tisdag, juli 31, 2012

Min kamp 4

Jag börjar rakt på sak och säger som det är. Min kamp 4 är i jämförelse svagare än ettan, tvåan och trean i Karl Ove Knausgårds autofiktiva romansvit. Varför det? Därför att den ibland går på rundgång och de självlysande ögonblicken är alldeles för få, även om de finns.

I den här boken berättar Knausgård om sin gymnasietid och året efter då han åker upp till Nordnorge för att jobba som lärare på en liten grundskola, endast arton år gammal. Han är tonåring och lagom vilsen. På gymnasiet dricker han alldeles för mycket, blir periodvis full redan på förmiddagen, hånglar med tjejer hejvilt, knarkar gör han också ett tag. Ett av problemen har råkar ut för i Nordnorge är att han i egenskap av lärare blir attraherad av en trettonårig flicka i klassen, en frestelse som det vore ödesdigert att falla för, förstås.

"En blick, en hand som stöder pannan, en vippande liten fot, ett barn som var en kvinna som var ett barn som jag gärna ville vistas i samma rum som."

Men hela tiden odlar Karl Ove drömmen nummer ett, den om att bli författare.

"Jag skulle göra alla förstummade. Det skulle jag. Det skulle jag. Det skulle jag fanimej göra. Jag skulle bli så stor att ingen kunde komma åt mig. Ingen. Ingen. Aldrig. Inte någon enda jävla gång. Jag skulle fanimej bli den störste av dem alla. vad fan, de jävla idioterna. Jag skulle ta mig fan krossa varenda en av de jävlarna.
Jag måste bli stor. Jag måste.
Annars kunde jag lika gärna ta livet av mig."

Och visst sätter han igång och börjar skriva på allvar, går målmedvetet in i sitt skrivande, försvinner gärna in i det, skrivandet styr allt.

"Det blev nästan något sjukt med att sitta ensam om natten och skriva medan alla andra sov, och sedan undervisa barnen med de sista krafter jag hade kvar, och jag blev tröttare och tröttare av det, så i slutet av februari vände jag dygnet rätt igen, samtidigt som den lilla pulsen av ljus mitt på dagen långsamt började utvidga sig. Det var som om världen vände tillbaka."

Ambitionen nummer två präglar Karl Oves vardag och tankar minst lika starkt - han vill äntligen fixa en tjej och knulla. Att han är arton och fortfarande inte har gjort Det plågar honom. Det är detta som går runt, runt i boken: supandet, flickorna, skrivandet. Familjesituationen och relationen till pappan, mamman och Yngve upptar tyvärr bara en liten del av bokens fjärde del, vilket är något jag saknar mycket. Jag skulle t.ex. vilja läsa mer om relationen till mamman. Nu verkar det som om Karl Ove alldeles för mycket befinner sig i sin egen lilla bubbla.

Ångesten finns också med, mycket ångest. Och skam över vem han var, hur han han kunde bete sig. Då kan det återigen lysa och vibrera om texten.

"Kanske blev gapet för stort mellan den jag normalt var och den jag blev när jag drack. Att det var omöjligt för en människa att hålla ett sådant gap öppet. För det som hände var att den person jag normalt var började dra till sig den person jag var när jag drack, de två sidorna syddes ihop sakta men säkert, och tråden, den var ren skam."

Det är en obarmhärtig bild av sig själv Knausgård målar i Min kamp 4, utan tillstimmelse till försök till försköning, tvärtom brer han på som sjutton. Han måste överdriva, tänker jag ibland. Resultatet blir att han i mina ögon framstår som totalt odräglig, egotrippad och hänsynslös både mot sig själv och sin omgivning. Som tur är sitter vi med facit i handen och vet därför att det har blivit folk av den unge och jobbige Karl Ove Knausgård.

Eftersom han vill bli författare, läser han mycket. Det är roligt att da del av hans tankar kring böcker och författare, till exempel varför han gillar Kjaerstad men ogillar Kundera. Sådant ger boknörden i mig en extra krydda.

Jag måste också skriva några ord om slutscenen som är av den sorten som så att säga etsar sig fast utan att göra en glad. Calliope Books utrycker det mitt i prick, så låt mig citera henne: "Och så är det slutscenen. Herregud. Jag ska inte spoila, men herregud. Det var inte bilden jag ville ha på näthinnan när jag vänt sista bladet. Jag kommer tvärtom tillbringa en stor del av tiden i väntan på nästa del med att förtränga just den scenen. Bort - bort. Aldrig läst - aldrig sett, typ. Sudda, sudda ur hjärnan bort, och vänta på istället fint och lugnt på del fem."

Jag väntar också på del fem nu, den kommer snart (i september). Då flyttar vi till Bergen och går en skrivarkurs. Det ser jag fram emot. En annan av mina favoritbokbloggare, Hermia sayes, har också läst och tyckt kring Knausgårds 4:a.

Och här har jag bloggat om ettan, tvåan och trean.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

5 kommentarer:

Calliope sa...

Har inte riktigt kommit över slutscenen än, tror jag ... Den kändes bara så himla plump :(
Trots att jag tyckte att fyran var svagare än de tidigare, ser jag dock fortfarande väldigt mycket fram emot att läsa de kommande delarna! Har inte helt tillfredsställt mitt Knausgård-behov ännu :)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Inte jag heller. Knausgårdbegäret är fortfarande stort.

Kurt sa...

Knausgårds tid som lärare i Nordnorge resulterade också i den mycket läsvärda debutboken "Ute av verden" (1999), ännu en bok som inte översatts till Svenska.

Jenny B sa...

Jag har ju hela tiden varit kluven till om jag skall läsa Knausgårds självbekännelseböcker eller ej. Nu börjar jag bli glad över att jag inte gjort det. Jag har läst Ute av verden som, liksom Kurt ovan säger, behandlar samma period men skönlitterärt. Den är jobbig på sitt eget sätt men mycket välskriven och läsvärd, och jag undrar om det inte gav mer att läsa den historien i romanform än som detaljerad dokumentär.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Knausgård skriver en del om hur det var när han skrev boken "Ute av verden" och hur det var också när den kom ut. Det var intressant. Kanske ger jag mig i kast med den på norska en dag?

Jenny: Du måste inte läsa "Min kamp" bara för att många (inkl mig)har blivit helt knausgårdifierade, det är som tur är helt frivilligt.