Den sista safarin

Jag gillar inte deckare, så om jag säger att Den sista safarin av Deon Meyer är en bra bok, betyder det att den är mer än bara spänning. Meyer är en av Sydafrikas främsta samtida författare och sitt goda rykte har han säkert fått för att han förenar spänning med att skildra Sydafrikas komplexa problem som ofta går ut på att gamla maktstrukturer har transformerats till nya former med våld, korruption och maktstrider som följd. I Den sista safarin kretsar ämnet kring några av Sydafrikas infekterade frågor, nämligen marken och landskapet och vem som ska få tjäna pengar på att dessa exploaterats. Handlingen utspelar sig till stor del i naturreservatet Mala Mala och i Krugernationalparken. Miljöerna är verkliga, personerna fiktiva.

Den unga och vackra kvinnan Emma le Reux som är infödd i afrikandernas gräddfil får för sig att hennes sedan tjugo år tillbaka försvunne bror lever och vill hitta honom. Brodern Jacobus är en mördare, miljöaktivist och en gåta och det är i Krugerparken som spåren efter honom slutar. För uppdraget att ta reda på sanningen om brodern anlitar Emma den avdankade privatdetektiven och livvakten Lemmer, som även han har ett mord och ett avtjänat fängelsestraff på livskontot.

Lemmer och Emma beger sig till Krugerparken och eftersom det finns folk som ogillar det väldigt mycket svävar de snart i livsfara, både direkt och indirekt. Vad är det som är så ljusskyggt? Spänningen stiger!

På ett högre plan handlar Den sista safarin om viljan att skipa rättvisa – en som inte kan köpas för pengar. Den viljan stöter på andra människors vilja att skipa hämnd, ty det är hämnden som styr i dagens Sydafrika, åtminstone om man ska tro på den här boken. Hatet, och varifrån det kommer, är en central fråga i boken.

Deon Meyers kritik när det gäller afrikander och pengar är slående i boken, gång på gång återkommer han till hur politiskt inkorrekt det är idag att vara en förmögen afrikand och han är ofta ironisk mot sin egen kultur. Över huvud taget är kritiken mot boerna skarp i boken, tycker jag.

Miljöskildringar som Meyer levererar är späckade av sydafrikanska markörer, man kan inte missta sig på miljön och det gillar jag. Han gör det skickligt, så det blir exotiskt utan att vara schablonartat. Det förekommer såväl giftormar och lejon som mordvapen, det hörs hyenor om natten och det är gamar som förgiftas. Velden är oändlig, klipporna branta och natten full av ljud.

Naturligtvis drabbas Lemmer av förälskelse, om än motvilligt, så det är även ett visst mått av romantik och känslokval som läsaren får ta emot. Men inte mycket. Bara lagom. Sådant hör ju till.

Den sista safarin är en intelligent skriven och mycket läsvärd spänningsroman. Deon Meyer kan sitt land väl och han kan även författarhantverket. På hans egen webbsida www.deonmeyer.com kan man både läsa mer om alla hans böcker och se bilder på de verkliga miljöerna där böckerna utspelar sig. Här finns fotogalleriet till Den sista safarin.

Här recenserar jag Den sista safarin i SR P4 Sörmaland:

Köp boken på t.ex. FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.