Kapitel 14 var förfärligt tråkigt och obegripligt för mig. Verkligen besvärligt att läsa, eftersom Joyce måste ha föresatt sig att gå igenom alla möjliga litterära stilar från medeltida skrifter på svulstig latin fram till sent 1800-tal. Det är imponerande på sitt sätt men vad det kapitlet handlar om har jag inte fattat ett dugg av. Har plågat mig igenom det.
När jag läste kapitel 15 tänkte jag på Shakespeares dramer, kanske för att strukturen och stilen är lånade från ett drama (roller, scenanvisningar, dialoger). Det är ett snabbläst kapitel fast det är nästan 200 sidor långt. Luftigt både optiskt och till handlingen som till viss del utspelar sig på ett horhus där Bloom och Dedalus tillfälligt möts i samband med ett bordelläventyr. Här finns det mycket folk och del fylleprat.
I kapitel 16 lämnar de två bordellen och går hem till Bloom. Innan Stephen slutligen avböjer övernattningen diskuterar de allt möjligt "känsligt" (kvinnor, judendomen, politik). Det är ganska kul och inte sällan vasst.
Kapitel 17 var en höjdare, jag kan skratta än när jag tänker på det. Stilen växlar igen, nu påminner texten om en FAQ-uppställning. Det är frågor och svar och texten påminner om tillämpad vetenskap eller vad jag ska kalla det, svårt att säga. Min starkaste tanke medan jag läste avsnittet var att Joyce inte var riktigt klok. Jag menar, se själv ett par exempel. Vem sjutton kommer på tanken att skriva så här (förutom Joyce, då)?
Vad gjorde Bloom på spisen?
Han flyttade kastrullen till vänster platta, reste sig och bar järnkitteln till diskhon i syfte att spola upp vatten genom att vrida på tappen och låta det rinna.
Rann det?
Ja. Från Roundwoodreservoaren i grevskapet Wicklow med en volym av 2 400 miljoner gallon, sipprande genom en underjordisk akvadukt med filterförsedda huvudledningar om enkla och dubbla rör...
Eller när Bloom slår sig i skallen mot en dörrpost, beskrivs det så här:
Vad hejdade plötsligt hans inträde?
Höger temporallob i hans kraniums ihåliga skål kom i kontakt med ett hörn av solitt trävirke och en infinitesimal men märkbar bråkdel av en sekund senare uppstod en smärtförnimmelse som följd av föregående förnimmelser som utsänts och registrerats.
Joyces sätt att beskriva saker och ting är minst sagt fascinerande. På det stora hela handlar kapitlet om vad Leopold gör efter att Stephen har stuckit tills han lägger sig i sängen bredvid sin sovande hustru Molly. Då får man som läsare ha i åtanke att han misstänker Molly för otrohet samtidigt som han själv var på en bordell under kvällen men ändå är tankarna på försoning och förening starka. Han är kåt och närmar sig den sovande Molly: "Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar." Herregud, folk måste ha gått i taket för det här anno 1922! Men vänta, det finns mer. Det finns ett kapitel kvar, Mollys berömda medvetandeström.
Molly är romanens tredje huvudperson, fast det är först i det sista kapitlet som hon får huvudrollen. Innan dess förekommer hon bara vid sidan om. Om man betänker att Leopold Bloom är Odysseus och Stephen Dedalus Telemachos, så är Molly Bloom Penelope. När Molly dyker upp på romanens scen, är det dags för finalen. Men vilken final! I sin berömda monolog, som består av ett obrutet ström av ord, tänker hon på alla sina tidigare älskare och i tankarna återvänder hon också till den gången Leopold friade till henne. Hon minns allt med total skärpa, inte minst extasen, lidelsen, den sexuella upphetsningen, åtrån hon kände vid det ena eller andra tillfället. Molly är en kvinna som vet vad hon vill och även hur hon vill ha det. Jag blir förvånad över hur frispråkig Joyce är här, det hade jag inte väntat mig. Men så läser jag sedan att han anklagades för pornografi och att boken var förbjuden i både Egland och USA ända fram till 1933. Ja, jag kan förstå att det tog hus i helvete på den tiden.
Att läsa Mollys monolog är en stark läsupplevelse, det går inte att komma ifrån. Imponerande och inte alls så jobbigt som man skulle kunna tro med tanke på att det saknas skiljetecken och sådant och att det rör sig om drygt 40 sidor text. Det är en extatisk lovsång till den fysiska kärleken och ett häftigt slut på hela Ulysses:
först slog jag armarna runt honom ja och drog honom till mig så att han kunde känna mina bröst all väldoft ja och hans hjärta slog som besatt och jag sa ja det vill jag Ja
