Själva Midaqq-gränden är tack vare sina färgstarka invånare en levande organism och det är gränden som för mig framstår som bokens huvudperson. Vi rör oss där under ungefär ett års tid. De enskilda romanfigurerna blir som organismens många huvuden, vart och ett med sitt öde, sin vilja och sina drömmar om lycka och välgång. I gränden har livet sin lilla gång men ibland avbryts det av oväntade händelser som skakar om invånarna men inte gränden, den tycks bestående och orubblig. När det händer tråkigheter har folk åtminstone något att prata om.
"Så fortgick livet i Gränden på samma sätt dag efter dag, såvida mönstret inte rubbades av att en flicka försvann eller en man uppslukades av fängelset. Men sådana bubblor på sjöns lugna och stillastående vatten försvann snabbt; knappt hade aftonen kommit förrän glömskan föll över morgonens händelser."
En av personerna vi lär känna är t.ex. kafféägaren Kirsha som är narkoman och homosexuell i smyg fast hans fru vet ändå (och får nog en dag). Eller direktören Salim Ulwan som håller äktenskapets kärlekslåga brinnande med hjälp av kärleksdrycker och vill ha en till hustru men livet tar en annan vändning för honom. Barberaren Abbas blir också kär och kärleken blir hans livs hopplösa dröm eftersom flickan Hamida har inte minsta lilla tanke på att gifta sig, hamna i köket och föda det ena barnet efter det andra. Hon längtar efter ett liv i överflöd och bekvämlighet och den drömmens drivkraft får henne att rymma och mer eller mindre frivilligt bli prostituerad på en bordell dit engelska soldater brukar gå. Det finns många fler personer i boken och några är verkligen udda karaktärer men det är inte så viktigt att presentera alla här. Det viktiga är att persongalleriet är levande och att man kommer människorna nära.
Jag har fastnat framför allt för två saker i romanen. Den ena är hur Naguib Mahfouz nästan som i smyg lyfter kvinnornas situation. De gör nämligen små uppror mot situationen de befinner sig i och ogillar och de låter sina röster höras, trots att det inte tjänar så mycket till i slutändan. Men de syns i sina hem och de gör sina val. Trots att t.ex. Hamida fördöms av omgivningen för det hon gjort, låter berättaren oss förstå att Hamida i grund och botten är ett offer, fattig, naiv och lättlurad.
Den andra saken som jag fastnat för är hur allt berättas. Beskrivningarna, skildringarna. Midaqq-gränden är folkrik, alla känner alla och genom yrken och arbeten korsas människornas vägar dagligen. Det är så levande allting. Jag får en känsla av att ha fått ett tvärsnitt av en tid och plats som är mycket speciell. Kriget märks bara då och då, inte så mycket, men det finns där med sina mörkläggningar, flygräder och engelska soldater i staden. Och det västerländska som smyger sig på...
Jag har hört mycket gott om Midaqq-gränden innan jag bestämde mig för att läsa den och nu instämmer jag med alla som påstår att det är en mycket bra bok. Berättelsen flyter på och det går snabbt och lätt att läsa romanen då den är både fängslande och intressant. Absolut ingen gammal, dammig och tung nobelpristagarbok!
Dessa två bokbloggare har väckt mitt intresse för att läsa Midaqq-gränden: Lyrans noblesser och Dagens bok. Ni ska ha ett stort tack. Verkligen en härlig och annorlunda bok.
