"Fillus de anima. Själabarn. Så kallades de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ."
Maria kommer till Bonaria som sexåring efter att hennes fattiga föräldrar helt osentimentalt adopterat bort henne. Det var så man gjorde, inget märkvärdigt med det. Åren går. Under uppväxten märker Maria att när Bonaria varit borta på natten skedde alltid ett dödsfall men det tar lång tid innan hon förstår hur allt hänger ihop. Byborna, de vet. Och de visar Bonaria Urrai en djup respekt.
När en ung man i byn dör natten till allhelgonahelgen blir konfrontationen mellan Bonaria och Maria ett faktum. Det är väl ingen människa som har rätt att bestämma över människors liv och död?! Men vi anar att Maria har ännu mycket kvar att lära om livet... och döden.
Själamakerskan fängslar både med handlingen och med språket, det är omöjligt att inte fastna och beröras. När jag läste boken tänkte jag på sagor och folkliga berättelser, det finns en sorts magi som ger denna känsla av gammal folktro och muntligt berättande. Ändå är det realism det handlar om, inga övernaturliga inslag eller liknande förekommer i romanen. Michela Murgias språk är målande och levande utan att vara det minsta belastat med bilder eller metaforer och det finns absolut inga onödiga ord i denna text som knappt är 180 sidor lång.
Porträtten av Bonaria och Maria är av det slag som gör att man uppfatar dem som av kött och blod. De älskar och blir arga och våndas och ängslas och hoppas och står på sig och ändrar sig. De lever; och det är en annorlunda bild av ett par kvinnoliv vi som läsare får ta del av. Själva miljön och tiden (Sardinien på 50-talet) är också spännande.
Själamakerskan är en annorlunda berättelse som jag varmt rekommenderar. Jag njöt verkligen av den.
Bokbloggare som också har läst Själamakerskan: Bokhora, Fru E:s böcker, Bokomaten m.fl.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
