Jag har tidigare slukat både Min kamp 1 och 2 och trean slängde jag mig över, slukade den också. Nu är jag en bit in i fyran och det börjar hacka lite så jag undrar om det kanske tar slut för mig där, men jag får se när jag har läst lite till. Det kanske tar sig.
Min kamp 3 kan läsas fristående om man så vill, eller kanske till och med börja med den för att sedan fortsätta med tvåan och ettan eftersom man då får händelserna i tur och ordning. Men samtidigt är det mer spännande att röra sig mellan de olika tids- och minneslagren och det går inte heller att komma ifrån att man under läsninen av ettan och tvåan skaffar sig en del värdefulla referenser och fasta punkter som fungerar som kitt, kanske mest på det känslommässiga planet.
I Min kamp 3 möter vi en skötsam och mjuk pojke som är väldigt mammig och har ofta nära till tårar och som, när han blir tonåring, blir kallad för femi. Han växer upp med sina föräldrar och sin fyra år äldre bror Yngve. Mamman står för kärlek och trygghet medan pappan väcker hat och skräck så snart han dyker upp. Det förekommer inte alkohol än, trots att pappan slutligen dör som nedgången alkoholist. I Karl Oves fall är det pappans absurda stränghet, kontrollbehov och viss våldsamhet gentemot barnen som är problemet. Han tillåter aldrig sina barn att göra fel, han straffar dem för minsta lilla misstag de begår. Denna ständiga rädsla påverkar naturligtvis Karl Ove. Han utvecklar ett kraftigt hat gentemot sin far och, naturligtvis, taskig självkänsla. Samtidigt blir han mästare på att avläsa stämningar och faderns humör och han lär sig att göra sig osynlig.
Som text varierar Min kamp 3. Ibland redogör Knausgård för alldeles för mycket vardag (ja, jag vet att det är hela den konstnärliga meningen med romanprojektet) men ibland lyser det och glimmar om texten så att den når litterära höjder man helst aldrig mer skulle vilja lämna. Det är när Knausgård berör sina innersta känslor eller när han når en insikt om världen, kroppen, själen eller livet som han är som bäst.
I Min kamp 3 är barnet i centrum men berättarperspektivet är den vuxne Knausgårds. Det passar mig bra. Prescis som i de föregående romanerna finns det saker som ligger mig personligen nära och som berör mig djupt. I det här fallet är det hatet till fadern och hur man hanterar det som jag upplever att Knausgård och jag har något gemensamt (i mitt fall var det pga min fars alkoholmissbruk som jag hatade honom, och jag överdriver inte). För mig är det nog viktigt att hitta något personligt att relatera till när jag läser den här typen av autofiktiva böcker, särskilt när boken inte utmärker sig exempelvis språkligt.
I det vardagsordinära finner säkert många läsare sin egen spegelbild, jag tror att det också är därför som Min kamp-böckerna är så omtyckta. Om man däremot inte finner en känslo- och upplevelseplats att mötas på, tycker man nog att Knausgårds böcker är mest tråkiga och träliga att tugga sig igenom. Jag tror att man som läsare måste få känsla av att det någonstans är sig själv man läser om. Jag tycker faktiskt att Knausgård lyckas med konststycket att genom att vara så überdetaljerat personlig hamna på andra sidan skiljelinjen och plötsligt vara allmängiltig. Och det är ganska fantastiskt.
Mina tidigare inlägg om Min kamp 1 och Min kamp 2.
