Min kamp 4

Jag börjar rakt på sak och säger som det är. Min kamp 4 är i jämförelse svagare än ettan, tvåan och trean i Karl Ove Knausgårds autofiktiva romansvit. Varför det? Därför att den ibland går på rundgång och de självlysande ögonblicken är alldeles för få, även om de finns.

I den här boken berättar Knausgård om sin gymnasietid och året efter då han åker upp till Nordnorge för att jobba som lärare på en liten grundskola, endast arton år gammal. Han är tonåring och lagom vilsen. På gymnasiet dricker han alldeles för mycket, blir periodvis full redan på förmiddagen, hånglar med tjejer hejvilt, knarkar gör han också ett tag. Ett av problemen har råkar ut för i Nordnorge är att han i egenskap av lärare blir attraherad av en trettonårig flicka i klassen, en frestelse som det vore ödesdigert att falla för, förstås.

"En blick, en hand som stöder pannan, en vippande liten fot, ett barn som var en kvinna som var ett barn som jag gärna ville vistas i samma rum som."

Men hela tiden odlar Karl Ove drömmen nummer ett, den om att bli författare.

"Jag skulle göra alla förstummade. Det skulle jag. Det skulle jag. Det skulle jag fanimej göra. Jag skulle bli så stor att ingen kunde komma åt mig. Ingen. Ingen. Aldrig. Inte någon enda jävla gång. Jag skulle fanimej bli den störste av dem alla. vad fan, de jävla idioterna. Jag skulle ta mig fan krossa varenda en av de jävlarna.
Jag måste bli stor. Jag måste.
Annars kunde jag lika gärna ta livet av mig."

Och visst sätter han igång och börjar skriva på allvar, går målmedvetet in i sitt skrivande, försvinner gärna in i det, skrivandet styr allt.

"Det blev nästan något sjukt med att sitta ensam om natten och skriva medan alla andra sov, och sedan undervisa barnen med de sista krafter jag hade kvar, och jag blev tröttare och tröttare av det, så i slutet av februari vände jag dygnet rätt igen, samtidigt som den lilla pulsen av ljus mitt på dagen långsamt började utvidga sig. Det var som om världen vände tillbaka."

Ambitionen nummer två präglar Karl Oves vardag och tankar minst lika starkt - han vill äntligen fixa en tjej och knulla. Att han är arton och fortfarande inte har gjort Det plågar honom. Det är detta som går runt, runt i boken: supandet, flickorna, skrivandet. Familjesituationen och relationen till pappan, mamman och Yngve upptar tyvärr bara en liten del av bokens fjärde del, vilket är något jag saknar mycket. Jag skulle t.ex. vilja läsa mer om relationen till mamman. Nu verkar det som om Karl Ove alldeles för mycket befinner sig i sin egen lilla bubbla.

Ångesten finns också med, mycket ångest. Och skam över vem han var, hur han han kunde bete sig. Då kan det återigen lysa och vibrera om texten.

"Kanske blev gapet för stort mellan den jag normalt var och den jag blev när jag drack. Att det var omöjligt för en människa att hålla ett sådant gap öppet. För det som hände var att den person jag normalt var började dra till sig den person jag var när jag drack, de två sidorna syddes ihop sakta men säkert, och tråden, den var ren skam."

Det är en obarmhärtig bild av sig själv Knausgård målar i Min kamp 4, utan tillstimmelse till försök till försköning, tvärtom brer han på som sjutton. Han måste överdriva, tänker jag ibland. Resultatet blir att han i mina ögon framstår som totalt odräglig, egotrippad och hänsynslös både mot sig själv och sin omgivning. Som tur är sitter vi med facit i handen och vet därför att det har blivit folk av den unge och jobbige Karl Ove Knausgård.

Eftersom han vill bli författare, läser han mycket. Det är roligt att da del av hans tankar kring böcker och författare, till exempel varför han gillar Kjaerstad men ogillar Kundera. Sådant ger boknörden i mig en extra krydda.

Jag måste också skriva några ord om slutscenen som är av den sorten som så att säga etsar sig fast utan att göra en glad. Calliope Books utrycker det mitt i prick, så låt mig citera henne: "Och så är det slutscenen. Herregud. Jag ska inte spoila, men herregud. Det var inte bilden jag ville ha på näthinnan när jag vänt sista bladet. Jag kommer tvärtom tillbringa en stor del av tiden i väntan på nästa del med att förtränga just den scenen. Bort - bort. Aldrig läst - aldrig sett, typ. Sudda, sudda ur hjärnan bort, och vänta på istället fint och lugnt på del fem."

Jag väntar också på del fem nu, den kommer snart (i september). Då flyttar vi till Bergen och går en skrivarkurs. Det ser jag fram emot. En annan av mina favoritbokbloggare, Hermia sayes, har också läst och tyckt kring Knausgårds 4:a.

Och här har jag bloggat om ettan, tvåan och trean.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Fortfarande semestertider

Midaqq-gränden

Romanen Midaqq-gränden (1948), som jag nyss har läst, är skriven av nobelpristagaren Naguib Mahfouz (1911-2006), en av arabvärldens största författare. Boken är ett fängslande porträtt av ett myllrande Kairo i slutet av andra världskriget. Historiskt sett var det en tid när västerlandet på allvar började påverka de egyptiska traditionerna, människornas sätt att tänka och också deras ambitioner.

Själva Midaqq-gränden är tack vare sina färgstarka invånare en levande organism och det är gränden som för mig framstår som bokens huvudperson. Vi rör oss där under ungefär ett års tid. De enskilda romanfigurerna blir som organismens många huvuden, vart och ett med sitt öde, sin vilja och sina drömmar om lycka och välgång. I gränden har livet sin lilla gång men ibland avbryts det av oväntade händelser som skakar om invånarna men inte gränden, den tycks bestående och orubblig. När det händer tråkigheter har folk åtminstone något att prata om.

"Så fortgick livet i Gränden på samma sätt dag efter dag, såvida mönstret inte rubbades av att en flicka försvann eller en man uppslukades av fängelset. Men sådana bubblor på sjöns lugna och stillastående vatten försvann snabbt; knappt hade aftonen kommit förrän glömskan föll över morgonens händelser."

En av personerna vi lär känna är t.ex. kafféägaren Kirsha som är narkoman och homosexuell i smyg fast hans fru vet ändå (och får nog en dag). Eller direktören Salim Ulwan som håller äktenskapets kärlekslåga brinnande med hjälp av kärleksdrycker och vill ha en till hustru men livet tar en annan vändning för honom. Barberaren Abbas blir också kär och kärleken blir hans livs hopplösa dröm eftersom flickan Hamida har inte minsta lilla tanke på att gifta sig, hamna i köket och föda det ena barnet efter det andra. Hon längtar efter ett liv i överflöd och bekvämlighet och den drömmens drivkraft får henne att rymma och mer eller mindre frivilligt bli prostituerad på en bordell dit engelska soldater brukar gå. Det finns många fler personer i boken och några är verkligen udda karaktärer men det är inte så viktigt att presentera alla här. Det viktiga är att persongalleriet är levande och att man kommer människorna nära.

Jag har fastnat framför allt för två saker i romanen. Den ena är hur Naguib Mahfouz nästan som i smyg lyfter kvinnornas situation. De gör nämligen små uppror mot situationen de befinner sig i och ogillar och de låter sina röster höras, trots att det inte tjänar så mycket till i slutändan. Men de syns i sina hem och de gör sina val. Trots att t.ex. Hamida fördöms av omgivningen för det hon gjort, låter berättaren oss förstå att Hamida i grund och botten är ett offer, fattig, naiv och lättlurad.

Den andra saken som jag fastnat för är hur allt berättas. Beskrivningarna, skildringarna. Midaqq-gränden är folkrik, alla känner alla och genom yrken och arbeten korsas människornas vägar dagligen. Det är så levande allting. Jag får en känsla av att ha fått ett tvärsnitt av en tid och plats som är mycket speciell. Kriget märks bara då och då, inte så mycket, men det finns där med sina mörkläggningar, flygräder och engelska soldater i staden. Och det västerländska som smyger sig på...

Jag har hört mycket gott om Midaqq-gränden innan jag bestämde mig för att läsa den och nu instämmer jag med alla som påstår att det är en mycket bra bok. Berättelsen flyter på och det går snabbt och lätt att läsa romanen då den är både fängslande och intressant. Absolut ingen gammal, dammig och tung nobelpristagarbok!

Dessa två bokbloggare har väckt mitt intresse för att läsa Midaqq-gränden: Lyrans noblesser och Dagens bok. Ni ska ha ett stort tack. Verkligen en härlig och annorlunda bok.

"Sjusovaren" på sjusovardagen

Den 27 juli är det sjusovardagen, en dag som faktiskt var en helgondag i Sverige fram till 1904. Historien om sjusovardagen, eller de sju sovares dag, är en gammal martyrlegend. Under den romerske kejsar Decius tid på 200-talet flydde sju kristna män i Efesos undan förföljelse och gömde sig i en grotta. Grottöppningen murades igen. Först ca 200 år senare hittades grottan och de sju sovarna vaknade, men trodde att de endast hade sovit en enda natt. Härifrån kommer uttrycket ”sjusovare”. En del folkliga traditioner säger också att den som sover länge den här dagen kommer att vara trött ett helt år framåt.

Jag har självklart ett litet trevligt lästips dagen till ära: sagan Sjusovaren av August Strindberg som du kan läsa direkt genom att klicka på länken. Alldeles kort är den.

Vad gör man?

"Flugan" - en novell av Katherine Mansfield

Flugan av Katherine Mansfield (1888-1923) är en mycket kort novell men alldeles fantastisk att läsa. Temat är om man någonsin kan komma över sitt barns död och vändningen som uppstår när flugan gör entré i handlingen är fenomenal.

Jag passade på att ladda ner den som e-novell när jag snubblade över den (här) eftersom jag blev förut så förtjust i Den nya Isabel som också är en novell skriven av Mansfield.

Vilket spännande författarskap! Vid tillfälle måste jag läsa mera av henne. Någon som har ett Mansfieldtips till mig?

Flugan ingår i en serie med klassikernoveller.

Min kamp 3

I Min kamp 3 går Knausgård tillbaka till sin barndom, det är sjuttiotal och skolåren. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Familjelivet, fotboll och simning, serietidningar, böcker, kompisar och så småningom flickor. Det är ordinärt, en barndom nästan vilken som helst, i alla fall om man tar barndomar som inte är av den mest idylliska sorten och det är kanske de flesta. I Knausgårds fall är det fadern som spökar.

Jag har tidigare slukat både Min kamp 1 och 2 och trean slängde jag mig över, slukade den också. Nu är jag en bit in i fyran och det börjar hacka lite så jag undrar om det kanske tar slut för mig där, men jag får se när jag har läst lite till. Det kanske tar sig.

Min kamp 3 kan läsas fristående om man så vill, eller kanske till och med börja med den för att sedan fortsätta med tvåan och ettan eftersom man då får händelserna i tur och ordning. Men samtidigt är det mer spännande att röra sig mellan de olika tids- och minneslagren och det går inte heller att komma ifrån att man under läsninen av ettan och tvåan skaffar sig en del värdefulla referenser och fasta punkter som fungerar som kitt, kanske mest på det känslommässiga planet.

I Min kamp 3 möter vi en skötsam och mjuk pojke som är väldigt mammig och har ofta nära till tårar och som, när han blir tonåring, blir kallad för femi. Han växer upp med sina föräldrar och sin fyra år äldre bror Yngve. Mamman står för kärlek och trygghet medan pappan väcker hat och skräck så snart han dyker upp. Det förekommer inte alkohol än, trots att pappan slutligen dör som nedgången alkoholist. I Karl Oves fall är det pappans absurda stränghet, kontrollbehov och viss våldsamhet gentemot barnen som är problemet. Han tillåter aldrig sina barn att göra fel, han straffar dem för minsta lilla misstag de begår. Denna ständiga rädsla påverkar naturligtvis Karl Ove. Han utvecklar ett kraftigt hat gentemot sin far och, naturligtvis, taskig självkänsla. Samtidigt blir han mästare på att avläsa stämningar och faderns humör och han lär sig att göra sig osynlig.

Som text varierar Min kamp 3. Ibland redogör Knausgård för alldeles för mycket vardag (ja, jag vet att det är hela den konstnärliga meningen med romanprojektet) men ibland lyser det och glimmar om texten så att den når litterära höjder man helst aldrig mer skulle vilja lämna. Det är när Knausgård berör sina innersta känslor eller när han når en insikt om världen, kroppen, själen eller livet som han är som bäst.

I Min kamp 3 är barnet i centrum men berättarperspektivet är den vuxne Knausgårds. Det passar mig bra. Prescis som i de föregående romanerna finns det saker som ligger mig personligen nära och som berör mig djupt. I det här fallet är det hatet till fadern och hur man hanterar det som jag upplever att Knausgård och jag har något gemensamt (i mitt fall var det pga min fars alkoholmissbruk som jag hatade honom, och jag överdriver inte). För mig är det nog viktigt att hitta något personligt att relatera till när jag läser den här typen av autofiktiva böcker, särskilt när boken inte utmärker sig exempelvis språkligt.

I det vardagsordinära finner säkert många läsare sin egen spegelbild, jag tror att det också är därför som Min kamp-böckerna är så omtyckta. Om man däremot inte finner en känslo- och upplevelseplats att mötas på, tycker man nog att Knausgårds böcker är mest tråkiga och träliga att tugga sig igenom. Jag tror att man som läsare måste få känsla av att det någonstans är sig själv man läser om. Jag tycker faktiskt att Knausgård lyckas med konststycket att genom att vara så überdetaljerat personlig hamna på andra sidan skiljelinjen och plötsligt vara allmängiltig. Och det är ganska fantastiskt.

Mina tidigare inlägg om Min kamp 1 och Min kamp 2.

Ulysses #11

"Men vilka är det då som ska läsa och begripa den här boken? Vem riktar sig Joyce till? Ja, det är just det. Han riktar sig helt enkelt inte. Det är som Roundwoodreservoaren: den förser hela Dublin med dricksvatten, men var och en får ju skruva på kranen efter behov." (Ur Dag ut och dag in med en dag i Dublin)

Var det mödan värt att läsa Ulysses? Svaret är ett tveklöst ja, dessutom var det inte alls så jobbigt som jag först trodde att det skulle bli. Eftersom jag i min enfald föreställde mig att det skulle bli fråga om ointressant eller obegripligt svammel hela boken igenom, var läsningen helt klart en positiv överraskning. Ulysses ser skräckinjagande ut och den har ett rykte om sig att vara skitjobbig, men jag kan nu tala om för alla som vill höra att så farlig är den inte. Tvärtom är den ofta rolig, vilket jag redan har bloggat om.

Kanske inte riktigt så, men ...

De trista delarna var i klar minoritet och de bra delarna var å sin sida riktigt bra. Jag började läsa boken den 16 juni och den 17 juli läste jag ut den. Målet var att läsa 30 sidor om dagen (utan att fuska) men ibland blev de lästa sidorna fler och vissa dagar läste jag Ulysses inte alls. Trots att jag läste även andra böcker under tiden, klarade jag av Ulysses på bara en månad. Det är ett hanterbart läsprojekt, som ni ser. Och fattar ni hur nöjd jag är nu? Tjohoo!


När jag kom fram till efterordet i boken, skrattade jag glatt. Hur ofta händer det att man gratuleras till att man har tagit sig igenom en bok? "Du har läst klart, det är bara att gratulera", står det.

Mitt bloggande under läsningens gång hade dels ett personligt syfte (att föra anteckningar), dels var tanken att ge mod till er som kanske länge har funderat på att ge sig i kast med Ulysses. I efterordet står det också att det behövs "tröst och förtroendeskapande åtgärder". Det rekommenderas att skaffa sig Olof Lagercrantz Om James Joyces Odysseus, numera en klassisk läsebok. Jag har inte haft den till hands. Min tröst och stöd utgjordes av Erik Anderssons Dag ut och dag in om en dag i Dublin där han med glimten i ögat berättar om sitt 4 år långa arbete med översättningen samt förklarar ett och annat om Ulysses, lättsamt och med humor.

För Stephen Farran-Lee som författade efterordet är Ulysses främst en roman om kärlek och fredstro. Att tänka på den på det sättet gör läsningen också mera hanterbar. Kärlek och fredstro så väl i världen som i äktenskapet är ämnen som vi kan relatera till, mer än till litteraturvetenskapliga paralleller till Odysséen. Personligen har jag inte brytt mig det minsta om att leta efter beröringspunkter mellan Ulysses och Odysséen. De är inte synliga i texten och jag tycker inte heller att de är särskilt relevanta för en amatörläsare. Jag ville läsa Ulysses, inte skriva en avhandling efteråt.

Kanske någon av er också blir sugen att läsa Ulysses nu? Kom gärna tillbaka hit och berätta hur det går. Lycka till!

Slutligen vill jag också tipsa om en iphone-app som kan vara oumbärlig i fall man planerar en resa till Dublin och vill vandra i Leopold Blooms och James Joyces spår.

Nu är jag klar!

Boken jag inte vågar köpa

Tänk att jag inte vågar beställa en bok, vad tokigt. Boken min rädsla gäller är en av dessa tre, till råga på allt en barnbok.

Jag har aldrig varit någon anhängare av handarbete, avskyr att sy (även om det gäller så lite som en lös knapp) och stickning i skolan var pest och pina. Det finns inte på kartan att jag ens skulle fantisera om att ägna mig åt att sy eller sticka. Fast i min ungdom hade jag en period då jag broderade snygga dukar (jovars) och jag minns att jag även visste hur man virkar. Men det är så länge sedan att det knappt räknas längre.

Så kom det sig att jag för ca två veckor sedan såg en artikel om amigurumi och Mia Bengtssons böcker (de som syns på bilden) och överfölls av lust att börja virka. Jag?! Virka?! Nej. Jo. Nej. Äh, jagvetinte. Virka små figurer?! Jag kan ju inte. Och varför? Vad skulle jag med dem till? Fula skulle de säkert bli också. Men lite kul vore det ju att prova, eller vore det inte?

I vilket fall så ligger böckerna i kundkorgen men att klicka hem dem vågar jag inte.

Ulysses #10

I det här blogginlägget tänker jag berätta lite om hur det var att läsa andra halvan av Ulysses, kapitel 14-18. Omväxlande är bara förnamnet!

Kapitel 14 var förfärligt tråkigt och obegripligt för mig. Verkligen besvärligt att läsa, eftersom Joyce måste ha föresatt sig att gå igenom alla möjliga litterära stilar från medeltida skrifter på svulstig latin fram till sent 1800-tal. Det är imponerande på sitt sätt men vad det kapitlet handlar om har jag inte fattat ett dugg av. Har plågat mig igenom det.

När jag läste kapitel 15 tänkte jag på Shakespeares dramer, kanske för att strukturen och stilen är lånade från ett drama (roller, scenanvisningar, dialoger). Det är ett snabbläst kapitel fast det är nästan 200 sidor långt. Luftigt både optiskt och till handlingen som till viss del utspelar sig på ett horhus där Bloom och Dedalus tillfälligt möts i samband med ett bordelläventyr. Här finns det mycket folk och del fylleprat.

I kapitel 16 lämnar de två bordellen och går hem till Bloom. Innan Stephen slutligen avböjer övernattningen diskuterar de allt möjligt "känsligt" (kvinnor, judendomen, politik). Det är ganska kul och inte sällan vasst.

Kapitel 17 var en höjdare, jag kan skratta än när jag tänker på det. Stilen växlar igen, nu påminner texten om en FAQ-uppställning. Det är frågor och svar och texten påminner om tillämpad vetenskap eller vad jag ska kalla det, svårt att säga. Min starkaste tanke medan jag läste avsnittet var att Joyce inte var riktigt klok. Jag menar, se själv ett par exempel. Vem sjutton kommer på tanken att skriva så här (förutom Joyce, då)?

Vad gjorde Bloom på spisen?
Han flyttade kastrullen till vänster platta, reste sig och bar järnkitteln till diskhon i syfte att spola upp vatten genom att vrida på tappen och låta det rinna.

Rann det?
Ja. Från Roundwoodreservoaren i grevskapet Wicklow med en volym av 2 400 miljoner gallon, sipprande genom en underjordisk akvadukt med filterförsedda huvudledningar om enkla och dubbla rör...

Eller när Bloom slår sig i skallen mot en dörrpost, beskrivs det så här:

Vad hejdade plötsligt hans inträde?
Höger temporallob i hans kraniums ihåliga skål kom i kontakt med ett hörn av solitt trävirke och en infinitesimal men märkbar bråkdel av en sekund senare uppstod en smärtförnimmelse som följd av föregående förnimmelser som utsänts och registrerats.

Joyces sätt att beskriva saker och ting är minst sagt fascinerande. På det stora hela handlar kapitlet om vad Leopold gör efter att Stephen har stuckit tills han lägger sig i sängen bredvid sin sovande hustru Molly. Då får man som läsare ha i åtanke att han misstänker Molly för otrohet samtidigt som han själv var på en bordell under kvällen men ändå är tankarna på försoning och förening starka. Han är kåt och närmar sig den sovande Molly: "Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar." Herregud, folk måste ha gått i taket för det här anno 1922! Men vänta, det finns mer. Det finns ett kapitel kvar, Mollys berömda medvetandeström.

Molly är romanens tredje huvudperson, fast det är först i det sista kapitlet som hon får huvudrollen. Innan dess förekommer hon bara vid sidan om. Om man betänker att Leopold Bloom är Odysseus och Stephen Dedalus Telemachos, så är Molly Bloom Penelope. När Molly dyker upp på romanens scen, är det dags för finalen. Men vilken final! I sin berömda monolog, som består av ett obrutet ström av ord, tänker hon på alla sina tidigare älskare och i tankarna återvänder hon också till den gången Leopold friade till henne. Hon minns allt med total skärpa, inte minst extasen, lidelsen, den sexuella upphetsningen, åtrån hon kände vid det ena eller andra tillfället. Molly är en kvinna som vet vad hon vill och även hur hon vill ha det. Jag blir förvånad över hur frispråkig Joyce är här, det hade jag inte väntat mig. Men så läser jag sedan att han anklagades för pornografi och att boken var förbjuden i både Egland och USA ända fram till 1933. Ja, jag kan förstå att det tog hus i helvete på den tiden.

Att läsa Mollys monolog är en stark läsupplevelse, det går inte att komma ifrån. Imponerande och inte alls så jobbigt som man skulle kunna tro med tanke på att det saknas skiljetecken och sådant och att det rör sig om drygt 40 sidor text. Det är en extatisk lovsång till den fysiska kärleken och ett häftigt slut på hela Ulysses:

först slog jag armarna runt honom ja och drog honom till mig så att han kunde känna mina bröst all väldoft ja och hans hjärta slog som besatt och jag sa ja det vill jag Ja

Ulysses #9

Jag. Har. Läst. Ut. Ulysseeeees! Jag tror att det är första gången som jag i ett efterord läser: "Du har läst klart, och det är bara att gratulera." Haha, tack så mycket, det känns bra. På en månad gick det. Återkommer med läsrapporterna, har två kvar att skriva.

Books without batteries?

Att mötas av meddelandet att läsplattans batteri är urladdat just när man har satt sig ner för att läsa är ännu ett i raden av i-landsproblem som en modern boknörd då och då drabbas av. Så sent som i förrigår hände det mig och det var bara att gå över till den gamla bestående varianten.

Akut boksug

Imorse vid frukosten läste jag den sista artikeln jag hade kvar i ViLäser nr 3 och drabbades av ett akut och ovanligt kraftigt lässug. I klassikerserien tipsar nämligen Yukiko Duke om en mycket spännande författare och hennes roman: Nattens skogar av Djuna Barnes (1892-1982). Jag måste läsa boken, måste! Har du läst den?

Ett bokhylletips som talar för sig självt

Nu tar vi och löser alla världsproblemen

Semestertips på upplyftande tegelstenar

Den 19 juni, några dagar före midsommar, skrev jag en sommarartikel i Eskilstuna Kuriren, rubriken var Semestertips på upplyftande tegelstenar (tyvärr finns den inte på nätet, men eftersom det hunnit gå några veckor får jag lägga ut texten här på bloggen).

För ett par veckor sedan dog Ray Bardbury, en av världslitteraturens stora. Han har gått ur tiden men inte hans böcker. När jag fick höra om hans död plockade jag fram Farenheit 451 och streckläste den. Den antände mina tankar. Farenheit 451 från 1958 är en thriller om en framtid där böcker är förbjudna till den grad att när statsmakten upptäcker några bränns hela huset ner. I denna dystopi är boken farlig då den bringar människorna tankar och för att de som tänker håller sig med egna åsikter. Farenheit 451 utspelar sig i en tid då allt går rasande fort, där människor oavbrutet bombas med reklam och serveras passiviserande tv-program via stora väggskärmar. Avkopplande promenader existerar inte längre, fritiden är lika med intensiva aktiviteter. Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om inte vår verklighet börjar bli skrämmande lik scenariot i Bradburys roman. Åtminstone ibland.

Snart är det midsommar och semestern står för dörren. Många vill resa, uppleva saker, hinna en massa. Själv är jag av den udda sorten som helst stannar hemma och inte tänker uträtta särskilt mycket, annat än att hinna läsa så många böcker som möjligt. Jag trivs inte med att resa fysiskt, men jag trivs med att resa i fantasin och med litteraturens hjälp. Det passar mig bäst. Dessutom är det ett resande som varje människa kan unna sig, med bibliotekets hjälp behöver det inte ens kosta något.

Jag planerar alltid min semesterläsning med största omsorg och i god tid innan. Tyvärr resulterar planeringen alltid i en groteskt stor bokhög som visar sig vara helt omöjlig att klara av under den utmätta ledigheten. Brukar du också planera semesterläsningen? Vilka böcker brukar få äran att bli lästa när du har tid och är utvilad? Vågar du läsutmana dig?

Jag har en vana sedan några år tillbaka att ta mig an riktigt tjocka böcker när jag är långledig. Årets kandidater är osunt många: nyöversättningen av Ulysses (James Joyce), nyutgåvan av Röde orm (Frans G Bengtsson), nyutkomna Liberty (Jakob Ejersbo) och Min kamp-serien (Karl Ove Knausgård) samt de lite äldre Tre romaner (Steve Sem-Sandberg), De välvilliga (Jonathan Littell) och Vi de drunknade (Carsten Jensen). Om jag inte redan hade läst Agaat (Marlene van Niekerk) så skulle den ligga överst i bokhögen. Bara bra böcker! Flera tusen sidor sammanlagt och därmed ett hopplöst företag att ens försöka läsa alla i sommar. Men två tre tegelstenar kan det bli. Jag blir inte nedtyngd, tvärtom brukar jag känna mig märkligt upplyft.

I Farenheit 451 sägs det att bra böcker ”visar porerna i livets ansikte” och skulle man lägga en bok som har ett ansikte under ett mikroskop, skulle man upptäcka att det flödar av liv där. Titlarna jag nämner är alla böcker med tydliga och säregna ansikten och det är därför jag vill läsa dem, när det än blir.

Enligt Faber, som är en av personerna i Farenheit 451, behöver människan bl.a. dessa tre livsnödvändiga saker: 1) böcker med kvalitet, vetande med struktur 2) gott om tid att tänka och 3) rätten att utföra handlingar som grundar sig på vad vi lärt oss under de båda första villkorens växelverkan. Det gillar jag. Mycket!

God litteratur är inte synonym med svårläst litteratur och att tänka på semestern är inte heller jobbigt, bara man tänker andra tankar än till vardags. En god bok fläktar alltid skönt i sinnet, liksom nya insikter om vad det innebär att vara människa.

______________________

PS. Min recension av Fahrenheit 451 hittar du här.

Familjen Knausgård invaderar min läsplatta

Det vill sig inte bättre än att jag har börjat knarka Knausgård, gudhjälpemej. Igår bloggade jag om Min kamp 2 som jag hade läst ut och idag kör jag direkt igång med trean. Lika bra det. Fyran ligger också redan och väntar. Fast femman måste jag vänta på, den kommer ut i september. I stället har jag oförhappandes köpt fru Knausgårds novellsamling Grand Mal som också finns som e-bok. Kändes som ett måste. Hjälp, familjen Knausgård invaderar min läsplatta!

 +

Ulysses #8

Det har bara gått lite drygt tre veckor sedan jag började läsa Ulysses på Bloomsday den 16 juni och endast det sista kapitlet, det som innehåller Molly Blooms berömda inre monolog, återstår. Ska jag kanske spara slutläsningen till den 16 juli bara för att få till det lite snyggt med datumen? Det är knappt femtio sidor det handlar om och om sanningen ska fram är det dem jag är mest nyfiken på av hela boken. Det känns nästan lite pirrigt. Sista raden är ju klassisk. Att jag skulle klara av Ulysses på en ynka månad, det hade jag aldrig trott.

Min kamp 2

Knappt ett år efter den första boken har jag tagit mig an Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Om jag då upplevde det som att jag hamnade i Knausgårdsträsket, så har jag nu sjunkit ännu djupare i det. Det är fascinerande att läsa Knausgård! Det finns ett sådant sug i berättandet att man obönhörligen dras in.

Min kamp 2 handlar om hur Karl Ove flyr från ett kraschat äktenskap, lämnar Norge, flyttar till Stockholm, möter sitt livs kärlek och i rask takt får tre barn. Och skriver. Vill skriva. Det enda han egentligen vill, mest av allt. Under tiden bjuder livet på stora ögonblick och det blir även kriser. I slutet av boken flyttar familjen till Malmö.

Knausgård skriver naket, autentiskt och med glöd. Det är mycket vardag, mycket av det ordinära och många mänskliga möten. Samtal. Medan han går omkring i Stockholm, drar barnvagnen och känner en förtärande frustration över sakernas tillstånd och sin egna medelmåttighet (trots författarframgången) utmanar han sina tankar. Han grubblar och resonerar med sig själv, vänder och vrider på sina känslor och upplevelser, vänder ut och in på hela sig. Vad innebär det att vara fri respektive ofri?

Knausgård är något så ovanligt som en man som analyserar sina egna känslor och anstränger sig för att resonera sig fram till vem han egentligen är. Han lämnar ut sitt innersta för allas beskådan och han är skoningslös när han t.ex. avslöjar hur han avskyr att vara hemmapappa eller att hans skrivande är en större hjärtefråga och ett större behov än familjen. Han ogillar Stockholm och tycker att Sverige är ett konstigt land.

Samtidigt lämnar han ut även andra, inte minst de som står honom närmast, och det är ibland jobbiga saker han skriver för det är jobbiga saker han ibland tänker (precis som vi alla då och då, det är bara att erkänna) men ändå, trots det till synes taskiga och egoistiska han kan vräka ur sig finns kärleken där och den är djup. Ansvaret finns där också. Han är en pliktmänniska. Fast han ifrågasätter allt och säger saker som inte är politiskt korrekta, vet han hur han sätter sig själv på plats.

”Du ska inte tro att du är något. Du ska fan inte tro att du är något. För det är du inte. Du är bara en självgod, medelmåttig liten skit."

Jag tror att Knausgårds styrka som författare och bokens dragningskraft ligger i tillvarons ambivalens och att han berättar med en alldeles egen och unik röst. Språket, tonen och gestaltningen av den inre kampen för överlevnad är det unika med Knausgård, inte att han skriver detaljerat om sina vardagliga vedermödor och inte heller att han lämnar ut andra personer. Just det är inget nytt i litteraturen, hur kittlande det än må vara.

Jag känner mycket sympati för Knausgård när jag läser hur han kämpar med sin blyghet och sitt stora behov av ensamhet. Hur han avskyr att stå i centrum och låtsas vara bäst. Jag känner igen resonemanget angående depressioner och hur det känns att ofta vara djupt inne i sig själv eftersom man är sådan, fast det kostar på och priset är att man verkar oengagerad i relationer till andra. När han berättar om sin öförmåga att kallprata vill jag ropa: Han är ju som jag!


Det är bara att börja läsa trean, både den och fyran finns redan i läsplattan. Kommer jag att knarka Knausgård i sommar?

Fotografen Kirsty Mitchells magiska bokvärld

Wonderland av Kirsty Mitchell - se mer genom att följa länken. Det är helt otroliga bilder, jag har nästan tappat andan av dem. Titta och njut!



The Storyteller



Once Upon a Time

Ulysses #7

I DN Boklördag den 16 juni fanns en stor artikel om James Joyce och Ulysses, skriven av Sara Danius. Rubriken var Bloomsday i Dublin. James Joyce var vanlighetens konnässör. Jag önskar att jag kunde länka till artikeln men tyvärr har DN inte lagt ut den, kanske för att Sara Danius kommer med en bok om Joyce i höst och för att texten kanske ingår i ett större sammanhang i den boken (Näsa för nyheter, Ersatz förlag). Det var i alla fall en mycket bra artikel om varför en roman om en dag som alla andra revolutionerade romankonsten. Den var till och med så bra att den gav mig en av nycklarna till förståelsen av Ulysses (nyckel nummer två hittade jag i översättaren Erik Andersson bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin, mer om den en annan gång).

Jag skrev i ett tidigare inägg att jag tror att jag har hittat ingången till Joyces text och det var bl.a. Sara Danius artikel som jag då menade. Hon gjorde gällande för mig att jag INTE ska förvänta mig någon handling och helst inte ens något som liknar en. "Det händer inte särskilt mycket och det är själva poängen med Ulysses", skriver hon och så förklarar hon Joyces inställning till vad litteratur ska handla om. Enligt Joyce ska författare inte alls skriva om det extraordinära, för det är journalisternas uppgift.

Ulysses är en hyllning till vardagen som vardag. Joyce berättar om tre vanliga dublinbors vanliga vardag, minut för minut och timme för timme från morgon till kväll. Det är viktigt att vara medveten om när man ger sig i kast med romanen, tycker jag. Att veta och förstå vad som väntar och vara beredd, inte haka upp sig på att handlingen i ordets rätta bemärkelse saknas allt som oftast. Ett och annat äger rum men det är en dag som alla andra, helt fri från stora händelser och upplevelser, inget att haka upp tiden på. Tiden flyter helt enkelt förbi och vips så är det kväll. Det är en sådan vardag som Ulysses "handlar" om.

I det vardagliga och ordinära finns romanens storhet. Ingen har skrivit så förut, det var en helomvändning mot rådande rutiner. Joyce har liksom upptäckt vardagen. Tack vare DN-artikeln fattade jag på ett tidigt skede att det är HUR Joyce skriver som är det intressanta. Beskrivningar och gestaltningar.

"Joyce tog den litterära materialismen till en ny nivå, det vill säga till lägsta tänkbara. han förde in pengar, sex och snor i den seriöst syftande berättarkonsten. Poängen är att han inte gjorde något väsen av det."

Bl.a. analyser Sara Danius Leopold Blooms dassbesök i början av boken. Han går på dass efter frukosten och tar med sig en tidning. "Dassbesöket är ingen händelse på berättandets plan. Men det är en händelse på språkets plan", förklarar Danius. Genom att gestalta tidningsläsandet och skitandet och den slutliga användningen av tidningssidorna uttrycker Joyce vad han anser om den aktuella tidningen som fanns på riktigt i Dublin vid den tiden. Det måste ha varit ett herrans liv för det, haha!

"Han återgav saker och ting så som de inträffar, varken mer eller mindre. Och så kommer det sig att Joyce skrev en av 1900-talets mest skandalösa böcker, en bok där en hel del pågår - men mycket lite händer."

Ingången till Ulysses är alltså att inrikta sin läsning på händelser som finns på språkets plan i stället på dem på berättandets plan. Där har vi det, tänkte jag genast. Det är SÅ jag måste läsa för att inte dö tråkdöden på vägen och orka löpa linan ut. Och vet du vad? Det fungerar! Så har jag hittat min nyckel till Ulysses.

Kanske borde man läsa Sara Danius bok när den har kommit ut?

Minnet av en smutsig ängel

Tack vare nomineringar till Stora ljudbokspriset 2012 fick jag kännedom om Henning Mankells roman Minnet av en smutsig ängel eftersom ljudboksverionen av den finns bland de sju nominerade ljudböckerna. Jag blev genast nyfiken, inte minst för att omslaget sätter fantasin i gång (och ja, det finns en scen i boken som bilden kan kopplas till).
Minnet av en smutsig ängel är inte en deckare utan en vanlig roman som handlar om en ung svensk kvinnas annorlunda levnadsöde i Afrika i början av 1900-talet och man blir väldigt snart fast i berättelsen.

Huvudpersonen heter Hanna Lundmark, kommer från trakterna kring Sundsvall och är arton nitton år gammal när berättelsen börjar. Hon kommer från en fattig familj och måste ge sig iväg för att skaffa sig en egen försörjning. Hon mönstrar som kocka på ett fartyg som ska segla med timmer från Sundsvall till Australien, året är 1904. På fartyget förälskar hon sig i styrmannen, de gifter sig i Alger men äktenskapslyckan blir kortvarig då mannen insjuknar i feber och dör hastigt. När fartyget anländer till Portugisiska Östafrika, lämnar Hanna i hemlighet båten och går i land i huvudstaden Lourenco Marques. Väl där blir hon av en rad tillfälligheter ägare till en stor bordell och därmed en av de rikaste i staden.

Boken handlar i hög grad om Hannas försök att anpassa sig till den rådande kulturen utan att för den sakens skull förlora sig själv. De rådande konventionerna pga att hon är vit och de prostituerade kvinnorna är svarta är inte lätta att alltid förstå sig på, de svarta är ju "så annorlunda". Det blir kulturkrockar, missförstånd och konflikter. Hanna kämpar för att finna sin plats i världen och för att komma underfund med vem hon är och vad hon håller på med. Vad vill hon göra? Vad ska hon göra? Vad måste hon göra? Hennes upprördhet över hur den koloniala vita minoriteten behandlar de svarta blir allt större, tills en tragisk händelse ställer allt på sin spets och Hanna hamnar vid ett vägskäl, långt hemifrån och alldeles ensam.

I efterordet till boken skriver Mankell om ett dokument som finns i koloniala arkiv i Maputo där man kan läsa att det i början av 1900-talet fanns en vit svensk kvinna som varit ägare till en av de största bordellerna. Att hon finns omnämnd beror på att hon var en betydande skattebetalare. Det är sanningen. Det intressanta är att hon under endast några få år figurerar i dokumenten. Hon kommer så att säga från ingenstans och försvinner lika spårlöst efter ett tag. Man vet också att svenska fartyg brukade anlända till staden Lourenco Marques och att det då och då fanns kvinnor ombord, oftast som kockor.

Det finns alltså ett grundkorn av sanning i berättelsen och det tycker jag är lika spännande som fascinerande. Självklart frågar man sig vem denna kvinna var, hur hon hamnade i staden och vart hon tog vägen efteråt. Det är där fiktionen kommer in i bilden och jag tycker att Henning Mankell har skapat en kittlande och intensiv berättelse om denna märkliga kvinnas liv så som det mycket väl hade kunnat utspela sig. Hanna Lundmark framstår som en levande människa med alla sin styrkor och brister. Hon älskar, sörjer, kämpar och tvivlar. Hon tänker och ifrågasätter och får ta smällar. Har man börja läsa boken är det svårt att sluta.

Minnet av en smutsig ängel är en mycket läsvärd och fängslande bok. Som ljudbok blir den nästan oemotståndlig i uppläsning av Angela Kovács. Men det går bra att välja vilket bokformat som helst, det finns alla sorter.

Köp boken på Bokus eller AdLibris eller på FritzStåhl.

Ulysses #6

Två saker som oväntat hör ihop. Av att hålla den tunga boken har jag nämligen fått värk i vänstra handleden. Belastningsskada av läsning, det var nåt nytt. Man liksom förnimmer Ulysses även fysiskt.

Ulysses #5

Jag är halvvägs i Ulysses - tretton kapitel, 380 sidor, är lästa. Det är en spännande process eftersom det hela tiden händer saker med läsningen. Det händer sällan något uppseesndeväckande i själva boken, ibland är handlingen närmast obefintlig men det är ändå mycket som tilldrar sig under denna dag som boken beskriver. Låter det paradoxalt? Kanske. Människor rör sig, går på dass, tänker, talar, återuppväcker minnen, äter, möts och betraktar sin omgivning men en handling i ordets rätta bemärkelse är sällsynt. Ibland, när jag läser som bäst och tänker att nu börjar det hända något kommer det plötsligt en tråkig och fullständigt obegriplig utläggning om kyrkan eller något liknande. Det gäller att gilla läget och fortsätta.

Det är i texten som saker händer och det är det som är så spännande och intressant och värt att läsa boken för. Varje kapitel är unikt i fråga om röst och stil och jag tror inte att jag någonsin tidigare varit med om att en text krävde av mig så mycket som denna. Jag måste oavbrutet vara vaken i tanken för det känns som att om jag slappnar av en sekund stängs textens dörr mitt framför näsan på mig. Att läsa trettio fyrtio sidor i ett svep kan vara lagom, mer än femtio sidor på en dag har jag inte mäktat med hittills. Har jag tid att läsa läser jag annat då.

I sin bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin (som för övrigt är riktigt bra och givande) skriver översättaren Erik Andersson så här om Ulysses. "Lång som sju svåra år och nästan omöjlig att ta sig igenom på vissa ställen." Ja, kära nån, är det verkligen så illa? Både ja och nej. Det är sant att det finns totalt ogenomträngliga passager (kap 9 var ett elände). Att den är lång kan vem som helst se vid första anblicken. Romanens myller slår lätt andan ur en. Om livet är en röra, är det då själva rörigheten i röran som Joyce hade för avsikt att gestallta och sätta på pränt? Mycket möjligt.

Men...!

Bitvis (ganska ofta) är Ulysses en underbar bok, rolig och underhållande. Jag fnissar då och då och det har hänt att jag velat läsa högt ett stycke för mr Bokmania också. Joyce är en fena på dialoger, de är ofta oslagbara, raka, enkla och med ett sting av humor. Boken höjdpunker. Som anekdoter. Jag gör ofta ett blyertsstreck i marginalen och noterar sidnummret på en post-it-lapp.

"- En nation? säger Bloom. En nation är när samma folk bor på samma ställe.
- Det var som fan, säger Ned med ett skratt, i så fall är jag en nation för jag har bott på samma ställe de senaste fem åren."

Ulysses var en skandalbok när den gavs ut och jag börjar så smått förstå varför. Joyce är nämligen både vass och frispråkig, ingenting är tabu vare sig det gäller politik, kyrkan, Dublins makthavare, pengar, erotik eller mänskliga kroppsfunktioner. Han brer på och blundar inte för någonting, räds varken att nämna verkliga personer med riktiga namn eller göra narr av Frankrike, Tyskland eller Maria Theresia. Han är bitsk och ironisk när det gäller medier på Irland och annonser i tidningar. Han driver med vegetarianer också: "Ät inte biff. Ty om du gör det ska kons blickar följa dig genom hela evigheten." Allt, allt, allt. Plus lite till.

Språket? Det finns hela spektrat. Från korta, avhuggna meningar och meningsfragment till superlånga meningar när det handlar om att gestalta medvetandeströmmar. Från trista och oändliga uppräkningar av gatunamn till alliterationer och små poetiska metaforer som är så vackra att de inte passerar obemärkta (t.ex. kallar Joyce en kistrem vid begravningen för navelsträngen). Ur språksynpunkt är också kapitlet i vilket mr Bloom äter sin gorgonzolasmörgås med senap en njutning:

"En varm luftstöt senapshet sög tag om mr Blooms hjärta. Han lyfte blicken och stirrade in i en gallgul klocka. Två. Pubklockan fem minuter före. Tiden går. Visarna rör sig. Två. Inte än."

Jag har noterat även ett ställe i kap 10 där det beskrivs mr Blooms besök i en bokhandel. Obs! Det är inte mysigt. Jag tycker att det stället visar hur det kan vara när Joyce gestaltar stämningar och beskriver personer och miljöer. Mästerligt! Jag får gåshud.

"Rosslande hostningar fick luften i bokhandeln att skälva, de smutsiga skynkena buktade ut. Innehavarens okammade grå huvud stack ut och hans orakade rödbrusiga hostande ansikte. Han harklade sig skrovligt, kastade upp slem på golvet. Han satte kängan där han spottat, drog sulan längsmed och böjde sig ner så att en krona av rått skinn, glest hårbevuxen, syntes.
Mr Bloom betraktade den.
Han återvann herraväldet över sin andhämtning och sade:
- Jag tar den här.
Innehavaren vände upp ögon som rann av gammal katarr.
- Syndens sötma, sade han och knackade på den. Den är bra."

Fortsättning följer...