onsdag, januari 18, 2012

Rikitikitavi - en folkhemsberättelse

Skådespelaren och artisten Rikard Wolffs självbiografiska bok heter Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Det är bra med tillägget ”folkhemsberättelse” för det antyder uteblivande av smaskiga kändisavslöjanden, vilket är något som i alla fall jag klarar mig mer än väl utan.





Rikitikitavi är en uppriktig och ödmjuk skildring av Rikard Wolffs barndom, ungdomsår och vuxenliv. I början lär vi känna en duktig liten pojke med talang för teckning, sång och teater men också med en stor dödsångest i bröstet sedan barnsben. Detta på grund av storebrors sjukdom. I den unge Rikards hjärta finns så mycket kärlekslängtan att det smärtar, det är vackert skrivet om första kärleksmötet och de som kom senare. Som vuxen lever Rikard Wolff mest för konsten, kanske för att döva den ständiga kärlekslängtan och rädslan för att vara ensam.

Rikard Wolff har tidigt börjat leva som öppet homosexuell och i och med Änglagård-filmen blir han ett slags ”svart orm i folkhemmet”. När AIDS härjar på 80-talet påverkas hans liv mycket, det blir en mardrömslik tid. Hatet i samhället, vänner och kärlekar som dör. Men Rikard Wolff klarar sig undan hiv-smittan.

Det är intressant att läsa om Rikard Wolffs teater-, musik- och filmkariär och om idolerna och förebilderna som format Rikard Wolff som skådis och sångare. Viktigast av alla har Edith Piaf varit, den största idolen och förebilden av alla. Teaterpjäser, musikföreställningar, låtskrivande, Änglagård... allt finns med som en del av historien. Vägen till framgången, arbetet bakom, kollegorna. Det är läsvärd.

Mycket utrymme ägnas åt föräldrarna och familjerelationerna i mexitegelvillan i Stockholm eller i lägenheten i Karlstad, det är där doften av folkhemmet blir kännbar. Inte i skildringarna av raggningsrundor, dåliga matvanor och alkoholdrickande på senare tid. Relationen till föräldrarna är varm, det förekommer inga känslomässiga uppgörelser. Mamma, pappa, två barn - en familj nästan vilken som helst. Nästan. Det finns omständigheter som gör Rikards familj speciell, men trots att livet sätter krokben för dem mer än en gång, finns kärleken, värmen och gemenskapen där. Det är skönt att läsa  om.

I sin berättelse ägnar Rikard Wollf mest uppmärksamhet åt de händelser och människomöten som så att säga brukar ske i skarven när man ibland befinner sig i ett ingenmansland i livet. Han menar att det är då avgörande saker sker, att det är då man är mottaglig. Mellanmänskliga möten kan vara av olika karaktär: personliga, yrkesmässiga eller politiska. Det finns exempel på samtliga i boken och de beskrivs med en härlig entusiasm och värme. Alla de största miraklen i livet handlar om möten - några sekunder eller flera år spelar ingen roll. Rikard Wolff skriver också om öar av kärlek som man simmar mellan under sin livstid, det tycker jag är en vacker tanke. Boken slutar (så klart?) med ett emotionellt mirakel – 2005 har nämligen Rikard Wolff blivit pappa till en dotter. Aldrig mer behöver han vara ensam.


Självbiografin Rikitikitavi är välskriven och välförsedd med fina fotografier, en cd-skiva med hans låtar medföljer. Sedan vill jag också berömma layouten för Rikitikitavi är en visuellt vacker bok utformad i rött, vitt och svart. Snygg till ytan och fängslande till innehåll. Jag brukar inte läsa kändisbiografier så jätteofta, är av naturen skeptisk till dylika bokprodukter, men Rikard Wolffs självbiografi gillar jag för att den bjuder på mer än själva kändisskap. Det där med "folkhemsberättelse" är bokens lilla extra.

Här finns Rikard Wolffs hemsida.

Lyssna: Bok: Rikitikitavi av Rikard Wolff

Och här finns mina låtfavoriter signerade Rikard Wolff: Pojken på månen, Vackra pojkar, vackra män, Det vackraste mötet.

Rikitikitavi inklusive musikskivan finns att köpa t.ex. hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Helena Milton sa...

Efter det här fina och detaljrika inlägget blir jag verkligen intresserad av att läsa boken. Tack för tips! :-)

bokmania sa...

Varsågod, hoppas du får en trevlig läsupplevelse.