Då är jag igång, läser Ulysses av James Joyce. Det känns stort på ett märkligt vis, som något alldeles speciellt och festligt. Det hade tagit mig minst tjugo år av mentala förberedelser innan jag vågade ta steget igår på självaste Bloomsday. Femtiofem sidor, eller det som är avsnitt "I", är lästa. Jag har inte bråttom. Läser annat vid sidan om.
Mitt första intryck är att detta är en bok som inte ger ifrån sig sin litterära skönhet så lätt, läsaren/jag får lov att jobba lite för läsupplevelsen. Alla dessa talrika adjektiv! Så fascinerande att Joyce knappt skriver ett substantiv utan att det ledsagas av ett attribut.
På dessa femtiofem sidorna har jag hunnit att både njuta av texten och störas av att jag inte förstår allt. Det har förekommit både briljanta formuleringar och nära på magiska uttryck samt begrepp vars betydelse jag behöver slå upp.
"Se på havet. Vad bryr det sig om kränkningar?"
Vissa stycken läser jag om och om igen innan de sjunker in. Då förstår jag också att Ulysses är en bok som tar TID.
"... De [Pyrrhus och Julius Caesar] kan inte tänkas bort. Tiden har brännmärkt dem och fjättrade har de tagit platsen som ägts av de oändliga möjligheter de trängt undan. Men kan dessa ha varit möjliga med tanke på att de aldrig blev till? Eller var det som skedde det enda möjliga? Väv, vävare av vind."
I kväll lånade jag också översättaren Erik Anderssons bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som kanske är bra att läsa parallellt.
Fortsättning följer...
