Under hela sin barndom och långt upp i vuxenålder har Lizzie Doron (född 1953) bett sin mor att berätta för henne om vem pappan var men modern vägrade att svara, teg som muren. Medan Lizzie ville finna, ville modern glömma, beredd att bära all smärta själv. Hon beordrade tystnadsplikt åt alla i kvarteret, det var total sekretess som gällde och alla lydde henne, märkligt nog. Ingen yppade ett ord om vare sig pappans existens eller död. Min mors tystnad är en självbiografisk rysare, det är otroligt spännande och gripande och följa Lizzies spaningsarbete.
"Ny vetskap formades med gammal, något som hade varit fördolt hade frilagts, något som hade varit glömt hade kommit i dagen.
Selektion.
Det hade tyskarna gjort.
Det hade också min mor gjort.
Det hade också min mor gjort.
Det hade också min mor gjort.
Om och om igen upprepade jag det för mig själv, bokstav för bokstav, ord för ord, för att oåterkalleligen göra denna mening till en del av mitt liv."
Boken rör sig över två plan, barndomen och nuet. Det har gått några år efter moderns död och det där med tystnadsplikten inte är så heligt längre, så när den vuxna Lizzie besöker gamla grannar och vänner och pumpar dem på information, får hon en och annan ledtråd som hon kan foga samman med sina egna barndomsminnen. Det dyker upp nya minnen också, det ena med det andra läggs ihop, saker och ting får förklaringar. Ibland värker det i hjärtat. Jag skulle vilja berätta särskilt om en scen som berörde mig djupt, men då skulle jag troligen avslöja för mycket, så jag avstår.
Det är njutbart att läsa boken för förutom att den språkligt är välskriven, tycker jag mycket om sättet på vilket Lizzie Doron avtäcker familjens historia för oss läsare: den perfekt avvägda blandningen av barn- och vuxenperspektiv, ögonblick när bitar som i barndomen var ogripbara faller på plats för den vuxna Lizzie. När hon plötsligt förstår lite, och sedan lite mer, och ännu mer. Det är så bra gjort! Också hur krigsupplevelserna har påverkat människorna, dåtidens färger, lukter och tankar som kommer fram.
Nu, när jag skriver recensionen, får jag fortfarande gåshud när jag tänker på historien. Att ta reda på sanningen om pappan och anledningen till mammans envisa tigande under alla år var naturligtvis en omtumlande inre resa för Lizzie Doron och tack vare att hon har skrivit boken får vi läsare vara med på den. Att slutligen få veta och förstå är gripande, för oss också. Faktiskt både glädjande och hjärtskärande.
Några ord om översättningen också. Min mors tystnad är en sekundär översättning. Lizzie Doron skriver på hebreiska men Svante Weyler har översatt boken från tyska. Rent generellt tycker jag att det är lite vanskligt med sekundära översättningar eftersom texten tumlas en gång för mycket. Men med tanke på hur lätt och fint texten flyter i det här fallet, har det nog funkat bra.
Hur är det med den första boken Varför kom du inte före kriget? Måste man läsa den först innan man slänger sig över Min mors tystnad? Jag säger så här: Det är inte alldels nödvändigt, Min mors tystnad är snarare en parallell historia än en fortsättning, men om man har läst Varför kom du inte före kriget? är man lite bekannt med mamman och Lizzies barndom och får liksom mer kött på benen. Det kan alltså vara en fördel att ha läst den första boken först. Båda böckerna bjuder på en läsupplevelse utöver det vanliga.
Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus
