I skrivande stund har jag läst ca 150 sidor och den största överraskningen hittills är att jag har upptäckt att Joyce har humor. Jag har småfnissat flera gånger och det har jag inte väntat mig att jag skulle få tillfällen att göra. Oftast skrattar jag till när jag plötsligt stöter på en mening som helt bryter mönstret och stämningen, som t.ex. här:
"Mr Dedalus vände blicken från den tomma eldstaden mot Ned Lamberts spefulla nuna, frågade surt:
- Du lidande Kristus, är det inte så att man kan få halsbränna i röven?
Ned Lambert, som satt på bordet, läste vidare..."
Jag tror också att jag har hittat en ingång till boken, ett sätt att läsa den på. Vad jag menar med det tänker jag utveckla i ett annat inlägg. Kanske i morgon.
