söndag, maj 13, 2012

Stål

När jag för första gången fick Stål av Silvia Avallone i min hand, var det innan jag visste något alls om vare sig författaren eller boken som sådan och jag stod en stund och betraktade omslaget eftersom det fångade mitt intresse. Ibland gör ju bokomslag det. Här var det kombinationen av den azurblåa himlen, de kraftiga stålbalkarna och den fula betongmuren med två tonårsflickor i bikini som exponerar sina kroppar som fångade min blick. Och så titel: Stål. Vilken konstig en, tänkte jag. Vad har stål och unga tjejer gemensamt?

Vyn från Piombino mot Elba

Boken utspelar sig i stålverks- och hamnstaden Piombino med den vackra och lyxiga turistön Elba hägrande i horisonten. Elba, den ouppnåeliga. Vi befinner oss i Berlusconis Italien anno 2001, ett land där teven oavbrutet pumpar ut bilder av vackra kvinnor för att locka den manliga delen av befolkningen. Det är ett land där sex och pengar är det enda som räknas, där arbetarrörelsen har tappat mark och där det på platser som Piombino sällan är aktuellet att studera för att skaffa sig ett bättre liv.


Piombino är ingen turiststad, åtminstone inte kring stålverket och i det betongkomplex där trettonåringarna Anna och Francesca bor. Deras värld är sjabbig, grov och ganska utsiktslös. Francescas våldsamma far liksom de flesta männen i flickornas omgivning jobbar på stålverket och om de inte gör det, sysslar de i stället med kriminell verksamhet, mest med knark, stölder eller sexhandel. Annas pappa är av den sorten. Mammorna är mest kuvade, outbildade hemmafruar fastnaglade vid spisen av patriarkala vanor. Fast Annas mamma engagerar sig politiskt i arbetarrörelsen, hon läser tidningar och försöker ha egna åsikter men vad hjälper det när det vedertagna mönstret är att karlarna regerar och kräver regelbundna måltider och sex. Mannen ska tjäna pengar, ha en vräkig bil och en snygg kvinna som sitter bredvid och ler, det är så det är.

Anna och Francesca är oskiljaktiga som vänner, de är 13 år (snart 14) och tror att de äger sig själva och världen. Deras kroppar har blivit kvinnokroppar, det vet de om och tycker att det är kul. De är fulla av leklust, de provocerar gärna killar och gubbar med sin skönhet och skrattar så de kiknar. Fast de visar upp sig i badrumsfönstret är det ändå rent och oskuldsfullt, de leker på sina egna villkor. Genom leken utforskar de sina kroppar och tillsammans uppväcker de sin spirande sexualitet. Anna är den som vill något mer med sitt liv, hon vill studera och bli domare eller politiker. Francescas dröm är av en annan karaktär - hon vill jobba på tv eller bli modell.

Så länge flickorna är sina egna är de starka tillsammans. Men när Anna blir på riktigt ihop med en tio år äldre kille, krackelerar vänskapen. Francescas svartsjuka blir för stark, för från hennes sida är det fråga om mer än bara vänskap. Och när Francescas liv av flera olika anledningar rasar ihop, tar saker och ting en otrevlig vändning.

När männens blickar på allvar börjar granska, mäta och väga flickornas kroppar, förvadlas de obönhörligen till sexobjekt. Då uppstår faran. På var sitt sätt tar flickorna sina första stapplande steg i vuxenvärlden och ja, de snubblar, faller och slår sig.

Det är sorgligt att läsa hur flickorna har svårt att hitta tillbaka till varandras vänskap, fast de saknar varandra och behöver varandra. Vilka dumheter de gör bara för att "visa" den andra! Man vill först skaka om dem och sedan krama om dem, hålla om dem hårt. Stackars barn, tänker jag ofta medan jag läser. När boken är slut har ett år gått runt...

Stål är inte bara en roman om tonårstjejer utan den handlar även om arbetarna: om männen som jobbar på stålverket, som Annas bror och hans vänner. Det handlar om smutsen, slitet, hettan. Om kokain som tas för att stå ut. Om matchomiljön. Om drömmar som sällan tjänar något till, men som finns där likt Elba i diset.

Stål (i översättning av Johanna Hedenberg) är Silvia Avallones debutroman och den är gripande och övervägande välskriven. Hon skildrar ett Italien som inte finns i glansiga turistbroschyrer, inte en olivlund eller prunkande vingård så långt ögat når. Just därför bör man läsa boken.

Avslutningsvis vill jag tipsa om DN-intervjun med Silvia Avallone. Eller lyssna på henne i Studio Ett:

Lyssna: Möt Silvia Avallone


Köp boken på t.ex. FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

3 kommentarer:

mind the book sa...

tack för radiolänken. uppskattar hennes starka engagemang.

buon'idea också att återbesöka tidigare läst italiensk litteratur. tror jag ska göra detsamma : )

Bokomaten sa...

Men vad roligt med länkarna! Och en intressant recension, eller fundering kring boken. Jag tyckte oerhört mycket om den just för att den var så annorlunda mot turistbrochyrerna. Visst ser man den här bilden av italien också, men oftast är det just inifrån landet, inte så mycket den romantiska bilden utifrån. Oerhört bra, oerhört, tyckte jag. Hoppas så Att Avallone skriver mer för det här är en författare jag vill följa!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Mind the book: jag tycker också att hennes engagemang lätt smittar av sig, jag gillar henne och hennes framtoning.

Bokomaten: Jag kommer också att läsa nästa bok av henne, absolut. Hoppas att hon har något på gång. En spännande författare med en engagerande blick.