Missade du surftåget till Sydafrika den 15 maj? Det är lugnt för nu släpps reprisen.
För att komma till REPRISEN av surftåget, klicka HÄR.
Om du som var med på vår interkativa resa gillade surftåget och vill att även dina vänner och/eller bloggläsare ska få se bokpresentationen i efterhand och uppleva sydafrikansk litteratur på detta nya spännande sätt, kan du bara kopiera länken som du hittar längst ner i inlägget och använda den.
På surftåget tipsar jag om två aktuella sydafrikanska författare (Marlene van Niekerk och Deon Meyer) och deras böcker (Agaat och Den sista safarin)och samtalar med förläggaren Svante Weyler om dem. Jag visar också bilder, kartor och videoklipp och sätter de aktuella romanerna i ett större sammanhang.
Surftåget är dessutom kryddat med ett erbjudande på de aktuella böckerna som du hittar när surftåget anländer till sin slutstation.
Surftåget är gratis. Det tar ca 30 minuter och upplevs bäst med webbläsarna Firefox, Chrome eller Safari. Internet Explorer fungerar inte så bra i dagsläget.
Surftåget kan pausas och du kan spola fram och tillbaka mellan sidorna.
Och en månad går fortare än ett hjärtslag är Bodil Malmstens fjärde loggbok, en efterlängtad fortsättning på de tidigare tre. Ja, efterlängtad - säkert inte bara av mig utan även av många andra Bodil-beundrare. Så här presenterar Bodil själv sin nya bok som i viss mån är en förlängning av hennes blogg Finistère:
"Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela blir en berättelse om ett av mina liv, det liv som skymtar på min blogg. Livet på bloggen är inte mitt privatliv, loggböckerna är inte bloggböcker, loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
Början av boken utspelar sig fortfarande i staden efter Finistère, men trots Atlanten, trots grannarna - de galna, oumbärliga grannarna, trots mitt skrivande, läsande, det franska språket, kulturen och sjukvården, tågen som går enligt tidtabellerna, snäckorna och de märkliga maneterna på stränderna, de amerikanska polisserierna med våldsbenägna psykopater som jag ser på kvällarna, trots allt som är bra, allt som jag kommer att uppskatta helt och fullt först när jag har lämnat det, trots allt, är jag på väg därifrån."
Om man som jag har läst både Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (ingen recension här på bloggen), Kom och hälsa på mig om tusen år (recenseras här) och De från norr kommande leoparderna (recenseras här) känner man igen nummer fyra redan vid första anblicken. Det är samma stil när det gäller texten och innehållet, samma fina och tilltalande layout, samma omsorgsfulla utformning av omslaget och pärmarna.
Även Och en månad går fortare än ett hjärtslag är en bok att förälska sig i och stillsamt njuta av en kväll eller en eftermiddag. Det är återigen en snabbläst bok: texterna är korta och det finns en del foton. De luftiga sidorna tillåter ens tankar att andas in innehållet utan att man blir andfådd och det ges tid och rum att stanna upp och bara tänka, se på boken, klappa på sidorna lite grann... Bodil Malmstens texter är snillrika och tankeväckande, hon är mästare på att sätta finger på det där lite speciella i olika företeelser utan att språkligt krångla till det. Hon gör sig aldrig till. Jag har alltid gillat blicken Bodil Malmsten betraktar världen med.
Titta gärna på Babel-klippet där Bodil pratar om boken.
Och så vet jag att det ska bli en femte loggbok så småningom också. Härligt.
Den nya Isabel av Katherine Mansfield och Alter ego av Adam Hansson är två premiärnoveller från det nystartade Collings förlag. En del av deras affärsidé är att värna om miljön, e-boken, biblioteken och, naturligtvis, litteraturen (novellerna hade t.ex. e-bokspremiär på biblioteken en vecka innan böckerna släpptes till återförsäljarna). I mina öron klingar det bra, jag håller tummarna för Collings.
Novellerna då, hurdana är de? Till det yttre är de läckra, vykortsstora och sköna att hålla i. Cirka trettio sidor "tjocka" och bläddervänliga. Till innehåll och stil är de dock helt olika. Den nya Isabel innehåller även bonusmaterial i form av översättaren Camilla Jacobssons text om Mansfield.
Den nya Isabel ingår i en serie som är tänkt att heta Collings Vintage. Katherine Mansfield (1888-1923) räknas som en av det tidiga 1900-talets största novellister och jag minns hennes namn från när jag läste Virginia Woolfs dagböcker, eftersom Virginia Woolf ofta nämner henne i dagböckerna från den tiden, både som vän och som konkurrent. Däremot har jag inte läst något av Mansfield förrän nu. Men Den nya Isabel gav mersmak. Jag tycker mycket om den här novellen eftersom den har en speciell stämning och det är också något med tonen som gör att man fängslas. Nästan lite Den store Gatsby-vibbar.
"Posten var sen som vanligt. De satt i trädgården i vilstolar under kulörta parasoller, förutom Bobby Kane som låg på gräsmattan, vid Isabels fötter. Hettan var kvävande och luften stod alldeles stilla. - Tror ni att det finns måndagar i himlen? frågade Bobby Kane barnsligt. - Himlen kommer att vara en enda lång måndag, mumlade Dennis halvsovande. Allt Isabel kunde tänka på var vad som hade hänt med laxresterna från gårdagens middag. Hon hade tänkt göra en laxsallad med majonnäs till lunch, men nu... Moira hade somnat. Sömn var hennes senaste upptäckt. - Det är så fascinerande. man bara sluter ögonen. det är absolut ljuvligt."
Det är 1920-tal och lördag. Efter en arbetsvecka i London är William på väg till sommarhuset där hans fru Isabell, barnen Paddy och Johnny samt ett gäng konstnärsbohemer gör mer eller mindre ingenting. Och det är vamt. Det handlar om huruvida det ska bli till en förändring i Williams och Isabels liv. Man undrar hur det ska gå.
Medan Den nya Isabel är en riktig godbit, är Alter ego av Adam Hansson mer sparsmakad och rapp i stilen. Modern, kan man säga. Det går undan. Den handlar om en framgångsrik Art Director som en dag får sig en tankeställare och börjar fundera över vad han egentligen håller på med. Jag-berättaren heter Daniel och han står vid ett vägskäl. Reklamvärlden är en egen värld. Även Alter ego är läsvärd.
Här kan du köpa eller låna Alter ego som e-bok. Här kan du köpa eller låna Den nya Isabel som e-bok.
Det är planen. Att på lunchrasten gå ut i solen och läsa en liten italiensk novell: fem dagar, fem noveller. Det borde funka. Det blir trevligt. Idag har jag läst den orangea. Vilken ska jag ta imorgon?
Förlagets information: "De fem novellerna skildrar människor i gränslandet mellan det privata och det offentliga, i en tid där det vansinniga har blivit det självklara. Tillsammans ger de en fängslande och samhällskritisk bild av dagens Italien och det samtida Europa, såväl som en suggestiv känsla av tillvarons orimlighet."
Ibland leder det ena till det andra, det kan räcka med en bild, ett intryck eller en naturupplevelse. Idag är det så att korna har kommit. Egenligen släpptes de ut i hagen som ligger nära vårt hus redan i lördags men det var först i morse som jag såg dem. De stod där bland allehanda gula blomster under äppelträden tunga av vitrosa blommor och det var så rofyllt och vackert som det bara kan bli en solskensmorgon i maj. Jag stannade till, gick så nära jag kunde och hälsade de välkomna. Kalvarna också, så söta.
En av "våra" kossor
Då kom jag på att jag måste åka till biblioteket och äntligen (!) låna boken KOR en kärlekshistoria som Mats och Åsa Ottosson har gjort tillsammans med fotografen Roine Magnusson. Jag känner Åsa och Mats, vi träffades ett par gånger och båda gångerna var det tack vare böcker och läsning, på deras hemmaplan.
Det är inte så att jag aldrig har sett boken förut, för det har jag. På bokmässan förra året. Där var det mycket prat om ko-boken eftersom den blev 2012-års Pandabok. Jajamänsan, KOR en kärlekshistoria är inte vilken ko-bok som helst. Juryns motivering till Världsnaturfonden WWFs utmärkelse Årets Pandabokvar: ”Kor – en kärlekshistoria ger oss alla en inblick i ett av vårt lands mest uppskattade och viktiga kulturarv – kossornas och människornas värld i skön förening. Boken rymmer allt: förföriskt foto, vackra illustrationer, välskrivna texter som lekfullt blandar fakta, dikter, kärlek och allvar till en oemotståndlig helhet."
Så jag har lånat ko-boken och ska läsa den. Det är en vacker bok med många fina och även roliga fotografier, stämningsfulla akvareller och texter som lockar till läsning. Och om jag inte förstår något kan jag alltid fråga kossorna i hagen hundra meter bort.
Bild på ko som tittar fram bakom en stor sten.
Foto: Roine Magnusson
För andra året i rad ska Forma Books dela ut pris för bästa bokblogg – Forma Books Blog Award (klicka på länken för att läsa mer och för att nominera din favoritbokblogg).
Priset ges till den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i.
Alla får nominera vilken eller vilka bokbloggar de vill men jag skulle förstås bli jätteglad om du tyckte att just den här bokbloggen är värd att nominera till priset.
Det kom ett paket med fyra härliga pocketböcker i, ett litet urval ur Brombergs pocketutgivning i vår. De känner sig uppenbarligen stolta över sin pocketlista och jag tycker att det har de all rätt att vara, för tittar man på den ser man många lockande titlar. Förutom de fyra som syns på bilden finns t.ex. även Det stora huset av Nicole Krauss som för övrigt fått ett himla snyggt omslag, faktiskt snyggare än den inbundna versionen, tycker jag (och här finns min recension av boken).
Jag har redan läst tre av romanerna, den som jag i så fall har kvar är Majgull Axelssons Moderspassion och jag kan mycket väl tänka mig att läsa den en vacker dag eftersom Majgull var under en lång period en favoritförfattare, fast sedan tröttnade jag lite på hennes författarskap. Det blir så ibland, man kan "föräta" sig sådant också. Men jag tyckte om att lyssna på henne vid ett flertal tillfällen när hon berättade om Moderspassion.
Umerto Eccos bok Begravningsplatsen i Prag läste jag med öronen i höstas och gillade den men det blev ingen recension, tiden räckte inte till just då. Det är absolut en bok att rekommendera, fast man får lov att räkna med lite ansträngning. Ecco kräver alltid uppmärksamhet.
Frihet av Jonathan Franzen var jag ohejdat förtjust i, här finns recensionen.
Och så har vi Sara Paborns lilla bokpärla Tuppen och havet som alla borde unna sig i hängmattan eller på strandfilten. En härlig, smårolig och tänkvärd bok (min recension finns här).
Det är roligt att böckerna finns i pocket nu. De finns även som e-böcker men vem vill ha en läsplatta med sig på stranden och riskera att någon stjäl den medan man är och badar?
I den närmast groteskt stora böcker-som-snarast-ska-läsas-högen ligger också två månadsböcker från bokklubben Gondol: februariboken Tigern i Galina av Téa Obreht och majboken Den okända historien av Monica Ali.
Téa Obreht (1985) kommer från f.d. Jugoslavien (dagens Serbien) men bor numera i New York. Tigern från Galina är hennes debutroman som belönades med Orange Prize for Fiction 2011. Det här ska vara en bok som väver in nutid och dåtid och broderar fram en bild av serbisk kultur, historia och legender.
Det påstås att Tigern från Galina är en magisk, kittlande och lite otäck berättelse om en familj från Balkan, om kärlek och om förlust. Jag är lockad av det jag hört och läst om romanen och vill verkligen läsa den för det känns som att den är precis i min smak, fast man tydligen kan bli yr i huvudet av berättartempot. SvD kallar den för en läsvärd roman, en välberättad och spännande godnattsaga. Varför inte?
DN skriver: "Téa Obreht är skicklig på att göra en stämning intensiv, men också på att skapa en frenetisk dialog eller platta till atmosfären så den blir vardaglig. Hon jonglerar friskt med sina uttrycksmedel. Ibland känner man sig som läsare förflyttad till en Kusturica-film, grov och högljudd, ibland till ett flickrum med ett barnbibliotek med sönderlästa djurböcker. Obrecht använder sig av magisk realism och även av realistisk magi när hon överfaller sina läsare med berättelser som löper kors och tvärs mellan två krig, det andra världskriget och Balkankriget."
Den andra boken, som faktiskt helt har gått mig förbi innan den damp ner i brevlådan, är Monica Alis nya roman som leker med tanken att prinsessan Diana inte allas är död utan lever i en liten håla i USA. Den okända historien heter boken. Så här står det i Gondols medlemstidning om den: "En lyhörd, intelligent, humoristisk och mycket tänkvärd roman om identitet och
sann vänskap. Den fängslande berättelsen utgår från en fantasi som Monica Ali
haft länge: tänk om prinsessan Diana inte dog 1997 utan började om på nytt,
under antaget namn. Som en helt vanlig kvinna, i en helt vanlig stad. Det här,
det är den okända historien om Lady Di, den som de flesta inte har en aning om …" Boken har fått en bra recension i DN medan SvD har varit kritiskt, kallar den för en "kladdig" historia. Kanske bäst att göra sig en egen uppfattning. Ibland är det skönt att läsa något lättsammare...
Det vore roligt att få veta om någon av er bloggläsare har läst Tigern från Galina och/eller Den okända historien och vad ni tyckte.
(Jo, om du skulle vilja bli medlem i Gondol använd gärna bannern som finns till höger här på bloggen.)
Eftersom jag tyvärr har mina skäl, är jag intresserad av böcker som skildrar ett barns uppväxt i ett hem där en av föräldrarna var alkoholist. Igenkänning, söka svar på frågor som aldrig slutar göra ont och så vidare, ni förstår säkert anledningen. Sedan den kom har jag velat att läsa Morgan Allings barndomsskildring Kriget är slut och nu blir det av. Det är dags. Har äntligen börjat lyssna på Morgan Allings egen uppläsning av boken, trots att jag har ett signerat exemplar av pappersboken i bokhyllan. På något sätt känns det som att ljudversionen i det här fallet är mera naturlig. Sådant man inte pratar om. Eller så gör man det. Pratar och lyssnar. Jag lyssnar på Morgan och det gör ont i den del av min själ där jag själv för alltid är ett barn som inte vet vad det ska göra av all ångest och rädsla. Det är som att gå i gruppterapi. Hej Morgan, jag heter Ivana och jag är också ett maskrosbarn. Och vi har överlevt och det har blivit folk av oss, tack och lov. Fast Morgan hade det värre, han hamnade ju i hemska fostrehem också.
Ljudboken Kriget är slut har blivit 2011-års bästa ljudbok och det är också en anledning till att lyssna på den. Jag har precis börjat. Återkommer.
Det här är tvillingar i novellfrorm, alldeles nykläckta. Novellen till vänster har jag redan hunnit läsa och det kändes som att återse en gammal vän fast jag aldrig tidigare läst något av K Mansfield. Den andra har jag kvar att läsa.
Bodil Malmstens fyra loggböcker - en vacker fyrköver
Den senaste loggboken, den som heter Och en månad går fortare än ett hjärtslag, har jag snart läst ut den också. Troligen i kväll. Att läsa Bodil Malmstens loggböcker är som att befinna sig på en alldeles egen ö i tid och rum.
Enligt förlaget: "De fem novellerna skildrar människor i gränslandet mellan det privata och det offentliga, i en tid där det vansinniga har blivit det självklara. Tillsammans ger de en fängslande och samhällskritisk bild av dagens Italien och det samtida Europa, såväl som en suggestiv känsla av tillvarons orimlighet."
Jag gillar inte deckare, så om jag
säger att Den sista safarin av Deon Meyer är en bra bok,
betyder det att den är mer än bara spänning. Meyer är en av
Sydafrikas främsta samtida författare och sitt goda rykte har han
säkert fått för att han förenar spänning med att skildra
Sydafrikas komplexa problem som ofta går ut på att gamla
maktstrukturer har transformerats till nya former med våld,
korruption och maktstrider som följd. I Den sista safarin
kretsar ämnet kring några av Sydafrikas infekterade frågor,
nämligen marken och landskapet och vem som ska få tjäna pengar på
att dessa exploaterats. Handlingen utspelar sig till stor del i
naturreservatet Mala Mala och i Krugernationalparken. Miljöerna är
verkliga, personerna fiktiva.
Den unga och vackra kvinnan Emma le
Reux som är infödd i afrikandernas gräddfil får för sig att
hennes sedan tjugo år tillbaka försvunne bror lever och vill hitta
honom. Brodern Jacobus är en mördare, miljöaktivist och en gåta
och det är i Krugerparken som spåren efter honom slutar. För
uppdraget att ta reda på sanningen om brodern anlitar Emma den
avdankade privatdetektiven och livvakten Lemmer, som även han har
ett mord och ett avtjänat fängelsestraff på livskontot.
Lemmer och Emma beger sig till
Krugerparken och eftersom det finns folk som ogillar det väldigt
mycket svävar de snart i livsfara, både direkt och indirekt. Vad är
det som är så ljusskyggt? Spänningen stiger!
På ett högre plan handlar Den
sista safarin om viljan att skipa rättvisa – en som inte kan
köpas för pengar. Den viljan stöter på andra människors vilja
att skipa hämnd, ty det är hämnden som styr i dagens Sydafrika,
åtminstone om man ska tro på den här boken. Hatet, och varifrån
det kommer, är en central fråga i boken.
Deon Meyers kritik när det gäller
afrikander och pengar är slående i boken, gång på gång
återkommer han till hur politiskt inkorrekt det är idag att vara en
förmögen afrikand och han är ofta ironisk mot sin egen kultur.
Över huvud taget är kritiken mot boerna skarp i boken, tycker jag.
Miljöskildringar som Meyer levererar
är späckade av sydafrikanska markörer, man kan inte missta sig på
miljön och det gillar jag. Han gör det skickligt, så det blir
exotiskt utan att vara schablonartat. Det förekommer såväl
giftormar och lejon som mordvapen, det hörs hyenor om natten och det
är gamar som förgiftas. Velden är oändlig, klipporna branta och
natten full av ljud.
Naturligtvis drabbas Lemmer av
förälskelse, om än motvilligt, så det är även ett visst mått
av romantik och känslokval som läsaren får ta emot. Men inte
mycket. Bara lagom. Sådant hör ju till.
Den sista safarin är en
intelligent skriven och mycket läsvärd spänningsroman. Deon Meyer
kan sitt land väl och han kan även författarhantverket. På hans egen webbsida www.deonmeyer.com kan man både läsa mer om alla hans böcker och se bilder på de verkliga miljöerna där böckerna utspelar sig. Här finns fotogalleriet till Den sista safarin.
Här recenserar jag Den sista safarin i SR P4 Sörmaland:
Det är hett att läsa italienskt i vår, kanske för att det just nu kommer ut flera intressanta skönlitterära böcker skrivna av italienska författare. Därför har jag tänkt att tipsa er om att det faktiskt finns lite italienskt att ta del av också på den här bokbloggen. Bläddra gärna igenom kategorin Italienska författare och låt dig inspireras till fortsatt läsning.
Härmed meddelar jag gladeligen att nätbokhandeln FritzStåhl som arrangerar surftåget till Sydafrika förbereder lite vinster till deltagarna (förutom mycket attraktiva priser på Agaat och Den sista safarin).
Alla som deltar i det livesända surftåget den 15 maj kl 19 kommer också att delta i utlottningen av ett signerat exemplar av Agaat. Vinnaren kommer att meddelas så snart surftåget har anlänt till slutstationen.
De fem första som efteråt handlar valfria böcker för 350 kronor kommer att få en signerad pocket av Deon Meyers Tretton timmar på köpet.
När jag för första gången fick Stålav Silvia Avallone i min hand, var det innan jag visste något alls om vare sig författaren eller boken som sådan och jag stod en stund och betraktade omslaget eftersom det fångade mitt intresse. Ibland gör ju bokomslag det. Här var det kombinationen av den azurblåa himlen, de kraftiga stålbalkarna och den fula betongmuren med två tonårsflickor i bikini som exponerar sina kroppar som fångade min blick. Och så titel: Stål. Vilken konstig en, tänkte jag. Vad har stål och unga tjejer gemensamt?
Vyn från Piombino mot Elba
Boken utspelar sig i stålverks- och hamnstaden Piombino med den vackra och lyxiga turistön Elba hägrande i horisonten. Elba, den ouppnåeliga. Vi befinner oss i Berlusconis Italien anno 2001, ett land där teven oavbrutet pumpar ut bilder av vackra kvinnor för att locka den manliga delen av befolkningen. Det är ett land där sex och pengar är det enda som räknas, där arbetarrörelsen har tappat mark och där det på platser som Piombino sällan är aktuellet att studera för att skaffa sig ett bättre liv.
Piombino är ingen turiststad, åtminstone inte kring stålverket och i det betongkomplex där trettonåringarna Anna och Francesca bor. Deras värld är sjabbig, grov och ganska utsiktslös. Francescas våldsamma far liksom de flesta männen i flickornas omgivning jobbar på stålverket och om de inte gör det, sysslar de i stället med kriminell verksamhet, mest med knark, stölder eller sexhandel. Annas pappa är av den sorten. Mammorna är mest kuvade, outbildade hemmafruar fastnaglade vid spisen av patriarkala vanor. Fast Annas mamma engagerar sig politiskt i arbetarrörelsen, hon läser tidningar och försöker ha egna åsikter men vad hjälper det när det vedertagna mönstret är att karlarna regerar och kräver regelbundna måltider och sex. Mannen ska tjäna pengar, ha en vräkig bil och en snygg kvinna som sitter bredvid och ler, det är så det är.
Anna och Francesca är oskiljaktiga som vänner, de är 13 år (snart 14) och tror att de äger sig själva och världen. Deras kroppar har blivit kvinnokroppar, det vet de om och tycker att det är kul. De är fulla av leklust, de provocerar gärna killar och gubbar med sin skönhet och skrattar så de kiknar. Fast de visar upp sig i badrumsfönstret är det ändå rent och oskuldsfullt, de leker på sina egna villkor. Genom leken utforskar de sina kroppar och tillsammans uppväcker de sin spirande sexualitet. Anna är den som vill något mer med sitt liv, hon vill studera och bli domare eller politiker. Francescas dröm är av en annan karaktär - hon vill jobba på tv eller bli modell.
Så länge flickorna är sina egna är de starka tillsammans. Men när Anna blir på riktigt ihop med en tio år äldre kille, krackelerar vänskapen. Francescas svartsjuka blir för stark, för från hennes sida är det fråga om mer än bara vänskap. Och när Francescas liv av flera olika anledningar rasar ihop, tar saker och ting en otrevlig vändning.
När männens blickar på allvar börjar granska, mäta och väga flickornas kroppar, förvadlas de obönhörligen till sexobjekt. Då uppstår faran. På var sitt sätt tar flickorna sina första stapplande steg i vuxenvärlden och ja, de snubblar, faller och slår sig.
Det är sorgligt att läsa hur flickorna har svårt att hitta tillbaka till varandras vänskap, fast de saknar varandra och behöver varandra. Vilka dumheter de gör bara för att "visa" den andra! Man vill först skaka om dem och sedan krama om dem, hålla om dem hårt. Stackars barn, tänker jag ofta medan jag läser. När boken är slut har ett år gått runt...
Stål är inte bara en roman om tonårstjejer utan den handlar även om arbetarna: om männen som jobbar på stålverket, som Annas bror och hans vänner. Det handlar om smutsen, slitet, hettan. Om kokain som tas för att stå ut. Om matchomiljön. Om drömmar som sällan tjänar något till, men som finns där likt Elba i diset.
Stål (i översättning av Johanna Hedenberg) är Silvia Avallones debutroman och den är gripande och övervägande välskriven. Hon skildrar ett Italien som inte finns i glansiga turistbroschyrer, inte en olivlund eller prunkande vingård så långt ögat når. Just därför bör man läsa boken.
Avslutningsvis vill jag tipsa om DN-intervjun med Silvia Avallone. Eller lyssna på henne i Studio Ett:
I ett tidigare inlägg här på bloggen annonserade jag om ett nytt surftåg som ska gå till Sydafrika den 15 maj kl 19 (se också bannern här till höger). Surftåget är naturligtvis ingen fysisk resa, utan en livesänd webbresa med litterära förtecken eftersom jag kommer att ledsaga resenärerna i spåren av två aktuella sydafrikanska författare och deras böcker (Marlene van Niekerks Agaat och Deon Meyers Den sista safarin).
För dig som tvekar att anmäla dig på grund av att du inte riktigt vet vad ett surftåg innebär, kommer här svaren på de 10 vanligaste frågorna.
1. Vad är ett surftåg?
- Surftåg är ett nytt sätt att surfa och uppleva det bästa av webben tillsammans med andra. En ledare tar med sig följeslagare på en interaktiv resa där en rad webbsidor besöks och kombineras med berättande i form av tal och text. Det är enkelt och gratis att hänga med.
2. Tar ni över kontrollen av min dator när jag är med i ett surftåg?
- Nej det varken gör vi eller kan vi. Surftåget använder endast en flik i den webbläsaren du använde när du hoppade på surftåget.
3. Kan alla i surftåget se min skärm och min muspekare?
- Nej, ingen kan se din skärm och det är bara den som leder surftåget som kan välja att visa sin muspekare.
4. Kan alla i surftåget höra min röst?
- Nej, det är bara ledaren som kan välja att sända sin röst. Om alla kunde prata så skulle det bli kaos med alla röster :) Du kan däremot kommunicera via chatten. Tänk på att du behöver ha en påslagen fungerande högtalare på datorn för att höra ledaren.
5. Kan alla i surftåget se det jag skriver i chatten?
- Ja, chatten är en publik chatt där alla ser vad alla skriver så på så sätt kan alla prata med alla :)
6. Kan jag sätta ett eget namn i surftågschatten?
- Nej inte för tillfället men det kommer man kunna göra framöver.
7. Hur hoppar jag av ett surftåg?
- Du kan själv välja att när som helst hoppa av ett surftåg och lämna tjänsten genom att trycka på krysset i chattrutan. Om ledaren avslutar ett surftåg så lämnar du också surftåget och tjänsten.
8. Kan jag köra ett eget surftåg?
- Det kommer finnas möjlighet framöver att köra egna surftåg. I början kommer vi låta utvalda personer köra surftåg. Är du intresserad så kontakta gärna oss via e-post: info@wussap.com
9. Vilka ligger bakom tjänsten Surftrain?
- Företaget bakom tjänst Surftrain heter Wussap AB och vi är ett startup-bolag baserat i Stockholm. Vi vill med Surftrain skapa ett nytt bättre sätt att berätta en historia för andra med hjälp av allt det fantastiska innehåll som finns på webben.
Här kommer också lite information från Surftrain-teamet om sådant du som resenär kan tänka på inför surftåget så att din resa blir så bra som möjligt!
Använd gärna Firefox eller Chrome när du surfar. Om du surfar med Internet Explorer, se till att du har minst version 8.
Om du tappar ljudet, testa att slå av och sedan på högtalarikonen i chattrutan.
Om du får problem under färden, testa att ladda om webbsidan.
Om det ändå inte fungerar, stäng din webbläsare och starta om igen. Hoppa på surftåget igen med länken du fått på mejl.
Självklart ska du ha fungerande och påslagna högtalare för att kunna höra vad ledaren säger :)
Om du får problem eller vill fråga kan du också kontakta Surftrain-teamet på facebook eller på info@wussap.com .
På Bokia kan du som gillar att tävla vinna signerade böcker just nu. Det ligger tio exemplar i potten av antingen Paul kök: en grönare matfilosofi av Paul Svensson eller den alldeles purfärska spänningsromanen Två soldater av Roslund & Hellström.
Det enda du behöver göra är att skicka in en kort motivering om varför just du ska vinna den ena eller den andra boken till redaktionen@bokia.se . Vinnaren dras den 13 maj (Två soldater) respektive 14 maj (Pauls kök) och meddelas via mail. Obs! Glöm inte att skriva ner din adress i mailet. Lycka till!
Valeria Parrella (1974) från Italien väcker allt större intresse hos svenska läsare - liksom samtida italiensk litteratur över huvud taget - vilket är roligt eftersom det behövs böcker från andra språkområden än oftast det anglosachsiska. Det finns just nu två romaner av Parrella översatta till svenska: Väntrum som kom förra året (min recension hittar du här) och Avskedsbrev som är kom tidigt i våras.
Det som kännetecknar Parrellas böcker är dels hennes sätt och hennes förmåga att skära ut en väldigt specifik bit av verkligheten (den italienska och den kvinnliga), dels hennes språk och berättarstil. Det är mogna vuxna kvinnor stående vid ett vägskäl i livet som är huvudpersoner i Väntrum och i Avskedsbrev (översättning Ida Andersen).
I Avskedsbrev är det Celia, först konstnärlig ledare på en liten teater i Neapel och sedan chef för en större, som plötsligt kommer dithän att det fortsättningsvis känns omöjligt för henne att göra som hon (och alla andra) alltid har gjort. Invanda mönster ska brytas, det ska svängas av från inkörda vägar. Celia tröttnar på bekvämlighet i det rutinmässiga, hon vill ha något nytt i livet och i karriären. Sjävklart vållar det enorma problem eftersom rådande rutiner låter sig inte rubbas så lätt. Och så har vi maktstrukturerna! Celia är ju kvinna, dessutom en kvinna med visioner, ajajaj. Hon krockar med mäns sätt att styra och hon krockar också med kulturens tilltagande kommersiella intressen. Det är ett mycket spännande ämne, tycker jag.
Romanens kärna och styrka är i hur Parrella skildrar Celias väg till det avgörande ögonblicket. Frågan som ställs på sin spets är hur långt kan man gå i anpassningen utan att förlora sig själv och svika sina egna ideal. Texten bubblar av undertryckt vilja att gå sina egna vägar och känslan att så här kan det inte fortsätta, att något snart måste hända är enormt stark i boken. Den finns där hela tiden och det är lätt att redan från början ana att ett uppbrott så småningom kommer att bli oundvikligt. Kanske behövs det en radikal förändring även i Celias privatliv. "... jag är fyrtio. Jag har inte haft en man på evigheter, jag kommer aldrig att få barn", säger Celia till sin pappa vid ett tillfälle, varpå han frågar: "Vad har du gjort hela den här tiden?" Vad tror ni Celia svarar på det?
Jag gillade miljöerna i boken: Neapel och Pompeji men också Stockholm. Ett av kapitlen utspelar sig faktiskt i Stockholm eftersom Celia ska sätta upp Lohengrin där och det är roligt att läsa hur teatern och staden flyter samman i Celias tankevärld.
"Jag bodde i en huvudstad som flöt på vattnet, och mitt hotelrum vette mot en gård med modiga städsegröna träd som skulle motstå även de följande månaderna, och i samma anda redogjorde min Lohengrin för sina skäl till denna lagun tvärs igenom detta pärlemorskimmer. Staden var en oupphörligt glänsande återspegling av honom själv."
I samma kapitel berättar Celia (hon är berättarjaget i boken) om sitt möte med drottningen som vill bevista generalrepetitionen innan premiären och det är lite extra roligt för oss svenska läsare. Det är lite speciellt att läsa om Stockholm och drottningen i en italiensk roman, det ger lite extra igenkänning.
Redan när jag läste Väntrum för ett år sedan fascinerades jag av Valeria Parrellas språk. Tät prosa kallar man visst sättet hon skriver på. Varje ord, varje formulering har betydelse, hon skriver levande och kompakt.
"Detta är mitt avskedsbrev i hela sin längd. jag skriver ut det, jag undertecknar det, jag lämnar det på skrivbordet. Jag lämnar det utan villkor, och jag lämnar allt bakom mig; dessa sjakaler som äter på stadens kadaver."
Valeria Parrellas böcker är riktigt bra, läs dem gärna.
Haruki Murakami är numera väletablerad i Sverige och vi är många som hittat till hans säregna romaner. Efter mörkrets inbrott (översatt av Vibeke Emond) är från 2004 och alltså skriven före det sist utkomna mastodontverket 1Q84 (på svenska 2011).
Murakamis romanvärld är alltid speciell. Nu också. Redan i inledningsstycket anges stämningen och rörelsen: ”I blickfånget breder staden ut sig /.../ I det vida synfältet ser staden ut som en gigantisk levande varelse. Eller som en sammansatt kropp bestående av en mängd ihopslingrade organismer.” Nattfågelns ögon blir så småningom till en kameralins genom vilken vi betraktar Tokyo. Kameran sveper över tid och rum men stannar ibland till för att zooma in en plats eller en människa. Det är sent på natten och tiden är delvis en annan. Den imaginära kameran är ständigt påslagen och vi är passiva betraktare. Murakami drar oss in! Men vad är det vi betraktar och är en del av?
Mari sitter ensam på ett café och läser, av någon anledning vill hon inte vara hemma och sova. Så möter hon Takahashi, en ung jazztrombonist som hävdar att de träffats tidigare. Maris storasyster Eri å sin sida befinner sig i ett märkligt komaliknande tillstånd. I veckor har hon legat på sitt rum och sovit som om hon befann sig på andra sidan om verkligheten. Ibland flimrar teven till i det för övrigt mörka och tysta rummet, liksom av sig självt. Förutom Takahashi möter Mari också en kvinnlig före detta brottare som jobbar på ett lovehotell och en prostituerad kinesiska som blir misshandlad av en affärsman. Honom träffar inte Mari, men vi gör det. Det är dessa människor som är de ihopslingrade organismerna. Deras vägar korsas under natten, gång på gång.
Efter mörkrets inbrott är en suggestiv och tät bok om storstadens dubbelhet, nattens människor och verklighetens små glidningar.
(Denna recension publicerades ursprungligen iEskilstuna kuriren2012-04-17. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
