Min mors tystnad

Min mors tystnad är bok nummer två av Lizzie Doron från Israel, den första (Varför kom du inte före kriget?) kom förra året och lämnade ett bestående avtryck i mitt läsminne, liksom i många andras. Båda böckerna är självbiografier - den första handlar om Lizzie Dorons mor som kom till Israel efter kriget, den andra om sökandet efter fadern.

Under hela sin barndom och långt upp i vuxenålder har Lizzie Doron (född 1953) bett sin mor att berätta för henne om vem pappan var men modern vägrade att svara, teg som muren. Medan Lizzie ville finna, ville modern glömma, beredd att bära all smärta själv. Hon beordrade tystnadsplikt åt alla i kvarteret, det var total sekretess som gällde och alla lydde henne, märkligt nog. Ingen yppade ett ord om vare sig pappans existens eller död. Min mors tystnad är en självbiografisk rysare, det är otroligt spännande och gripande och följa Lizzies spaningsarbete.

"Ny vetskap formades med gammal, något som hade varit fördolt hade frilagts, något som hade varit glömt hade kommit i dagen.
Selektion.
Det hade tyskarna gjort.
Det hade också min mor gjort.
Det hade också min mor gjort.
Det hade också min mor gjort.
Om och om igen upprepade jag det för mig själv, bokstav för bokstav, ord för ord, för att oåterkalleligen göra denna mening till en del av mitt liv."

Boken rör sig över två plan, barndomen och nuet. Det har gått några år efter moderns död och det där med tystnadsplikten inte är så heligt längre, så när den vuxna Lizzie besöker gamla grannar och vänner och pumpar dem på information, får hon en och annan ledtråd som hon kan foga samman med sina egna barndomsminnen. Det dyker upp nya minnen också, det ena med det andra läggs ihop, saker och ting får förklaringar. Ibland värker det i hjärtat. Jag skulle vilja berätta särskilt om en scen som berörde mig djupt, men då skulle jag troligen avslöja för mycket, så jag avstår.

Det är njutbart att läsa boken för förutom att den språkligt är välskriven, tycker jag mycket om sättet på vilket Lizzie Doron avtäcker familjens historia för oss läsare: den perfekt avvägda blandningen av barn- och vuxenperspektiv, ögonblick när bitar som i barndomen var ogripbara faller på plats för den vuxna Lizzie. När hon plötsligt förstår lite, och sedan lite mer, och ännu mer. Det är så bra gjort! Också hur krigsupplevelserna har påverkat människorna, dåtidens färger, lukter och tankar som kommer fram.

Nu, när jag skriver recensionen, får jag fortfarande gåshud när jag tänker på historien. Att ta reda på sanningen om pappan och anledningen till mammans envisa tigande under alla år var naturligtvis en omtumlande inre resa för Lizzie Doron och tack vare att hon har skrivit boken får vi läsare vara med på den. Att slutligen få veta och förstå är gripande, för oss också. Faktiskt både glädjande och hjärtskärande.

Några ord om översättningen också. Min mors tystnad är en sekundär översättning. Lizzie Doron skriver på hebreiska men Svante Weyler har översatt boken från tyska. Rent generellt tycker jag att det är lite vanskligt med sekundära översättningar eftersom texten tumlas en gång för mycket. Men med tanke på hur lätt och fint texten flyter i det här fallet, har det nog funkat bra.

Hur är det med den första boken Varför kom du inte före kriget? Måste man läsa den först innan man slänger sig över Min mors tystnad? Jag säger så här: Det är inte alldels nödvändigt, Min mors tystnad är snarare en parallell historia än en fortsättning, men om man har läst Varför kom du inte före kriget? är man lite bekannt med mamman och Lizzies barndom och får liksom mer kött på benen. Det kan alltså vara en fördel att ha läst den första boken först. Båda böckerna bjuder på en läsupplevelse utöver det vanliga.

Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Agaat

Påkvällen läste jag ut Agaat och morgonen därpå, när jag yrvaken stod i köket och lagade frukost, tänkte jag intensivt på kvinnorna i boken. I skrivande stund är det två dagar sedan men Agaat och Milla har fortfarande inte lämnat mig och kommer inte att göra det på länge än. Romanen Agaat av Marlene van Niekerk är den typen av bok som inte tar slut bara för att man har kommit till sista sidan utan är en sådan som slår rot i ens medvetande.

Sydafrika, året är 1996. Apartheidsystemet har fallit. Den 70-åriga vita lantbrukarhustrun Milla ligger fångad i sin egen kropp och kommunicerar endast med hjälp av blinkningar. Hon lider av sjukdomen ALS och har fått nog av livet men hennes kropp missunnar sig sitt eget slut, döden dröjer. I väntan på den tänker Milla på hur och varför allt blev som det blev, vid vilken tidpunkt i det förgångna som allt förändrades. Tillsammans med henne i denna minnenas glaskupa sitter också den svarta Agaat som levt i familjen hela sitt liv och vars uppgift nu är att sköta om Milla. Det gör hon med stor noggrannhet och mycket ilska.

Agaat kommer till gården 1953 när hon bara är ett barn men redan skadad för livet. Vanskött, våldtagen och med ett lätt handikapp tas hon om hand av Milla och blir nästan som en dotter för henne. Det är gripande att läsa hur Milla anstränger sig för att få flickan att repa sig. Några år senare när Millas ende son Jakkie föds blir Agaat hans barnflicka. Scenen när Agaat som tolvåring under dramatiska omständigheter förlöser pojken hör till de starkaste i boken, den beskrivningen slår verkligen andan ur en! Kanske är det just här, i och med den händelsen, som saker och ting tar en annan riktning. Ju mer förtrogna Agaat och pojken blir med varandra, desto mer ansträngd och komplicerad blir relationen mellan Agaat och Milla.

Den fjärde personen i familjen är Millas grovhuggne man Jak. Deras äktenskap handlar mest om att skaffa sig övertag över den andra. Tillsammans men med varsin smärta lever människorna på gården som stenar på botten i livets flod. Av strömmen kastas de än mot än ifrån varandra.

Under hela sitt liv har Milla skrivit dagböcker och det är dessa som utgör romanens byggstenar. Snart anar man avgrunden mellan kvinnorna, Agaats råa ton och Millas häftiga blinkningar från sjuksängen kan man inte missta sig på, det finns något där som har skavt sedan länge. Genom att röra sig i allt snävare cirklar mellan nuet och det förflutna närmar man sig sakta kärnan i kvinnornas märkliga relation. Laddningen släpper aldrig och det är först alldeles i slutet som man får svar på frågorna.

Marlene van Niekerk låter händelseutvecklingen och berättandet att ta sin tid, det är ju närmare fem decennier som ska återberättas på bokens 700 sidor. Romanen kräver läsarens uppmärksamhet men i gengäld blir man belönad med en varaktig läsupplevelse. Det gäller också att från början vänja sig vid ett växlande tids- och berättarperspektiv.

van Niekerk (1954) är en av Sydafrikas främsta afrikaansspråkiga författare med intresse för att skildra sitt folks historia. Agaat är hennes andra roman. På ett övergripande plan handlar den om makt och vanmakt och om vem som äger tolkningsföreträde i en relation som bygger just på makt och underdånighet. Hon åskådliggör det strukturella förtryck som apartheid innebar genom att ta ner det till individnivå och hennes sätt att göra det på är lika enastående som fängslande och vackert. Språket andas en annan kultur och doftar afrikaans. Det ska översättaren Niclas Wahl ha en eloge för.

(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2012-03-13 och med tidningens samtycke publiceras den nu även här på bloggen.)


Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Tips på en perfekt bokcirkelbok: "Little Bee"

Den trevliga nätbokhandeln FritzStåhl brukar dels anordna öppna bokcirklar, dels brukar de ha ett speciellt erbjudande på en utvald bok - månadens bokcirkelbok.

Månadens bokcirkelbok just nu är romanen Little Bee av Chris Cleave. Mycket aktuell och omtalad just nu! Om man köper boken i deras butik, kostar den endast 169 kr. Vid köp av tre stycken betalar man 159 kr/st. Erbjudandet gäller fram till den 14/4, så passa på. Little Bee är en perfekt bokcirkelbok. Det vet jag, för jag har redan läst den.

Nordiska rådets litteraturpris 2012 - en ny författare på måste-läsa-listan

Den norska författaren Merethe Lindstrøm (1963) har fått Nordiska rådets litteraturpris 2012 för romanen Dager i stillhetens historie (2011). Hon är helt okänd för mig och efter jag läst lite här och var på nätet förstår jag att hon generellt är ganska så okänd utanför det norska litterära landskapet. Desto mer spännande, tycker jag. Jag vill absolut läsa vinnarboken och hoppas att översättningen till svenska inte låter vänta på sig särskilt länge, inte med tanke på att temat för årets Bokmässa i Göteborg är Nordisk litteratur. (Oj, det påminner mig också om att fjolårets vinnare står oläst i bokhyllan.)

Motiveringen till priset är följande:
”Med en stillfärdig, precis och eftertänksam prosa berättar Lindstrøm om hur ett dramatiskt förflutet långsamt bryter in i en äldre kvinnas liv och medvetande.”

Läs mer om författaren och boken här.

Den odödliga Henrietta Lacks

Den odödliga Henrietta Lacks av den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot är ingen roman, utan en faktabok. Likväl är den en rysare och en bladvändare. Jag har blivit djupt berörd av bokens innehåll och börjat tack vare den reflektera över frågor som jag förut inte tänkt så mycket på för i min lilla värld förstod jag inte att allt det som boken handlar om någonstans berör även mig själv och ja, oss alla.

Henrietta Lacks var en fattig, svart fembarnsmor från Baltimore som i 31-årsåldern dog i agressiv livmoderhalscancer. Året var 1951. Innan hon dog hade en läkare, utan att informera Henrietta, tagit några prover från hennes cancertumör och skickat dem till ett labb där cancercellerna började dela sig och dela sig och dela sig... i all oändlighet. Fram tills idag har Henriettas celler levt längre tid utanför hennes kropp än när de var en del av den och de finns i alla laboratorier över hela världen.

Henrietta Lacks celler kallas för HeLa-celler och har revolutionerat så gott som all modern medicinsk forskning. HeLa-cellerna har bidragit till tre Nobelpris, till poliovaccinet och till olika genombrott inom aids- och cancerforskningen. De har varit i rymden och sprängts i atombomber och de används inom den genetiska forskningen.

HeLa-celler är en industri som även ekonomiskt sett har antagit gigantiska proportioner och som många har blivit stenrika på samtidigt som man får betänka att Henriettas familj och ättlingar periodvis inte ens har råd att ha vanlig sjukförsäkring. Det är så man baxnar! Utifrån den synvinkeln handlar boken i allra högsta grad om vad ras och klass vill säga för man blir medveten om hur lätt det är att utnyttja fattiga och obildade människor.

Boken är en resa genom den moderna medicinska forskningens historia med fokus på läkar- och forskaretik och jag kan lova er, det är ingen rolig läsning. Bitvis skäms man att man är vit och man tror knappt sina ögon (eller öron, om man lyssnar på boken som jag gjorde) när man läser det man läser. Det är alldeles förfärligt ibland.

Den faktamässiga delen av boken är oerhört intressant, jag skulle aldrig kunnat gissa att jag skulle falla för en bok om cellforskning och medicinsk historia. Rebecca Skloot är oerhört skicklig på att berätta så att man förstår utan att hon för den sakens skull är övertydlig. Hon är jättepedagogisk när hon förklarar och gör även komplicerade begrepp solklara. Hon är också bra på att röra sig mellan detaljer och stora sammanhang. Hon visar hur allt hänger ihop och hur det vi idag tar för givet har blivit till, till exempel när det gäller lagstiftning angående insamling och lagring av biologisk material mm.

Intressanta fakta i all ära, men det är inte de som gör boken till en rysare. Det är det mänskliga dramat bakom! Henrietta Lacks var en kvinna av kött och blod och det är hennes barn också. Deras öden och livshistoria är mycket gripande. Dottern Deborah som var så liten när Henrietta dog att hon inte ens mindes sin mamma kommer vi verkligen nära i boken. Hennes kamp för att lära känna sin mamma och för att förstå de där förbaskade cellerna är hjärtskärande. Överhuvudtaget är den delen av boken en gripande berättelse om hur en fattig, svart familj utan utbildning möter en övervägande vit, välutbildad forskarvärld. De pratar ju inte ens samma språk!

Boken väcker många tankar och frågor eftersom det som berättas berör så många områden: etik, religion, vetenskap, juridik, klass, ekonomi. Vad är en människa? När är man död? Vem har äganderätten till biologiskt material? Hur mycket ska en patient få veta? Vem har rätt till pengarna?

Den odödliga Henrietta Lacks är helt enastående, framför allt genom att Rebecca Skloot är så noga med att visa den mänskliga sidan av historien om HeLa-cellerna.

Till svenska är boken översatt av Göran Grip. Boken finns tillgänglig i olika format, både som inbunden, som ljudbok och som e-bok. Själv valde jag att lyssna på boken, det var Katarina Ewerlöf som läste - otroligt bra!





Fler bokbloggare har läst Henrietta Lacks odödliga liv, t.ex: Bookis, Emmas bokhylla, Spetsig, Marcusbiblioteket.

Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Kära bokvänner!

Hur har ni det? Hoppas att ni har det bra. Själv kan jag inte klaga bortsett från den helvetes förkylningen som jag lider av just nu, men den är som tur är övergående.

Det finns många bra nya böcker ute nu, har ni tänkt på det? Jag tycker att årets marsmånad är en riktig superbokmånad, det har liksom tagit sig rejält på boknyhetsfronten efter en något trög start i januari och en flåsig uppfartssträcka i februari. Sammanlagt har jag faktiskt fått läsa ett flertal utmärkta böcker ur vårens bokflora och några, de purfärskaste, har jag ännu framför mig. Jag har gjort ett litet collage av bokomslag till de böcker som är mina favoriter den här våren (dvs januari-mars). Tre av böckerna är ännu olästa men väntar i läshögen (Havsmannen av C-J vallgren, Efter mörkrets inbrott av H Murakami och Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av B Malmsten) och två är under pågående och intensiv läsning (Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot och Min mors tystnad av Lizzie Doron).

De övriga böckerna på bilden har jag läst och tyckt mycket men eftersom jag inte har bloggat om samtliga än länkar jag i konsekvensens namn till förlagssidorna i stället (Little Bee av Chris Cleave, Agaat av Marlen van Niekerk, Jag kan se i mörkret av Karin Fossum, Blå skymning av Joan Didion, Ett arabiskt vemod av Abdellah Taïa och Tunisian Girl av Lina Ben Mhenni.

Har du läst eller ska du läsa någon av böckerna jag tipsar om här? Om inte, så rekommenderar jag varmt allesammans.

Jag tänkte att jag också skulle skriva några rader om mitt bloggande som kan upplevas gå på sparlåga, men egentligen är det en sanning med modifiaktion. Det stämmer att jag inte alls uppdaterar bloggen lika ofta som tidigare utan kanske bara två gånger i veckan men det betyder inte att jag är frånvarande från nätet och sociala medier.

I och med att jag är allt mer aktiv på facebook finfördelas innehållet mellan de två plattformarna. Bloggen har mest blivit till för recensioner och längre genomtänkta inlägg medan facebook och twitter har blivit ett oumbärligt sätt för mig att hålla den dagliga kontakten med er som läser Bokmania, med andra likasinnade och med branschfolk. Det är mycket spännande. Alla spontana tankar, snabba boktips, aktuell bokinformation, boknördiga infall och annat som bara är kort och här och nu funkar så mycket bättre på facebook, tycker jag. Det passar mig att dela upp det på det viset och jag trivs jättebra med det. Egentligen är det paradoxalt att jag som var en sådan fb-motståndare under lång tid har blivit så totalt omvänd. Men man är inte sämre än att man kan ändra sig, särskilt när man faktiskt ser fördelar.

Först hade jag dåligt samvete för mitt försummande av bloggen eftersom jag hade fått för mig att jag blivit en "dålig" bokbloggare men sedan förstod jag att det är en ny fas som har inträtt i mitt blokbloggande. Man utvecklas även som bokbloggare och hittar nya vägar att nå ut med sitt budskap och sina tankar.

Jag kan inte komma ifrån att jag genom att målmedvetet använda mig av såväl bloggen som facebook (och twitter också, fast den gillar jag inte lika mycket) blivit mycket mer effektiv. Samtidigt som jag delar med mig av så mycket mer jämfört med tidigare har jag, vilket kanske är det bästa av allt, fått mer lästid. Renodlat bloggande var och varannan dag tar mycket tid i anspråk, särskilt om man skriver långsamt som jag gör. Facebook går fortare. Jag får också mer input och därmed mer att inspireras av, kommentera, tipsa om och dela med mig av. Jag gillar det. Nackdelen med att blogga mindre är att statistiksiffrorna blir sämre men ärligt talat bryr jag mig inte om det. Innehåll och helheten är viktigast för mig.

En till faktor som har påverkat utvecklingen i den givna riktningen är mina återkommande recensionsuppdrag för Eskilstuna Kuriren, SR P4 Sörmaland och FritzStåhls bokpanel. Många bäckar små men tillsammans blir det en hel del tid som går åt till skrivandet vid sidan av mitt lärarjobb. Det är också därför som facebook fungerar så bra när jag måste prioritera annat skrivande än bokbloggande. Swisch swisch och läget är uppdaterat.

Om du inte är min (bok)vän på facebook än men vill bli det, hittar du mig här. Bloggens gilla-sida på facebook finns här. Med de båda får du ett perfekt komplemment till bloggen och missar aldrig någonting av det som rör sig i min "bokstörda" hjärna.

Det var ungefär det som jag hade på hjärtat, berätta gärna för mig vad ni tycker om kombinationen blogg-facebook-twitter. Nu ska jag ta mer alvedon och näsdroppar och placera mig i läsfåtöljen vid fönstret som vårsolen skiner igenom och fortsätta läsningen av Min mors tystnad. Den vill bli utläst idag.

Med nosen i en bok

Bokbloggarhunden läser 1984 av Orwell.

En vecka kvar till Vi:s litterära båtsalong

Om exakt en vecka, den 22 - 23 mars, åker jag och sex av mina kompisar från Litterära klubben på en litterär resa med Silja Galaxy, tidningen Vi:s litterära båtsalong 2012. Det blir för andra gången för oss. Gissa om vi är taggade som tusan! Förutom inspirerande möten med åtta författare av rang blir det god mat och dryck och härligt umgänge i ett helt dygn. Vår båt avgår på torsdagkväll och man är tillbaka på fredagkväll, förhoppningsvis mätt och belåten såväl kroppsligt som andligt. En vecka kvar alltså. Jag längtar. Kanske ska någon av er också med på samma resa? Mitt och mina kompisars kännetecken: avsaknad av plagg av märket Gudrun Sjödin.

Författarna: Rikard Wolff, Anneli Jordahl, Jan Guillou, Karin Berglund, Mikael Niemi, Karin Johannisson, Helena von Zweigbergk och Ulf Lindström (vinnare av tidningen Vi:s litteraturpris 2011). n

Besatta

Om man själv är besatt av att läsa böcker, tycker man alltid att det är jätteskönt att möta likasinnade. Besatta - äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem är ett smått galet litterärt möte med en litteraturforskare som är besatt av böcker i allmänhet och rysk litteratur i synnerhet. Elif Batuman (1977) som har skrivit boken är amerikanska med familjerötter i Turkiet och man kan verkligen undra varför hon fallit just för ryska författare. Dessutom till den milda grad att hon inte bara nöjer sig med att läsa de gamla ryska gubbarnas verk, utan prompt måste också lära sig ryska och uzbekiska och åka iväg till Ryssland och Uzbekistan för att komma dem så nära som möjligt. Hon menar att det gör något med en när man ser hatten som brukade sitta på Tolstojs huvud. I mina ögon är det ett mycket sympatiskt drag, för jag älskar också att glo på författarnas tillhörigheter placerade i glasmontrar eller stå andäktig vid deras gamla skrivbord.

Elif Batuman har doktorsexamen i komparativ litteratur och anser det vara nödvändigt att vara rolig när man skriver om litteratur. "Jag förstår inte hur man kan skriva litteratur eller litteraturkritik som inte åtminstone bitvis är rolig. Jag förstår inte varför någon skulle vilja producera den, eller varför någon skulle vilja den. Så, ja, jag försöker vara rolig", sa Batuman i en DN-intervju.

Är hon roliga att läsa då? Svar: ja! Torrt akademiskt dravell lyser med sin frånvaro. Jag skrattar gott när jag t.ex. läser hur hon pga en borttappad resväska trippar omkring i Jasnaja Poljana iklädd träningsbyxor, flanelskjorta och flipflops och hur några av de andra Tolstojforskarna utgår ifrån att hon är tolstojan och avlagt ett heligt löfte att gå omkring i sandaler och dag ut och dag in bära samma enkla skjorta. Batuman skriver mycket personligt och oavbrutet underhållande samtidigt som man inte en sekund tvivlar på hennes enorma kunskap i ämnet rysk litteratur för den är grunden som texten vilar på.

I sju avsnitt berättar hon om Babel, Tolstoj, Tjechov, Puskin, Dostojevskij m.fl. Hon visar oss människorna bakom de stora litterära namnen och när hon berättar om böckerna, har man lust att rusa fram till bokhyllan och plocka fram Anna Karenina eller vad det är för tjock rysk klassiker man har ståendes dammig där. Bessatheten smittar av sig, liksom läslusten.

Texten är en blandning av essä, personlig betraktelse och reseskildring. "Sommaren i Sammarkand" som återkommer likt en refräng i boken är mera åt reseskildringhållet med bokdoft, medan "Vem dödade Tolstoj" är ett verkligen annorlunda författarporträtt. Nästan som en deckare, för Batuman lyfter frågan om Tolstoj möjligen kunde ha blivit mördad. Kanske av Tjechov? Jösses! Batuman tar oss också med på forskarkonferenser och studie- och forskningsresor, allt berättat med lättsam humor. Det är kul att läsa och man får träffa mycket folk.

Det är så Batuman gör, hon skriver personliga reportage om böckerna och författarna hon älskar och hon reflekterar kring litteratur och litteraturvetenskap (och människorna som bedriver den). Ett roligt avsnitt är också när hon berättar hur hon till slut kom fram till att uzbekisk poesi inte var hennes grej, utan att hon hellre vill hålla sig till tegelstensromaner. Jag har antecknat ett flertal intressanta citat om saker som besatthet som motiv i stora romaner, om tegelstensromaner, om läsning och begär eller om språk.

På omslaget - som för övrigt är skapat av Henrik Lange - står det att Besatta är som "en blandning av Borges och Borat" och tja, den är väl något i den stilen.

Besatta är en underbart nördig bok för litteraturfantaster (läs gärna även bokhorans hyllning). Lika smart och kunnig som underhållande. Om man mot all förmodan har glömt varför man gillar att läsa, blir man påmind om det. Så här avslutar Batuman sin bok:

"Om jag fick börja om idag skulle jag välja litteratur igen. Om det finns några svar i världen och i universum, tror jag fortfarande att det är där vi kommer att finna dem."

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Ett arabiskt vemod

En självbiografisk roman ev en arabisk gayförfattare är inget man läser särskilt ofta, kanske har det aldrig hänt förut. Abdellah Taïa (1973) från Marocko lever sedan en tid tillbaka som öppet homosexuell och kortromanen Ett arabiskt vemod är den första och hittills enda boken av honom som har getts ut i svensk översättning (av Håkan Lindquist & Davy Prieur).

Att läsa Ett arabiskt vemod känns i magen, i huvudet, i hjärtat. Det är en bok som har en enorm kraft, från första raden: "Jag var i mitt andra liv. Jag hade nyss mött döden. Jag hade gått bort. Kommit tillbaka."

Berättelsen börjar med minnet av en gruppvåldtäkt som Abdellah lyckades undkomma som tolvåring men som ändå och för alltid stämplade honom som feminin. Leila kallade de honom då. Febrilt försöker Abdellah fly från bilden av sig själv, samtidigt som han ohjälpligt dras till män och när drömmen om att i framtiden kunna göra film.

Det är kaos på Kairos gator, det är passion i Paris. Abdellah Taïa skriver in sig själv på boksidorna med eld- och blodskrift. Han är brutalt uppriktig och hänsynslöst öppen med sina känslor och upplevelser när det gäller kärlek och sex och hans korta meningar svischar ner likt piskslag. Han skriver som en ångvält, helt utan ambition att det ska vara vackert. Ingen bögromantik här, inte!  Det är inte skönheten som fängslar, det är kraften.

Jag är verkligen fascinerad över hur mycket passion och beslutsamhet att finna sig själv som ryms i texten. Jag tänker på bilden av en larv som blir en puppa som blir en fjäril och att det har sitt pris att bli en fjäril en vacker dag. Att det finns mycket smärta i den processen.

I ett vav kapitlen berättar Abdellah om sitt något destruktiva förhållande med algeriske Slimane. Då förstår jag att hela boken i grunden är ett enda långt rop och längtan efter kärlek som inte bryr sig om några gränser. Kärleken mellan Abdellah och Slimane är inte villkorslös och det är inte heller Abdellah som dikterar villkoren.

"Jag talade till dig på arabiska. Vårt eget språk på vilket vi älskade, illegalt. med dig var jag åter arab, samtidigt något bortom det. Bortom den här huden, den här kulturen, den här religionen. Sexet kändes, i det sammanhanget, alltid som för första gången, en överträdelse, ett möte i himlen. Med dig upphörde sexet att bara vara sex. Allt i dig fick plats på mig och i mig. Blyg som du var sa du de algeriska pojkarnas fula ord. Blyg som jag var rodnade jag, sänkte blicken för att omedelbart höja den igen och be om att få höra fler. Det var inga förolämpningar. I mina öron var de dikter..."

Det känns också som att det arabiska vemodet har en lite annorlunda smak än det svenska, det är liksom mera fart i melankolin.

Ett arabiskt vemod är mycket läsvärt, vilket tycker även t.ex. Hellre barfota än boklös.

Boken finns att köpa på Bokus och AdLibris.

Idag ska 850 nordiska kvinnliga författare ut i världen

Idag, på självaste kvinnodagen, lanseras en uppdaterad digital version av fembandsverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Webbportalen som också heter Nordisk kvinnolitteraturhistoria är trespråkig (allt finns på svenska, danska och engelska) och presenterar 1000 års kvinnolitteraturhistoria från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Färöarna, Island, Grönland och Åland. Sammanlagt finns 816 sökbara författarporträtt och över 200 analyserande artiklar.


Nätversionen innehåller till skillnad från pappersutgåvan olika interaktiva finesser, bild- och konstmaterial samt länkar vidare till författarnas verk online. Man kan inte bli annat än imponerad över vilket enormt arbete som har lagts ner.


Webbplatsen vänder sig till alla litteraturintresserade, såsom studerande, lärare, forskare, journalister, bibliotekarier och annat "löst" folk med bokintresse. Videoklippet här nedan visar i korthet hur sajten fungerar och vad som finns där.