Det som kännetecknar Parrellas böcker är dels hennes sätt och hennes förmåga att skära ut en väldigt specifik bit av verkligheten (den italienska och den kvinnliga), dels hennes språk och berättarstil. Det är mogna vuxna kvinnor stående vid ett vägskäl i livet som är huvudpersoner i Väntrum och i Avskedsbrev (översättning Ida Andersen).
I Avskedsbrev är det Celia, först konstnärlig ledare på en liten teater i Neapel och sedan chef för en större, som plötsligt kommer dithän att det fortsättningsvis känns omöjligt för henne att göra som hon (och alla andra) alltid har gjort. Invanda mönster ska brytas, det ska svängas av från inkörda vägar. Celia tröttnar på bekvämlighet i det rutinmässiga, hon vill ha något nytt i livet och i karriären. Sjävklart vållar det enorma problem eftersom rådande rutiner låter sig inte rubbas så lätt. Och så har vi maktstrukturerna! Celia är ju kvinna, dessutom en kvinna med visioner, ajajaj. Hon krockar med mäns sätt att styra och hon krockar också med kulturens tilltagande kommersiella intressen. Det är ett mycket spännande ämne, tycker jag.
Romanens kärna och styrka är i hur Parrella skildrar Celias väg till det avgörande ögonblicket. Frågan som ställs på sin spets är hur långt kan man gå i anpassningen utan att förlora sig själv och svika sina egna ideal. Texten bubblar av undertryckt vilja att gå sina egna vägar och känslan att så här kan det inte fortsätta, att något snart måste hända är enormt stark i boken. Den finns där hela tiden och det är lätt att redan från början ana att ett uppbrott så småningom kommer att bli oundvikligt. Kanske behövs det en radikal förändring även i Celias privatliv. "... jag är fyrtio. Jag har inte haft en man på evigheter, jag kommer aldrig att få barn", säger Celia till sin pappa vid ett tillfälle, varpå han frågar: "Vad har du gjort hela den här tiden?" Vad tror ni Celia svarar på det?
Jag gillade miljöerna i boken: Neapel och Pompeji men också Stockholm. Ett av kapitlen utspelar sig faktiskt i Stockholm eftersom Celia ska sätta upp Lohengrin där och det är roligt att läsa hur teatern och staden flyter samman i Celias tankevärld.
"Jag bodde i en huvudstad som flöt på vattnet, och mitt hotelrum vette mot en gård med modiga städsegröna träd som skulle motstå även de följande månaderna, och i samma anda redogjorde min Lohengrin för sina skäl till denna lagun tvärs igenom detta pärlemorskimmer. Staden var en oupphörligt glänsande återspegling av honom själv."
I samma kapitel berättar Celia (hon är berättarjaget i boken) om sitt möte med drottningen som vill bevista generalrepetitionen innan premiären och det är lite extra roligt för oss svenska läsare. Det är lite speciellt att läsa om Stockholm och drottningen i en italiensk roman, det ger lite extra igenkänning.
Redan när jag läste Väntrum för ett år sedan fascinerades jag av Valeria Parrellas språk. Tät prosa kallar man visst sättet hon skriver på. Varje ord, varje formulering har betydelse, hon skriver levande och kompakt.
"Detta är mitt avskedsbrev i hela sin längd. jag skriver ut det, jag undertecknar det, jag lämnar det på skrivbordet. Jag lämnar det utan villkor, och jag lämnar allt bakom mig; dessa sjakaler som äter på stadens kadaver."
Valeria Parrellas böcker är riktigt bra, läs dem gärna.
Avskedbrev finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus
