Haruki Murakami är numera väletablerad i Sverige och vi är många som hittat till hans säregna romaner. Efter mörkrets inbrott (översatt av Vibeke Emond) är från 2004 och alltså skriven före det sist utkomna mastodontverket 1Q84 (på svenska 2011).
Murakamis romanvärld är alltid speciell. Nu också. Redan i inledningsstycket anges stämningen och rörelsen: ”I blickfånget breder staden ut sig /.../ I det vida synfältet ser staden ut som en gigantisk levande varelse. Eller som en sammansatt kropp bestående av en mängd ihopslingrade organismer.” Nattfågelns ögon blir så småningom till en kameralins genom vilken vi betraktar Tokyo. Kameran sveper över tid och rum men stannar ibland till för att zooma in en plats eller en människa. Det är sent på natten och tiden är delvis en annan. Den imaginära kameran är ständigt påslagen och vi är passiva betraktare. Murakami drar oss in! Men vad är det vi betraktar och är en del av?
Mari sitter ensam på ett café och läser, av någon anledning vill hon inte vara hemma och sova. Så möter hon Takahashi, en ung jazztrombonist som hävdar att de träffats tidigare. Maris storasyster Eri å sin sida befinner sig i ett märkligt komaliknande tillstånd. I veckor har hon legat på sitt rum och sovit som om hon befann sig på andra sidan om verkligheten. Ibland flimrar teven till i det för övrigt mörka och tysta rummet, liksom av sig självt. Förutom Takahashi möter Mari också en kvinnlig före detta brottare som jobbar på ett lovehotell och en prostituerad kinesiska som blir misshandlad av en affärsman. Honom träffar inte Mari, men vi gör det. Det är dessa människor som är de ihopslingrade organismerna. Deras vägar korsas under natten, gång på gång.
Efter mörkrets inbrott är en suggestiv och tät bok om storstadens dubbelhet, nattens människor och verklighetens små glidningar.
(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2012-04-17. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
