Jag kan se i mörkret

Jag har inte läst något av Karin Fossum på väldigt länge, fast jag under en period läste alla hennes böcker allteftersom de kom ut. Hon är en stor favorit. Romanen Jag kan se i mörkret känns därför som att återuppta en gammal vänskap. Inte med bokens huvudperson, gudbevars, men med författarskapet. Karin Fossums romaner sorterar under deckare, men jag tycker att de täcker betydligt mycket mer än bara en mordintrig. Därför tycker jag om Fossum. Hon levererar mer än lite spänning för stunden.

I Jag kan se i mörkret sker också ett mord, men eftersom allt berättas i första person, är man som läsare med hela vägen och dessutom är inte mordet det viktigaste heller. Det som gör boken speciell är huvudpersonens karaktär: hur han ser på sig själv, sin omgivning, världen. Personporträttet som Fossum målar upp är helt outstanding. Hon stegrar upp obehaget gradvis, det kryper allt djupare in under skinnet tills man sitter där i läsfåtöljen och hoppas innerligt att man inte har en sådan där Riktor bland sina jobbarkompisar eller som granne.

Riktor är lite drygt fyrtio år gammal och ful som en gammal gädda. Han lever ensam och arbetar som sjuksköterska på ett vårdhem för gamla, döende människor. Han avskyr hjälplöshet och jämrande mest av allt och för att lätta på trycket plågar han gärna de gamla en smula. Inte så att det syns förstås, han är för smart för att lämna spår av sinna tilltag, men tillräckligt för att de gamla ska visa rädsla när han kliver in i rummet. Han nyper dem, drar de i håret, spolar deras mediciner ner i toaletten, låter bli att ge dem mat.

Utanför arbetsplatsen umgås inte Riktor med någon men han gillar att gå till parken i närheten av sitt hus, sitta på bänken och titta på människor som kommer dit. Han tänker det sämsta om alla, hans cynism, negativism och brist på empati är verkligen slående. Obehagligare person kan man leta efter! Om det är något han tycker är intressant här i livet så är det döden. Den fascinerar honom. Han uppehåller sig gärna vid döden i sina tankar.

När han en dag blir vittne till att en skidåkare går igenom isen och kämpar för sitt liv för att slutligen drunkna utan att Riktor har rört en fena, börjar saker och ting eskalera. Denna händelse frigör något i djupet av Riktors ruttna själ och när han sedan ser sig sviken och lurad av en alkis från parken, går känslorna inte att hejda längre.

Det läskiga med boken är inte i första hand Riktors gärningar som sådana, hur avskyvärda de än är. Det läskiga och obehagliga är Riktors relativa normalitet utåt, åtminstone till en början. Att som läsare följa med i Riktors inre liv tills allt spårar ur och även efter det, det är fängslande. Eftersom Riktor är jag-berättaren befinner vi oss i princip inuti hans huvud.

Jag kan se i mörkret är ruskigt bra skriven!



Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus och AdLibris.