Vad jag inte vet om djur

Vad jag inte vet om djur av Jenny Diski är en resa i djurens värld och det är också sässongens sista bok som jag recenserar som bokpanelsmedlem på FritzStåhl. Här finns recensionen att läsa.

När jag läste Diskis förra bok Den motvilliga resänären, blev det två blogginlägg (även här). Jag gillar Diski eftersom hon är bitsk, skärpt och rolig.

Samarbete med fluga

Samarbete med fluga är en novellsamling av Lydia Davis (1947) som anses tillhöra de största samtida novellisterna i USA. Med Samarbete med fluga är det första gången Lydia Davis översätts till svenska. Med mig är det så att om jag läser och hör omdömen i stil med "en av de tysta giganterna i den amerikanska fiktionens värld " eller en "novellvirtuos " och "nyskapare som försöker göra om modellen för den moderna novellen ", blir jag omåttligt nyfiken på vad det är människan skriver.

Novellerna i samlingen är verkligen annorlunda, mest till sin form. Några är nämligen bara ett par rader långa medan den längsta är kanske på fyrtio sidor. Jag kan också säga att jag tycker att det är i det kortaste formatet som Davis glänser som bäst, det var där jag upplevde mina wow-ögonblick medan jag läste Samarbete med fluga. Jag var ganska fascinerad över att en novell nästan kan se ut som en haikudikt. "Haikunovellerna" började jag kalla dem för mig själv. Ett exempel på vad jag menar är novellen Flugan:

Längst bak i bussen
inne på toaletten,
en mycket liten fripassagerare
på väg till Boston.

Det är omöjligt att sammanfatta novellernas innehåll, de handlar om allt möjligt på allvarets och lättsamhetens hela skala. Fast kanske är det ändå människors små egenheter och ögonblick som på ett plan sträcker sig över en hel tidsrymd som är novellernas kärna. Lydia Davis skildrar en värld som aldrig är entydigt på det ena eller andra sättet utan som alltid är både och. Det är också de oglamorösas liv hon berättar om och språket hon gör det på är klart och krispigt. Jag var mycket förtjust i det.

En av favoritnovellerna har blivit Kafka lagar middag (ja, det är Franz Kafka som våndas i köket inför Milenas besök).

"När jag funderar över denna middag skulle jag vilja försvinna ner i jorden precis som mullvaden. Jag skulle vilja stoppa ner mig i ett av linneskåpets lådor och öppna lådan då och då för att se efter om jag kvävts ännu. Det är mycket mer förvånande att man alls stiger upp varje morgon."

I novellen Larven funderar Davis på hur långt man bör gå för att rädda livet på en fjärilslarv och den tyckte jag också mycket om för stilen påminde mig ganska mycket om hur Bodil Malmsten brukar skriva i sina loggböcker. Vid novellen För sextio cent gjorde jag noteringen "tänkvärd", vid Störningsvariationer skrev jag "typiskt!" och efter Vad man lär sig av babyn står det "bra!". Hennes mammas mamma fick ett tjockt utropstecken efter sig.

Jag har markerat favoriterna i innehållsförteckningen och nu efteråt ser jag att de flesta är koncentrerade till bokens första två tredjedelar. Det illustrerar väl min känsla av att jag tröttnade lite på slutet för där fanns det inte längre så mycket som stack ut förutom ett par kortisar. Skulle urvalet ha varit strängare? Det tror jag faktiskt. Novellsamlingen känns för lång om jag nu får säga min mening.

Hur är då novellen som har gett novellsamlingen sin titel? Den är smågenial och rolig. Läs själv:

Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen.

Jag kanske är citatfixerad, men låt mig återge en kortnovell till, också den en favorit. Jag har svårt att låta bli. Den heter Hand:

Bortom handen som håller boken jag läser, ser jag ytterligare en hand som ligger sysslolös, en aning oskarp - min extra hand.

Bra, va?


Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Den krympande hustrun

Andrew Kaufman, författaren till Den krympande hustrun (och Alla mina vänner är superhjältar) som jag lyssnade på i Morgan Allings suveräna uppläsning, kan inte vara riktigt klok. Jag skulle hemskt gärna vilja krypa in i hans skalle för att se vad som försigår där just när han håller på och skapar sina härligt knasiga berättelser. Var karln får alla sina idéer ifrån är för mig en gåta, men resultatet är roligt och högst underhållande.
Som pappersbok (i översättning av Pia Printz) är Den krympande hustrun en tunn bok, man läser den på drygt en timme. Som ljudbok innebär den en knapp två timmars spännande tillvaro i sällskap med ett antal figurer som råkat ut för minst sagt märkliga saker.

Boken börjar med ett bankrån. En maskerad och beväpnad bankrånare störtar in på en bank men konstigt nog vill han inte ha några pengar. I stället kräver han att få det som har störst affektionsvärde för var och en av de närvarande personerna. Någon lämnar ifrån sig ett bröllopsfoto, en annan ett tummat exemplar av Camus Främlingen och en tredje en gammal armbandsklocka. Bara saker med noll ekonominskt värde. Berättarens fru ger bankrånaren sin miniräknare.

Konstiga krav från en bankrånare, men det är inte nog med det! Han förklarar också att han därmed har tagit 51 procent av bankbesökarnas själar med sig, procent som de på något vis måste ersätta för annars kommer de att dö. Sedan kastar han upp sin hatt i luften och försvinner. Och där står alla och tänker vad sjutton var det här...

Men det är fortfarande bara början. Efter ett litet tag börjar det hända konstiga saker med rånoffren. En kvinna hittar gud under sin soffa (men han är så smutsig och dammig att hon måste slänga in honom i tvättmaskinen, tur att hon just har en tvättid). En annan kvinna blir biten och jagad av sin lejontatuering och en mans mamma delar upp sig i 98 pyttesmå mammor (hur roligt är det att plötsligt ha 98 minimammor på halsen?).

Frun till honom som berättar hela historien, hon som gillar att räkna och som gav bort miniräknaren, börjar krympa lite varje dag. Hon heter Stacey och upptäcker att krympandet sker enligt en triangulär nummersekvens, vilket gör att hon kan räkna ut när hon kommer att försvinna helt och hållet. Finns det något som hon och hennes man (berättaren) kan göra för att förhindra det slutliga försvinnandet? Där har vi handlingens kärnfråga!

Man behöver inte vara en raketforskare för att lista ut att Staceys krympande har med bristen på äktenskaplig synlighet, kärlek och uppskattning att göra och det finns en sensmoral i berättelsen. Det är en humoristik vuxensaga som Andrew Kaufman har skrivit och som jag ser det, är det omöjligt att inte vara förtjust i den. Det är en varm och rolig berättelse om kärlek och relationer, en originell allegori om hur vi är mot varandra.

Den krympande hustrun är perfekt som tidsfördriv vare sig man läser den i en stuga medan en semesterdag håller på att regna bort eller lyssnar på den i bilen på väg någonstans. Men jag kan lova att den är lika rolig även om man ligger still och solar på stranden. Missa inte den.

Här kan du provläsa några sidor ur boken.

Finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Ulysses #4 - min blågula sommar

Min blågula sommar: "Ulysses" och ett glas apelsinjoyce

Ulysses #3

Hörru Joyce, gör dig inte till nu, okej? Jag försöker faktiskt läsa jätteboken och jag kan säga dig att DET kräver också sin man eller kvinna. Så det så.

Ulysses #2

I skrivande stund har jag läst ca 150 sidor och den största överraskningen hittills är att jag har upptäckt att Joyce har humor. Jag har småfnissat flera gånger och det har jag inte väntat mig att jag skulle få tillfällen att göra. Oftast skrattar jag till när jag plötsligt stöter på en mening som helt bryter mönstret och stämningen, som t.ex. här:
"Mr Dedalus vände blicken från den tomma eldstaden mot Ned Lamberts spefulla nuna, frågade surt:
- Du lidande Kristus, är det inte så att man kan få halsbränna i röven?
Ned Lambert, som satt på bordet, läste vidare..."

Jag tror också att jag har hittat en ingång till boken, ett sätt att läsa den på. Vad jag menar med det tänker jag utveckla i ett annat inlägg. Kanske i morgon.

Dagens boktips är givet: Syndafall i Wilmslow



Tack vare välkomstbilden på google idag den 23 juni vet jag att den brittiske matematikern, logikern och kryptoanalytikern Alan Turing skulle fylla 100 år. Eftersom det är han som har lagt grunderna för vår moderna informations- och datorteknologi känns det som att jag vill fira honom lite extra. Det är faktiskt mycket tack vare hans insats som vi idag sitter vid våra datorer och gör allt det vi gör. Till exempel bokbloggar.

För två år sedan läste jag en roman om Alan Turings liv, Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz och jag måste säga att det har visat sig vara en oförglömlig bok då den på ett väldigt fängslande vis skildrar Alan Turings tragiska människoöde. Förutom att det är intressant att ta del av Turings matematiska forskarvärld, blir man berörd av att läsa hur han dömdes för sin homosexualitet och som straff utsattes för mediniska hormoningrepp i syfte att förändra hans sexuella läggning. Turing har slutligen begått självmord genom att ta en tugga av ett förgiftat äpple. Självmordet är den gällande förklaringen till hans död men författaren David Lagercrantz sår ett frö av tvivel och spinner nästan en detektivhistoria kring dödsfallet. Och äpplet som någon har tagit en tugga på? Det är idag en av världens mest kända logotyper.

Under de två åren som gått sedan jag läste Syndafall i Wilmslow har jag rekommenderat boken till ett flertal vänner och bekannta och alla blev mycket nöjda med mitt boktips. Därför är mitt boktips till er givet idag. Om du vill veta mer om David Lagercrantz roman Syndafall i Wilmslow, hittar du min bloggrecension här.

Glad midsommar .... med en dikt



"Sommardikter", en antologi av Britt Dahlström

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de har mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

(Juninatten av Harry Martinsson, ur Cikada, 1953)

Lika som bär

Hos Calliope books hittade jag två lookalikes-bilder som jag bara måste få "stjäla" för att visa här också. Jag läser ju James Joyce nu, så det måste betraktas som en förmildrande omständighet. Är inte det kul så säg...

Fascinerande bokkonst

Av Isaac G Salazar (fler bilder)

Varning för ha-begär!

Ett bokfodral som ser ut som en tekopp eller som en liten väska kan man köpa här.

Ulysses #1

Då är jag igång, läser Ulysses av James Joyce. Det känns stort på ett märkligt vis, som något alldeles speciellt och festligt. Det hade tagit mig minst tjugo år av mentala förberedelser innan jag vågade ta steget igår på självaste Bloomsday. Femtiofem sidor, eller det som är avsnitt "I", är lästa. Jag har inte bråttom. Läser annat vid sidan om.

Mitt första intryck är att detta är en bok som inte ger ifrån sig sin litterära skönhet så lätt, läsaren/jag får lov att jobba lite för läsupplevelsen. Alla dessa talrika adjektiv! Så fascinerande att Joyce knappt skriver ett substantiv utan att det ledsagas av ett attribut.

På dessa femtiofem sidorna har jag hunnit att både njuta av texten och störas av att jag inte förstår allt. Det har förekommit både briljanta formuleringar och nära på magiska uttryck samt begrepp vars betydelse jag behöver slå upp.

"Se på havet. Vad bryr det sig om kränkningar?"

Vissa stycken läser jag om och om igen innan de sjunker in. Då förstår jag också att Ulysses är en bok som tar TID.

"... De [Pyrrhus och Julius Caesar] kan inte tänkas bort. Tiden har brännmärkt dem och fjättrade har de tagit platsen som ägts av de oändliga möjligheter de trängt undan. Men kan dessa ha varit möjliga med tanke på att de aldrig blev till? Eller var det som skedde det enda möjliga? Väv, vävare av vind."

I kväll lånade jag också översättaren Erik Anderssons bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som kanske är bra att läsa parallellt.

Fortsättning följer...

Fahrenheit 451

Fahrenheit 451 av den nyligen avlidne Ray Bradbury är en thriller och en dystopi som lätt skrämmer slag på alla som älskar böcker och läsning. Den utspelar sig nämligen i en framtid där böcker är förbjudna. Att äga en bok och att läsa är brottsligt och förenat med risken att få hela sitt hus nedbränd till grunden, med böcker och allt. Brandmännen vet inte att de en gång i det förgångna var till för att släcka bränder i hus, i Fahrenheit 451 anlägger de eldsvådor på platser där böcker blivit påträffade. I Fahrenheit 451 (1953) kontrollerar statsmakten människors liv och tankar inte bara genom att ta ha tagit ifrån dem litteraturen utan också genom att oavbrutet bombardera dem med reklambudskap och passiviserande tv-program som sänds via stora fyra-väggars-skärmar i folks vardagsrum. Angiveri är en del av vardagen. Det är också en värld där alla rusar fram genom livet i stor hastighet, naturen har endast formen av något suddigt vid sidan om motorvägarna på vilka man tar sig fram i supersnabba bilar. Ingen promenerar längre, då blir man genast misstänkt för att man kanske går omkring och tänker.

Huvudpersonen i boken heter Montag och han är brandman som en dag behåller några böcker i stället för att bränna upp dem och gömmer böckerna i sitt hus. Han stiftar också bekantskap med en gammal man vid namn Faber och med honom samtalar han om böcker och läsning.

Allt detta visar sig naturligtvis vara ett stort misstag. Montag blir en jagad brottsling och jakten på honom går i sann thriller-anda. Det blir en prestigesak för statsmakten att få fast Montag, de visar till och med jakten i direktsändning på tv-väggarna. För Montag finns det inte längre någon väg tillbaka, bara framåt och det händer saker med honom som tänkande människa. Men först och främst måste han komma undan...

Romanen Fahrenheit 451 innehåller många intressanta tankar om vad bra böcker är och varför litteratur är så oumbärlig för oss människor. Med böckernas hjälp kan man resa i hela världen fast man inte har pengar, de är till för alla oavsett status och rikedom. Och detta med att bränna böcker - det behöver man inte göra när allt kommer omkring, det kan faktiskt räcka med att folk slutar läsa av sig själva, till exempel för att de hellre fastnar framför fördummande tv-program. (Den här bilden känns inte alldeles obekannt, tyvärr.)

Vid ett av samtalen med Montag förklarar den kloke Faber varför böcker är hatade och fruktade: "De visar porerna i livets ansikte. Bekvämt och belåtet folk vill bara se släta ansikten utan porer, utan hår, utan uttryck." Och han fortsätter:

"Ju fler porer, ju fler verklighetstrogna detaljer ur livet man kan få in per kvadratcentimeter på ett pappersark, desto ´litterärare´är man. Det är i alla händelser min definition. Återge detaljerna. Friska detaljer. De goda författarna når ofta livet självt. De medelmåttiga snuddar flyktigt vid det. De dåliga våldför sig på det och slänger det på sophögen."

Bland de boktankar som man som läsare tar del av när man läser Bradburys bok är också att det exempelvis är livsviktigt med att tre villkor uppfylls:

1) tillgång till böcker med kvalitet, vetande och struktur,

2) gott om tid att tänka (att vi har gott om fritid är dock inte nödvändigtvis det samma som att vi har tid att tänka och reflektera) och

3) rätten att utföra handlingar som grundar sig på vad vi lärt oss under de båda första villkorens växelverkan.

Det är så bra skrivet allting att jag får lust att trycka upp citat efter citat på stora affischer och sätta upp på varje stolpe i stan. I alla avseenden är Fahrenheit 451 mycket bra skriven och jag har blivit överraskad av det rika bildspråket. Jag vet inte varför, men jag förväntade mig snarare en saklig ton med tanke på handlingen och att det är en dystopi. Men så här kan en beskrivning se ut: "Böckerna hoppade och dansade som stekta fåglar, vingarna flammade av röda och gyllene fjädrar." Det är en vacker och poetisk beskrivning av något förfärligt.

Fahrenheit 451 är ingen omfångsrik bok, bar knappt 150 sidor, men den är rik på tankar som den väcker i mig som läsare. Den är till att sträckläsas då den är svår att lämna ifrån sig. Otroligt bra!

Så länge vi har Fahrenheit 451 och andra böcker av den kalibern - och så länge vi läser dem - finns det hopp. Än är boken inte död, gud ske lov!

Om du vill se ett kort videoklipp där Ray Bradbury berättar om hur han inspirerades till att skriva Fahrenheit 451, klicka här. Och här finns ett lite längre klipp från filmen Fahrenheit 451 från 1966, den otäcka och starka bokbränningscenen.

Bloomsday - sommarens stora läsutmaning ska sättas i verket

I morgon är det den 16 juni och Bloomsday och då ska min plan, sommarens stora läsutmaning, börja sättas i verket. För dig som inte vet det (och det är verkligen inget man håller koll på utan vidare) så utspelar sig Ulysses av James Joyce just den 16 juni. Årtalet är 1904.

Jag tänker läsa Ulysses i sommar. Eller åtminstone försöka. Läsningen får ta den tid den tar, jag är beredd på att det förmodlingen inte går fort eftersom det finns de som påstår att det kan ta hela livet att läsa Ulysses. Jag har därför gett mig tillåtelse att ta paus och läsa andra böcker under tiden om det känns som att det behövs och jag har inte satt något slutdatum.



Romanen lockar mig, kanske är jag äntligen mogen och mottaglig för den. Jag är också intresserad av att efteråt läsa översättaren Erik Anderssons bok om själva översättningsprocessen. Jag har köpt den inbundna utgåvan av Ulysses men hade föredragit romanen som e-bok eftersom den är så tjock (ca 800 sidor). Tyvärr finns den inte som e-bok på svenska. men på engelska finns den i fall någon av er är intresserad, och är till och med gratis att ladda ner från nätet (här). Någon som har lust att också ge sig i kast med Joyce?

Under sommaren vill jag också blogga om hur det går med läsningen, liksom reflektera och stämma av på vägen när andan faller på. I morgon börjar jag, heja heja. Peppen är stor!

Vännen och främlingen

När kan man fastställa att en författare är ens favoritförfattare? Efter tre böcker som man tyckt mycket om? I så fall måste jag kora Uwe Timm till favorit. Igår kväll läste jag ut Vännen och främlingen (översättning Jörn Lindskog) och var förtjust. Jag trodde inte att jag skulle bli det eftersom ämnet lockade mig bara så där lagom mycket, som man säger. Men när jag började läsa blev jag påmind om hur mycket jag tyckt om Uwe Timms språk och berättarstil i Upptäckten av currywursten (här) och I skuggan av min bror (här).

Vännen och främlingen handlar om Benno Ohnesorg som 26 år gammal deltog i en demonstration i Berlin den 2 juni 1967 och sköts ihjäl av en polis. Det blev en händelse som starkt påverkade den tyska 68-rörelsen eftersom statsmakten medvetet hade spridit desinformation om vad som hände. Ohnesorgs död utlöste starka protester mot staten. "Han har förändrat mycket - som offer", skriver Uwe Timm.

"Det var hans död och inte hans liv eller skrivande som skulle göra honom känd. Så enkelt, så banalt kan man uttrycka det. En död utan förvarning. En död utan sjukdom. En död som en slump. En död som offer."

Uwe Timm kände Benno Ohnesorg, de var jämngamla och vänner. I boken berättar han om sig själv, sin vän och vänskapen med honom. Han minns samtalen, böckerna, bådas drömmar om skrivande, studieåren, möten med flickor, resorna. Samtidigt är Vännen och främlingen en bok om Tyskland under 50- och 60-talen och konflikterna med fadergenerationen. Han skriver om Berlinmuren och om den andra tyska staten som man inte ville acceptera, som var en fantom. Men det är också en bok om Paris, Camus och existentialismen. Och om att vara ung och nyfiken på världen.

Det jag beundrar mest hos Uwe Timm är hans förmåga att knyta samman personliga minnen och andra människors livsöden med Tysklands nutidshistoria. UweTimms böcker har verkligen hjälpt mig att förstå hur det var att leva i Tyskland åren och decennierna efter andra världskriget.

I den här boken gillar jag också parallellerna Timm drar mellan Camus Främlingen (som vännerna läste och älskade) och Bennos död, framför allt när det gäller slumpen. Det är mycket intressanta tankar Timm spinner.

Titeln Vännen och främlingen antyder att ju mer Uwe Timm tänker på sin vän och ju mer han gräver i sina minnen, letar i arkiven, pratar med människor som kände Benno och söker bland gamla foton - desto mer inser han hur lite han egentligen kände honom.

Detta fotografi har en viktig plats i boken.

Boken är en personlig minnesresa där brev, dikter och arkivdokument får porträttet av Benno att framträda så långt det är möjligt. Författarens reftektioner utgör klistret mellan skärvorna och hans språk blåser in liv i Benno Ohnesorgs öde. Texten andas uppriktighet, vördnad och kärlek till de två unga män som Uwe och Benno en gån för länge sedan var. Det har förflutit mycket vatten under broarna sedan Bennos tragiska död men tack vara Uwe Timms varma bok kommer minnet av honom leva vidare inte som ett politiskt offer, utan som en människa som älskade konst, poesi och ville bli författare.

Boken finns att köpa på Bokus eller AdLibris.

Årets bästa ljudböcker är sju

Stora Ljudbokspriset 2012 (tidigare Iris ljudbokdpris) kommer att gå till någon av dessa sju ljudböcker: Alla mina vänner är superhjältar (Andrew Kaufman, uppläsare Morgan Allling), Delhis vackraste händer (Mikael Bergstrand, uppläsare Björn Granath), Felicia försvann (Flelicia Feldt, uppläsare Julia Dufvenius), Hundpojken (Eva Hornung, uppläsare Jonas Malmsjö), Minnet av en smutsig ängel (Henning Mankell, uppläsare Angela Kovács), Stjärnlösa nätter (Arkan Asaad, författaruppläsning) eller Änglarnas svar (Stefan Einhorn, uppläsare Torsten Wahlund).

Tre av de sju nominerade böckerna är producerade av det lilla ljudboksförlaget A Nice Noise , vilket jag tycker är extra festligt.

Vinnaren kommer att presenteras på Bokmässan den 27 september. Jag tänker vara där. Två av de nominerade ljudböckerna har jag lyssnat på (Alla min vänner är superhjältar och Stjärnlösa nätter) och en har jag läst i pappersform (Felicia försvann). Kanske två till vill jag bekannta mig närmare med, frågan är bara vilka. Vilka av böckerna har du hört/läst?

Förlåt om jag tjatar...

... men det vore mycket roligt om du ville nominera Bokmania.

Senast den 18 juni, tack :-)

Förvaringsproblemet är löst

När de små novellböckerna blir för många uppstår problemet med förvaring. Jag har löst det med hjälp av en cd-box från IKEA. Även den enda excess-boken som jag har får plats där.

Fem italienska noveller: god läsning i fickformat

Denna färgglada solfjäder med fem italienska noveller som bär nummer 6 - 10 i bokförlaget Astors novellsatsning är exemplel på god läsning i fickformat (vykortsstorlek, ca 30 sidor, mjuka pärmar). Perfekt som lektyr på lunchen när man vill smita iväg från arbetsplatsen en halv timme, sitta ute på en parkbänk och vara i fred. Det var så jag började ta mig an novellerna men sedan kom detta höstväder (fast det är juni) och planen gick om intet. Så jag läste dem hemma, klämde in en novell varje jag var mellan två romaner. Också en fungerande strategi.

Alla fem novellerna berättar om en skuggsida av den italienska vardagen, det händer ofta något som först kanske inte verkar ha så stor betydelse men som sedan växer och antar nästan absurda proportioner. Förlaget använder uttrycket "tillvarons orimlighet" när de beskriver vad novellerna skildrar. Man rör sig också på gränsen mellan det privata och det offentliga, berättelserna fångar ögonblick ur människors liv som på ett eller annat sätt är produkter av det italienska samhället.

Bäst tyckte jag om novellerna Ärendet av Veronica Raimo och Den gudomliga avbetalningen av Chiara Valerio. Den första har en situationshumor som är i min smak och den andra skildrar hur det kan gå när man skuldsätter sig för en bröstoperation. Kvinnorna i båda novellerna är villiga att göra "dumma" saker för att uppnå något som de anser vara värt satsningen.

Katastrofen i Bari av Antonella Lattanzi är mörk men också mycket fängslande. Den handlar om en historisk händelse som brukar beskrivas som italiensk verion av Pearl Harbor.

Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften av Ascanio Celestini och Den enkla framtiden av Giorgio Vasta lämnade mig lite svalare när det gäller läsupplevelse, de lyckades inte få mina strängar att vibrera fullt ut. De är ganska existenciella båda två i och med att de skildrar en tillvaro som antingen upplevs som meningslös eller ångestfylld och jag var nog inte riktigt på det humöret.

Det är spännande att på detta smidiga sätt få provsmaka samtida italiensk litteratur och läsa något litet av författare som man annars inte skulle ha en aning om att de finns. Förlaget har gjort ett bra urval, tycker jag, eftersom novellerna är välskrivna, intressanta och läsvärda.

Om du vill veta lite mer om novellernas handling, klicka på länken i början av inlägget.

R.I.P. Ray Bradbury, du har nått livet självt!

Författaren Ray Bradbury dog i förrigår, 91 år gammal. Mest känd är han för dystopin Farenheit 451 (1953) som handlar om ett samhälle där böcker är förbjudna. Titeln anspelar på den temperatur vid vilken bokpapper fattar eld eftersom statsmakten bränner alla böcker som påträffas hemma hos folk.

Jag läste Farenheit 451 igår, dödsfallet påminde mig om att jag hade den oläst i bokhyllan (ett loppisfynd) och det kändes som ett givet sätt att hylla en stor författare som just gått ur tiden. Jag sträckläste boken! Jag fascinerades. Av handlingen, av tankarna, av språket. Jag ska skriva mer ingående om boken en annan dag, nu vill jag bara dela med mig av ett par rader ur boken:

"De goda författarna når ofta livet självt. De medelmåttiga snuddar flyktigt vid det. De dåliga våldför sig på det och slänger det på sophögen."

Ray Bradbury, du har verkligen nått livet självt. Tack.

Mer om "Little Bee" av Chris Cleave

Det har gått några veckor sedan jag recenserade den mycket speciella och läsvärda Little Bee av Chris Cleave. Syftet med det här inlägget är att dels tipsa om att boken också finns som färsk ljudbok, dels att publicera ett par videoklipp där författaren berättar om boken. Om du ännu inte har läst Little Bee, gör det i sommar.

6 juni x 2

Thomas Mann föddes den 6 juni 1875. Jag firar hans födelsedag genom att beställa Bergtagen. År 1929 fick Mann Nobelpriset i litteratur, huvudsakligen för romanen Budenbrooks.

Men eftersom 6 juni framför allt är Sveriges nationaldag firar jag även den genom att göra en bokbeställning: Frans G. Bengtssons nyutgåva av Röde orm känns rätt på något vis.

Själamakerskan

På Sardinien fanns det kvinnor som ända fram till 1960-talet ägnade sig åt primitiv dödshjälp - accabadora kallades dem, de som avslutar. I romanen  Själamakerskan av Michela Murgia förflyttar vi oss till 50-talet och möter en sådan accabadora. Hon heter Tzia Bonaria Urrai och bor i den lilla sardiska byn Soreni. Bonaria är förmögen men ogift och barnlös, därför tar hon en fosterdotter till sig.

"Fillus de anima. Själabarn. Så kallades de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ."

Maria kommer till Bonaria som sexåring efter att hennes fattiga föräldrar helt osentimentalt adopterat bort henne. Det var så man gjorde, inget märkvärdigt med det. Åren går. Under uppväxten märker Maria att när Bonaria varit borta på natten skedde alltid ett dödsfall men det tar lång tid innan hon förstår hur allt hänger ihop. Byborna, de vet. Och de visar Bonaria Urrai en djup respekt.

När en ung man i byn dör natten till allhelgonahelgen blir konfrontationen mellan Bonaria och Maria ett faktum. Det är väl ingen människa som har rätt att bestämma över människors liv och död?! Men vi anar att Maria har ännu mycket kvar att lära om livet... och döden.

Själamakerskan fängslar både med handlingen och med språket, det är omöjligt att inte fastna och beröras. När jag läste boken tänkte jag på sagor och folkliga berättelser, det finns en sorts magi som ger denna känsla av gammal folktro och muntligt berättande. Ändå är det realism det handlar om, inga övernaturliga inslag eller liknande förekommer i romanen. Michela Murgias språk är målande och levande utan att vara det minsta belastat med bilder eller metaforer och det finns absolut inga onödiga ord i denna text som knappt är 180 sidor lång.

Porträtten av Bonaria och Maria är av det slag som gör att man uppfatar dem som av kött och blod. De älskar och blir arga och våndas och ängslas och hoppas och står på sig och ändrar sig. De lever; och det är en annorlunda bild av ett par kvinnoliv vi som läsare får ta del av. Själva miljön och tiden (Sardinien på 50-talet) är också spännande.

Själamakerskan är en annorlunda berättelse som jag varmt rekommenderar. Jag njöt verkligen av den.

Bokbloggare som också har läst Själamakerskan: Bokhora, Fru E:s böcker, Bokomaten m.fl.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Seminarier på Bokmässan 2012

Idag har jag gått igenom hela seminarieprogrammet för Bokmässan 2012 och gjort första grovplaneringen av vilka seminarier jag skulle vilja bevista. Det blev 22 stycken. Eftersom jag ännu inte vet något om scen- och monterprogrammet, förstår man direkt att här blir det nödvändigt att gallra. För att inte prata om allt mingel och trevligt umgänge med bokbloggare och bokförlag! Men det är okej, vid första planeringstillfället tar jag alltid med allt som känns att vara av intresse i seminarieprogrammet. Temat i år är Norden och därför hoppades jag på seminarier med bl.a. Sofi Oksanen och Jón Kalman Stefánsson men blev besviken. Nada. Tyvärr. Men jag hoppas fortfarande att de kommer att närvara på Bokmässan i september.

Jag har en komplett biljett till årets Bokmässa, fick den i fjol av Bok & Bibliotek (liksom alla övriga bloggambassadörer för Bokmässan 2011). Tacktacktacktacktack ännu en gång! Boendet är också redan ordnat, samma trevliga ställe som sist. Och om 25 dagar kan jag boka en billig tågbiljet. Visst ser det ut som att läget är under kontroll?

Någon mer som längtar?

Drömbokhandeln

Romanen Drömbokhandlen av fransyskan Laurence Cossé är något av det boknördigaste jag någonsin läst för det är en bok som fullkomligt sjuder av kärlek till boken och litteraturen. Men inte till vilka böcker och till vilken litteratur som helst, utan bara till "bra romaner, inget annat".

Huvudpersonerna i Drömbokhandeln är Francesca (som råkat ärva en säck med pengar) och vagabonden Ivan. Trots deras olika bakgrund när de samma dröm: att starta en annorlunda bokhandel. Affärsidén går ut på att helt strunta i boknyhetstänkandet och bestsäljarlistor och i stället inrikta sig på kvalitetslitteratur och litterära mästerverk. För att bestämma vilka böcker som ska ingå i sortimentet anlitar de ett antal likasinnade lektörer som bildar en topphemlig kommité och utfärdar litteraturlistor.

Francesca och Ivan öppnar sin drömbokhandel och den blir en succé men snart börjar också problemen eftersom deras inställning till böcker och litteratur också retar upp många. Lektörerna utsätts för angrepp, våld och sabotage och bokhandlen för förtalskampanjer. Det blir nästan som en deckarintrig.

Drömbokhandeln riktar sig i allra högsta grad till passionerade bokälskare, tycker jag. Om man som läsare inte är ens en liten boknörd riskerar man kanske att bli uttråkad av allt prat om vad god litteratur är och alla boktitlar och författarnamn som droppas här och var. Ärligt talat brydde jag mig inte så mycket om personporträtt och handlingen i sig medan jag läste Drömbokhandeln. Egentligen är personerna ganska vagt skildrade, de är inga färgstarka personligheter man lägger på minnet. Jag ser dem mest som bärare av de tankar och idéer som boken vill lyfta fram. Handlingen uppfattar jag också som underordnad ämnet - konflikten blir en plattform för att diskuttera litteratur.

Romanen väcker många tankar om böcker och läsning, det är alltid känsligt att vilja bestämma vad som är god litteratur och vad som är skräp. Francesca och Ivan anklagas av sina motståndare för att vara elitistiska och totalitära i sin syn på litteratur och även för att de hyser förakt mot samtidskulturen. I  förlängningen kan romanen tolkas som en diskussion i ämnet den litterära kanon och när en nyskriven bok har kvalificerat sig att ingå i en dito.

Samtidigt är Drömbokhandeln en kritik mot bokhandlarnas vinsttörstande verksamhet där lättsålda böcker ligger i höga travar vid ingången medan man med ljus och lykta får leta efter diverse klassiker och så kallade mästerverk.

Jag tyckte om Drömbokhandeln (översättning Marianne Öjerskog) eftersom jag älskar böcker och läsning och det här är verkligen en "litterär idyll som klippt och skuren för bokmalar och bibliofiler" (ett citat från omslaget). Man får en trevlig lässtund, man myser, man läser en skön bok om andra goa böcker, man antecknar citat. Däremot är det tveksamt om Drömbokhandeln skulle ingå i Francescas och Ivans kräsna boksortiment, av deras programförklaring att döma. Men å andra sidan, vad gör det? Vi läser och gillar Drömbokhandeln ändå.

Det är många bokbloggare som i likhet med mig kastat sig över Drömbokhandeln och bloggat om den. Några av dem är: Lyrans noblesser, Fru E:s böcker, Bokmonster, Nilmas bokhylla, Spetsig, Bokparet, Bokmalen, Mimmimariesböcker och Fiktiviteter.

Slutligen vill jag tipsa om en fin webbplats: http://drombokhandeln.se/ . Kika in där, vetja.

Drömbokhandeln finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.