Att läsa Ett arabiskt vemod känns i magen, i huvudet, i hjärtat. Det är en bok som har en enorm kraft, från första raden: "Jag var i mitt andra liv. Jag hade nyss mött döden. Jag hade gått bort. Kommit tillbaka."
Berättelsen börjar med minnet av en gruppvåldtäkt som Abdellah lyckades undkomma som tolvåring men som ändå och för alltid stämplade honom som feminin. Leila kallade de honom då. Febrilt försöker Abdellah fly från bilden av sig själv, samtidigt som han ohjälpligt dras till män och när drömmen om att i framtiden kunna göra film.
Det är kaos på Kairos gator, det är passion i Paris. Abdellah Taïa skriver in sig själv på boksidorna med eld- och blodskrift. Han är brutalt uppriktig och hänsynslöst öppen med sina känslor och upplevelser när det gäller kärlek och sex och hans korta meningar svischar ner likt piskslag. Han skriver som en ångvält, helt utan ambition att det ska vara vackert. Ingen bögromantik här, inte! Det är inte skönheten som fängslar, det är kraften.
Jag är verkligen fascinerad över hur mycket passion och beslutsamhet att finna sig själv som ryms i texten. Jag tänker på bilden av en larv som blir en puppa som blir en fjäril och att det har sitt pris att bli en fjäril en vacker dag. Att det finns mycket smärta i den processen.
I ett vav kapitlen berättar Abdellah om sitt något destruktiva förhållande med algeriske Slimane. Då förstår jag att hela boken i grunden är ett enda långt rop och längtan efter kärlek som inte bryr sig om några gränser. Kärleken mellan Abdellah och Slimane är inte villkorslös och det är inte heller Abdellah som dikterar villkoren.
"Jag talade till dig på arabiska. Vårt eget språk på vilket vi älskade, illegalt. med dig var jag åter arab, samtidigt något bortom det. Bortom den här huden, den här kulturen, den här religionen. Sexet kändes, i det sammanhanget, alltid som för första gången, en överträdelse, ett möte i himlen. Med dig upphörde sexet att bara vara sex. Allt i dig fick plats på mig och i mig. Blyg som du var sa du de algeriska pojkarnas fula ord. Blyg som jag var rodnade jag, sänkte blicken för att omedelbart höja den igen och be om att få höra fler. Det var inga förolämpningar. I mina öron var de dikter..."
Det känns också som att det arabiska vemodet har en lite annorlunda smak än det svenska, det är liksom mera fart i melankolin.
Ett arabiskt vemod är mycket läsvärt, vilket tycker även t.ex. Hellre barfota än boklös.
Boken finns att köpa på Bokus
