Novellerna i samlingen är verkligen annorlunda, mest till sin form. Några är nämligen bara ett par rader långa medan den längsta är kanske på fyrtio sidor. Jag kan också säga att jag tycker att det är i det kortaste formatet som Davis glänser som bäst, det var där jag upplevde mina wow-ögonblick medan jag läste Samarbete med fluga. Jag var ganska fascinerad över att en novell nästan kan se ut som en haikudikt. "Haikunovellerna" började jag kalla dem för mig själv. Ett exempel på vad jag menar är novellen Flugan:
Längst bak i bussen
inne på toaletten,
en mycket liten fripassagerare
på väg till Boston.
Det är omöjligt att sammanfatta novellernas innehåll, de handlar om allt möjligt på allvarets och lättsamhetens hela skala. Fast kanske är det ändå människors små egenheter och ögonblick som på ett plan sträcker sig över en hel tidsrymd som är novellernas kärna. Lydia Davis skildrar en värld som aldrig är entydigt på det ena eller andra sättet utan som alltid är både och. Det är också de oglamorösas liv hon berättar om och språket hon gör det på är klart och krispigt. Jag var mycket förtjust i det.
En av favoritnovellerna har blivit Kafka lagar middag (ja, det är Franz Kafka som våndas i köket inför Milenas besök).
"När jag funderar över denna middag skulle jag vilja försvinna ner i jorden precis som mullvaden. Jag skulle vilja stoppa ner mig i ett av linneskåpets lådor och öppna lådan då och då för att se efter om jag kvävts ännu. Det är mycket mer förvånande att man alls stiger upp varje morgon."
I novellen Larven funderar Davis på hur långt man bör gå för att rädda livet på en fjärilslarv och den tyckte jag också mycket om för stilen påminde mig ganska mycket om hur Bodil Malmsten brukar skriva i sina loggböcker. Vid novellen För sextio cent gjorde jag noteringen "tänkvärd", vid Störningsvariationer skrev jag "typiskt!" och efter Vad man lär sig av babyn står det "bra!". Hennes mammas mamma fick ett tjockt utropstecken efter sig.
Jag har markerat favoriterna i innehållsförteckningen och nu efteråt ser jag att de flesta är koncentrerade till bokens första två tredjedelar. Det illustrerar väl min känsla av att jag tröttnade lite på slutet för där fanns det inte längre så mycket som stack ut förutom ett par kortisar. Skulle urvalet ha varit strängare? Det tror jag faktiskt. Novellsamlingen känns för lång om jag nu får säga min mening.
Hur är då novellen som har gett novellsamlingen sin titel? Den är smågenial och rolig. Läs själv:
Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen.
Jag kanske är citatfixerad, men låt mig återge en kortnovell till, också den en favorit. Jag har svårt att låta bli. Den heter Hand:
Bortom handen som håller boken jag läser, ser jag ytterligare en hand som ligger sysslolös, en aning oskarp - min extra hand.
Bra, va?
Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus
