Sydafrika, året är 1996. Apartheidsystemet har fallit. Den 70-åriga vita lantbrukarhustrun Milla ligger fångad i sin egen kropp och kommunicerar endast med hjälp av blinkningar. Hon lider av sjukdomen ALS och har fått nog av livet men hennes kropp missunnar sig sitt eget slut, döden dröjer. I väntan på den tänker Milla på hur och varför allt blev som det blev, vid vilken tidpunkt i det förgångna som allt förändrades. Tillsammans med henne i denna minnenas glaskupa sitter också den svarta Agaat som levt i familjen hela sitt liv och vars uppgift nu är att sköta om Milla. Det gör hon med stor noggrannhet och mycket ilska.
Agaat kommer till gården 1953 när hon bara är ett barn men redan skadad för livet. Vanskött, våldtagen och med ett lätt handikapp tas hon om hand av Milla och blir nästan som en dotter för henne. Det är gripande att läsa hur Milla anstränger sig för att få flickan att repa sig. Några år senare när Millas ende son Jakkie föds blir Agaat hans barnflicka. Scenen när Agaat som tolvåring under dramatiska omständigheter förlöser pojken hör till de starkaste i boken, den beskrivningen slår verkligen andan ur en! Kanske är det just här, i och med den händelsen, som saker och ting tar en annan riktning. Ju mer förtrogna Agaat och pojken blir med varandra, desto mer ansträngd och komplicerad blir relationen mellan Agaat och Milla.
Den fjärde personen i familjen är Millas grovhuggne man Jak. Deras äktenskap handlar mest om att skaffa sig övertag över den andra. Tillsammans men med varsin smärta lever människorna på gården som stenar på botten i livets flod. Av strömmen kastas de än mot än ifrån varandra.
Under hela sitt liv har Milla skrivit dagböcker och det är dessa som utgör romanens byggstenar. Snart anar man avgrunden mellan kvinnorna, Agaats råa ton och Millas häftiga blinkningar från sjuksängen kan man inte missta sig på, det finns något där som har skavt sedan länge. Genom att röra sig i allt snävare cirklar mellan nuet och det förflutna närmar man sig sakta kärnan i kvinnornas märkliga relation. Laddningen släpper aldrig och det är först alldeles i slutet som man får svar på frågorna.
Marlene van Niekerk låter händelseutvecklingen och berättandet att ta sin tid, det är ju närmare fem decennier som ska återberättas på bokens 700 sidor. Romanen kräver läsarens uppmärksamhet men i gengäld blir man belönad med en varaktig läsupplevelse. Det gäller också att från början vänja sig vid ett växlande tids- och berättarperspektiv.
van Niekerk (1954) är en av Sydafrikas främsta afrikaansspråkiga författare med intresse för att skildra sitt folks historia. Agaat är hennes andra roman. På ett övergripande plan handlar den om makt och vanmakt och om vem som äger tolkningsföreträde i en relation som bygger just på makt och underdånighet. Hon åskådliggör det strukturella förtryck som apartheid innebar genom att ta ner det till individnivå och hennes sätt att göra det på är lika enastående som fängslande och vackert. Språket andas en annan kultur och doftar afrikaans. Det ska översättaren Niclas Wahl ha en eloge för.
(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2012-03-13 och med tidningens samtycke publiceras den nu även här på bloggen.)
Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus
