Min kamp 2 handlar om hur Karl Ove flyr från ett kraschat äktenskap, lämnar Norge, flyttar till Stockholm, möter sitt livs kärlek och i rask takt får tre barn. Och skriver. Vill skriva. Det enda han egentligen vill, mest av allt. Under tiden bjuder livet på stora ögonblick och det blir även kriser. I slutet av boken flyttar familjen till Malmö.
Knausgård skriver naket, autentiskt och med glöd. Det är mycket vardag, mycket av det ordinära och många mänskliga möten. Samtal. Medan han går omkring i Stockholm, drar barnvagnen och känner en förtärande frustration över sakernas tillstånd och sin egna medelmåttighet (trots författarframgången) utmanar han sina tankar. Han grubblar och resonerar med sig själv, vänder och vrider på sina känslor och upplevelser, vänder ut och in på hela sig. Vad innebär det att vara fri respektive ofri?
Knausgård är något så ovanligt som en man som analyserar sina egna känslor och anstränger sig för att resonera sig fram till vem han egentligen är. Han lämnar ut sitt innersta för allas beskådan och han är skoningslös när han t.ex. avslöjar hur han avskyr att vara hemmapappa eller att hans skrivande är en större hjärtefråga och ett större behov än familjen. Han ogillar Stockholm och tycker att Sverige är ett konstigt land.
Samtidigt lämnar han ut även andra, inte minst de som står honom närmast, och det är ibland jobbiga saker han skriver för det är jobbiga saker han ibland tänker (precis som vi alla då och då, det är bara att erkänna) men ändå, trots det till synes taskiga och egoistiska han kan vräka ur sig finns kärleken där och den är djup. Ansvaret finns där också. Han är en pliktmänniska. Fast han ifrågasätter allt och säger saker som inte är politiskt korrekta, vet han hur han sätter sig själv på plats.
”Du ska inte tro att du är något. Du ska fan inte tro att du är något. För det är du inte. Du är bara en självgod, medelmåttig liten skit."
Jag tror att Knausgårds styrka som författare och bokens dragningskraft ligger i tillvarons ambivalens och att han berättar med en alldeles egen och unik röst. Språket, tonen och gestaltningen av den inre kampen för överlevnad är det unika med Knausgård, inte att han skriver detaljerat om sina vardagliga vedermödor och inte heller att han lämnar ut andra personer. Just det är inget nytt i litteraturen, hur kittlande det än må vara.
Jag känner mycket sympati för Knausgård när jag läser hur han kämpar med sin blyghet och sitt stora behov av ensamhet. Hur han avskyr att stå i centrum och låtsas vara bäst. Jag känner igen resonemanget angående depressioner och hur det känns att ofta vara djupt inne i sig själv eftersom man är sådan, fast det kostar på och priset är att man verkar oengagerad i relationer till andra. När han berättar om sin öförmåga att kallprata vill jag ropa: Han är ju som jag!
Det är bara att börja läsa trean, både den och fyran finns redan i läsplattan. Kommer jag att knarka Knausgård i sommar?
