Men redan efter ett par sidor hände något underbart. Jag började LÄSA. Jag trängde undan allt jag visste om boken, sopade ihop all förhandskunskap och gömde den i ett avlägset hörn av hjärnan. Här skulle det njutas av berättelsen, för första gången nu.
Möss och människor handlar om två kringvandrande lantarbetare, George och Lennie. De är på flykt för Lennie ställde till det för dem på gården där de senast hade jobb. Lennie är förståndshandikapad och gillar att smeka och krama allt som är mjukt och skönt, vare sig det är små pälsdjur eller kvinnoklänningar. Ibland smeker han för hårt, för hårthänt, det händer att hans händer klämmer åt för mycket, fast han inte alls vill något illa, men Lennie är så storväxt och stark. George säger ständigt åt Lennie att hålla sig borta från möss och kvinnor, han måste lova att inte ställa till bråk nåt mer för de måste ju arbeta och tjäna pengar om deras planer ska kunna bli verklighet.
Planerna vill Lennie jämt höra George berätta om. Igen och igen och George berättar, så ofta som Lennie vill. Så trevligt det blir då. Lennie längtar efter att snart få ett eget ställe att bo på tillsammans med George och själv ha hand om kaninerna. Det är en stor dröm, en egen bondgård i Kalifornien där de ska leva av vad jorden ger dem.
Men först måste de jobba åt andra och ta betalt ett tag till. De blir anställda på en ny gård, kommer snabbt in i gemenskapen i baracken. Allt går bra till en början men så får tiken valpar och drömmar och verklighet avlägsnar sig varandra fortare än man hinner säga sitt namn.
Jag blev uppriktigt tagen av boken, på slutet sved det rejält i ögonen och det snörjdes åt i bröstet på mig. Slutet är tragiskt om än på ett sätt ömsint och kärleksfullt vis. Allt handlar om relationen mellan George och Lennie. Hur George med stort hjärta tar hand om den svagsinte men arbetssamme Lennie och inte kan tänka sig att lämna honom åt sitt öde fast det skulle göra livet lättare för honom själv. Det finns en parallell till deras relation: på den nya gården finns en gammal man som har ett urgammalt, illaluktande men älskat hundkräk som inte längre gör någon nytta och som alla tjatar om borde avlivas. Ett skott i nacken bara, gör hunden och människorna en tjänst, säger karlarna.
Nej, jag ska inte berätta mer. Bara det att Möss och människor är ett mästerverk som tål att läsas om. Bara hundra sidor och en så kompakt och djupt fängslande berättelse! Steinbeck får in oerhört mycket på sidorna - och ännu mer mellan raderna. Vad är rätt och vad är fel?
