Det är i texten som saker händer och det är det som är så spännande och intressant och värt att läsa boken för. Varje kapitel är unikt i fråga om röst och stil och jag tror inte att jag någonsin tidigare varit med om att en text krävde av mig så mycket som denna. Jag måste oavbrutet vara vaken i tanken för det känns som att om jag slappnar av en sekund stängs textens dörr mitt framför näsan på mig. Att läsa trettio fyrtio sidor i ett svep kan vara lagom, mer än femtio sidor på en dag har jag inte mäktat med hittills. Har jag tid att läsa läser jag annat då.
I sin bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin (som för övrigt är riktigt bra och givande) skriver översättaren Erik Andersson så här om Ulysses. "Lång som sju svåra år och nästan omöjlig att ta sig igenom på vissa ställen." Ja, kära nån, är det verkligen så illa? Både ja och nej. Det är sant att det finns totalt ogenomträngliga passager (kap 9 var ett elände). Att den är lång kan vem som helst se vid första anblicken. Romanens myller slår lätt andan ur en. Om livet är en röra, är det då själva rörigheten i röran som Joyce hade för avsikt att gestallta och sätta på pränt? Mycket möjligt.
Men...!
Bitvis (ganska ofta) är Ulysses en underbar bok, rolig och underhållande. Jag fnissar då och då och det har hänt att jag velat läsa högt ett stycke för mr Bokmania också. Joyce är en fena på dialoger, de är ofta oslagbara, raka, enkla och med ett sting av humor. Boken höjdpunker. Som anekdoter. Jag gör ofta ett blyertsstreck i marginalen och noterar sidnummret på en post-it-lapp.
"- En nation? säger Bloom. En nation är när samma folk bor på samma ställe.
- Det var som fan, säger Ned med ett skratt, i så fall är jag en nation för jag har bott på samma ställe de senaste fem åren."
Ulysses var en skandalbok när den gavs ut och jag börjar så smått förstå varför. Joyce är nämligen både vass och frispråkig, ingenting är tabu vare sig det gäller politik, kyrkan, Dublins makthavare, pengar, erotik eller mänskliga kroppsfunktioner. Han brer på och blundar inte för någonting, räds varken att nämna verkliga personer med riktiga namn eller göra narr av Frankrike, Tyskland eller Maria Theresia. Han är bitsk och ironisk när det gäller medier på Irland och annonser i tidningar. Han driver med vegetarianer också: "Ät inte biff. Ty om du gör det ska kons blickar följa dig genom hela evigheten." Allt, allt, allt. Plus lite till.
Språket? Det finns hela spektrat. Från korta, avhuggna meningar och meningsfragment till superlånga meningar när det handlar om att gestalta medvetandeströmmar. Från trista och oändliga uppräkningar av gatunamn till alliterationer och små poetiska metaforer som är så vackra att de inte passerar obemärkta (t.ex. kallar Joyce en kistrem vid begravningen för navelsträngen). Ur språksynpunkt är också kapitlet i vilket mr Bloom äter sin gorgonzolasmörgås med senap en njutning:
"En varm luftstöt senapshet sög tag om mr Blooms hjärta. Han lyfte blicken och stirrade in i en gallgul klocka. Två. Pubklockan fem minuter före. Tiden går. Visarna rör sig. Två. Inte än."
Jag har noterat även ett ställe i kap 10 där det beskrivs mr Blooms besök i en bokhandel. Obs! Det är inte mysigt. Jag tycker att det stället visar hur det kan vara när Joyce gestaltar stämningar och beskriver personer och miljöer. Mästerligt! Jag får gåshud.
"Rosslande hostningar fick luften i bokhandeln att skälva, de smutsiga skynkena buktade ut. Innehavarens okammade grå huvud stack ut och hans orakade rödbrusiga hostande ansikte. Han harklade sig skrovligt, kastade upp slem på golvet. Han satte kängan där han spottat, drog sulan längsmed och böjde sig ner så att en krona av rått skinn, glest hårbevuxen, syntes.
Mr Bloom betraktade den.
Han återvann herraväldet över sin andhämtning och sade:
- Jag tar den här.
Innehavaren vände upp ögon som rann av gammal katarr.
- Syndens sötma, sade han och knackade på den. Den är bra."
Fortsättning följer...
