätskor och lukter har alltid varit ett ett medel att gestalta stämningar med, så även nu: "Lukten sätter sig på fingrarna, det är där man får vara noggrann. Och i håret", kan det låta. Så mycket förljugen förslagenhet det ryms i den meningen! Stilen knapp och stycken korta, texten täcker sällan en hel sida.

Äktenskapsbrott handlar om att äta kakor och ha de kvar och det är en ganska tröstlös läsning. Typiskt Åsa Ericsdotter. Hon skriver inte för att inge hopp. Det är synd om människorna i boken, tänker jag, samtidigt som jag har stor lust att slå dem på käften så att de fattar att man inte får handskas så vårdslöst med kärlek. Enligt DN är boken "ett utsökt experiment i äktenskapsbrottets psykologi" och det håller jag gärna med om.

Med Åsa Ericsdotter är det inte bara VAD hon skriver om, utan också och i mycket hög grad HUR hon gör det. Som jag redan nämnde är hennes prosalyriska språk så speciellt att det blir en oförglömlig upplevelse i sig. Om du inte är bekant med hennes författarskap, rekommenderar jag hennes böcker varmt. Eller tillhör du kanske redan de frälstas skara?



Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller på AdLibris.

Nattens skogar

"Släpp tag om helvetet, så kommer ditt fall att hejdas av taket på himlen."

Hur skriver man om en bok som är en sådan stor LITTERATUR att man får något i stil med med en litterär orgasm när man läst klart? Jag vet inte. T.S. Eliot har försökt i förordet och Jonas Thente i efterordet och en simpel bokbloggare som jag har så att säga inte mycket att komma med. Det handlar om den knappt 150 sidor tunna roman Nattens skogar (1936) av Djuna Barnes (1892-1982), i översättning av Thomas Warburton.

Nattens skogar är en av 1900-talets stora modernistiska klassiker som jag fick nys om tack vare en artikel i ViLäser nr3. Vilken tur att jag gjorde det!

Sällan har jag läst en bok som är så oemotståndlig samtidigt som den inte låter sig förstås till fullo och verkligen inte redan efter första mötet med denna magiska text. Jonas Thente talar om "mänskliga mysterier som fortfarande vägrar låta sig avkodas" trots att han läst boken många gånger. Jag förstår nu vad han menar. Här krävs omläsningar för att upptäcka nya och nya skikt.

Nattens skogar är en bok om djup desperation och själsligt lidande. Den innehåller lesbisk kärlek, förtvivlan, åtrå, utanförskap, passion, lyckorus, sorg, missbruk och sex och allt är skrivet på ett språk som jag aldrig tidigare mött någonstans. Det språkliga är ren magi, ren poesi. Hur kan man skriva så fulländat?

"... om man födde fram ett hjärta på en tallrik, så skulle det säga ´Kärlek´ och rycka till som ett avhugget grodben."

Bokens huvudperson är Nora som är passionerat och bortom livet och döden förälskad i Robin, en rotlös och självdestruktiv kvinna med kraftiga alkoholproblem som just har lämnat Nora. Det är en tragisk relation där Nora är den beroende parten, det är hon som varit "älskad av någonting sällsamt" och som sedan har glömt och övergivit henne. Men Nora vill inte släppa taget, hon stångar huvudet blodigt mot sitt sargade hjärta. Fast ändå...

"En dag kommer Nora att lämna den flickan; men också om de blir begravda i var sitt hörn av världen så kommer en hund att kunna hitta de båda."

Vi möter flera olika personer, t.ex. doktorn som är Noras vän och förtrogne och som i ett av bokens starkaste kapitel (Väktare, vad lider natten?) avslöjas som transvestit. En ny dimension i handlingen infinner sig i och med denna insikt. Personerna i boken känns samtidigt både allmänna och individuella. Barnes mejslar nämligen fram människoporträtt som med sin individuelatitet och sina speciella drag bildar ett slags helhetsbild av gruppen och kanske rent av mänskligheten. Hon väver mycket skickligt samman det personliga och det universiella.

Är Nora verklighetens Djuna barnes? Det är möjligt. Det är i alla fall känt att förebilden för romanens Robin är Djunas älskarinna Thelma Wood, en på sin tid känd konstnär.

"Hennes hjärta tumlar runt i hennes bröst, i ett mörker. Fastän somliga glider in i natten som en sked skär ett stilla vatten, så stångar sig andra fram mot en ny efterlåtenhet; av deras horn går ett torrt gnissel, som av gräshoppsvingar, när de äntligen är redo att fällas."

Det var inte lätt för Barnes att få boken utgiven, man kan säga att det var ett helsike eftersom inget förlag vill åta sig utgivningen (Thente ger en mycket intressant bakgrundsinformation i sitt efterord). Det är troligt att skildringar av lesbisk sex på offentliga toaletter med hjälp av religiösa inslag också satte sina käppar i hjulet för romanen. Våren 1934 skrev Djuna Barnes ett brev till en vän och berättade ironiskt om förlagens avslag: "allihop säger de att det inte är en roman, att det inte finns nån trovärdig kontinuitet i den, utan bara höjdpunkter och poesi - att jag inte berättar för någon hur personerna är klädda, vad de äter eller hur de öppnar och stänger dörrar, hur de försörjer sig eller hur de tar av sig skorna och sätter på sig hatten. Det ska gudarna veta att jag inte gör."

Det ska gudarna veta att hon inte gör! Tack och lov, för då vore Nattens skogar en helt annan bok och förmodligen helt ordinär.

Romanen är till stor del uppbyggd kring personernas samtal, de berättar öppet för varandra om sin syn på livet, sammanfattar dess väsen - till exempel när doktorn talar med pappan till Robins efterblivne son (som Robin har lämnat). Jag tycker mycket om jämförelsen med skålen i mörkret.

"Om jag var ni, fortfor doktorn, så skulle jag bära den pojkens intellekt som en skål man har hittat i mörkret; man vet inte vad den innehåller. Han livnär sig på rester som vi inte har satt värde på; han äter en sömn som inte är vår sömn. Det ligger mer i en sjukdom än namnet på den. Hos genomsnittsmänniskan finns det säregna som har blivit rammat, och i det säregna det vanliga som har blivit sänkt; människor är alltid rädda för det som fordrar bevakning."

En sak jag tänker på är Barnes självsäkra leveranser av universiella sanningar, Thente använder uttrycket "övertygande universaliteter" och det är märkligt att ett sådant stilgrepp fungerar, att man inte upplever det som floskler. Det är ett modigt genidrag som gör det möjligt att sammanfatta mänskligheten, ett genidrag som får mig som läsare att häpna och ofta plocka fram pennan för att anteckna än det ena, än det andra citatet. Magi, jag säger ju det!

"Vi har värk i knotorna bara så länge det är kött på dem. /.../ Och på samma sätt är natten en hud dragen över huvudet på dagen så att dagen ska ha sin plåga. Vi får ingen lindring förrän natten smälter bort; förrän nattens raseri bringar sin eld att ruttna bort."

Nattens skogar är en makalös bok som jag kommer att läsa flera gånger. Det vet jag med säkerhet. Varför? Låt mig svara med T.S. Eliots ord: "Det som jag skulle vilja beredda läsaren på är att upptäcka det storartade resultatet av dess tillsträvan, dess uttrycksskönhet, lyskraften av dess kvickhet och människoteckning, samt dess sinne för fasa och ödesgrymhet."

Bara man tar sig förbi den första meningen (den är jobbig och halvt obegriplig), är man fast. Är man en van läsare, har man en utomordentlig läsupplevelse framför sig. Lägg gärna Nattens skogar av Djuna Barnes på din läslista.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Kul att läsa Brombergs Sommarblogg

De gångna dagarna ägnade jag mig åt att läsa bokförlaget Brombergs Sommarblogg och det var roligt. Jag fastnade för ett och annat välskrivet inlägg; eller ett och annat - många faktiskt.

Klart att det är lätt att fastna när det är bra författare som skriver. Michela Murgia, Majgull Axelsson, Pelle Sandstrak, Katarina Gospic, Karin Brygger har redan skrivit, Tulsa Jansson och en till (vem?) står på tur. Alla har de anknytning till förlaget och på bloggen delar de med sig av sina tankar. Varje författare har en vecka till sitt förfogande och inläggen handlar om allt från författarrollen till vad de åt till frukost. Ofta är de ganska korta men nästan alltid så där härligt tankefröplanterande, om ni förstår vad jag menar.

Majgull Axelsson, till exempel, längtar till oktoberlugnet så att hon kan skriva ostört av sommarens alla roliga aktiviteter, funderar över sin rädsla för ormar och berättar om hur hon för första gången i sitt liv blev glad att en orm överlevt och även levererar några intressanta tankar och ord kring begreppet klass. Hon är bra, Majgull.


Pelle Sandstraks inlägg är också mycket läsvärda. I ett av dem skriver han om meningsfulla meningslösheter (jag gillar uttrycket) och förfasar sig över att det anordnas konferenser där folk lär sig att inte överstimulera barnen (som han själv föreläser på). Hans tankar från ovan har också tilltalat mig: "Varför ska vi egentligen ständigt vara i kontakt med det jordliga? 
Det jordliga kommer ändå kontakta oss", skriver han. Läs texten, den är tänkvärd. Om du skulle vilja veta hur det kommer sig att författaren Richard Ford har inspirerat Pelle till att använda sparkcykel, så ska du läsa inlägget som avslutas med: "Jag kommer nog aldrig kunna tävla med herr Fords författeri men jag kan åtminstone namedroppa sparkcyklar på en bokmässa nära dig." Haha, det hoppas jag få se! Pelles femte inlägg är också en positiv livsinjektion, den handlar om närvaron av medmänsklighet och empati där man minst anar dem. Jag blev mycket glad av hans texter.

Har du läst och gillat Själamakerskan (min recension finns här) av Michela Murgia? Hon är också med och sommarbloggar. Till exempel berättar hon om en aktivitet som ett antal oberoende bokhandlar i Italien dragit igång på hennes intiativ: nattläsning och bokprat på bokhandeln, bok och sovsäck medtages. Det låter ju jätteroligt! Kom igen Sverige! Så här skriver Murgia om bokhandlar: "De är inte bara ställen där man köper böcker utan också väktare av civilisationen och läsandets passion." Det är fint sagt. Och så berättar hon om sin nya bok och varför vi människor hatar verklighetens möss men gillar de litterära.

Katarina Gospic var ett okänt namn för mig men nu vet jag att hon är forskare och att hennes område är den mänskliga hjärnan som hon har skrivit en populärvetenskaplig bok om. På bloggen har hon bl.a. ett trevligt inlägg om soffpotatisar. Och visst är bilden söt?

Ja, det var en liten presentation av Brombergs Sommarblogg. Som sagt: en trevlig läsning som jag varmt rekommenderar att fördriva lite tid med.

En tjeckisk Andrew Kaufman?

En av böckerna som ligger i bokhögen närmast mig heter Nanobook och är skriven av en tjeckisk kille som kallar sig Mardoša (1974). Jag undrar om han är ett slags tjeckisk variant på Andrew Kaufman, ni vet han med de knasiga och fantasisprudlande böckerna Alla mina vänner är superhjältar (här) och Den krympande hustrun (här). Varför dessa Kaufman-vibbar? Jo, jag läste baksidestexten:

Nanobook är en klassisk kärlekstriangel i internetåldern, en modern saga, ett litterärt piktogram. Datasnillet iTom och naturvännen Eliška är två motpoler som dras till varandra. Deras förhållande ställs på sin spets när iTom tappar bort sin digitala hund och möter 90/60/90 i cyberrymden. Nanopiloten är jokern i leken – för när virusen dyker upp går ingen säker!

Det här kommer att bli en intressant läsning, tror jag. Även Milan Cais illustrationer tyder på det. Hoppas på skratt.

iTom (teknikoptimist, passionerad spelare, entusiastisk internetsurfare) och hans flickvän Eliska (naturvän, intresserad av naturmedicin, teknikpessimist)