Citatet är hämtat ur romanen Livet börjar på fredag av den rumänska författarinnan Ioana Parvulescu (översättning Jeana Jarlsbo) och illustrerar mer än väl bokens väsen. På Bokmässan i höstas passade jag på att lyssna på Parvulescu när hon berättade om Livet börjar på fredag och jag blev så intresserad av att läsa boken så man bara kan bli. Jo, det är sant. Jag minns att jag framför allt fastnade för två saker hon sa: att handlingen utspelar sig i Bukarest på 1890-talet när staden var en betydande östeuropäisk kulturmetropol och kallades för Paris lillasyster samt för att hon med hjälp av ett myllrande persongalleri försökte skapa ett sanningsenligt tvärsnitt av det dåtida samhället i Rumänien och i Bukarest. Bingo, tänkte jag!
När jag väl började läsa boken i julas var jag således väldigt peppad, också för att Ingrids boktankar och Hermia sayes utnämnde romanen till en av de bästa läsupplevelserna de haft under 2011 och både Ingrid och Hermia är bokbloggerskor vars boksmak allt som oftast sammanfaller med min. Men tyvärr inte den här gången, eftersom jag inte alls är lika lyrisk över Livet börjar på fredag.
Det är de tretton sista dagarna av året 1897, huvudstaden ligger under ett tjockt snötäcke och bukarestborna är smått förbryllade över en mystisk främling vid namn Dan Cretu som hittas avsvimmad i en skog nära staden. Själv minns han ingenting. Var kommer han ifrån och varför? Cretus närvaro är central i berättelsen. Hans konstiga kläder och okunskap i fråga om rådande etikettsregler väcker spekulationer om att han kommer från en annan tid, vilket ju stämmer för han har på något mystiskt vis förflyttats tillbaka hundra år i tiden och i verkligheten hör hemma i 1990-talet.
Förutom en avsvimmad främling hittas även en skottskadad ung man i samma skog, men han dör. En kyrkoskatt förvinner spårlöst och det duelleras. Chefen för den allmänna säkerheten Costache Boerescu tar på sig uppgiften att lösa både mordgåtan och stöldmysteriet, budpojken Nicu som bara är åtta år tar hand om sin sjuka mor och den unga Iulia skriver dagbok, är kär och läser Thackerays Vanity Fair. Det är några av huvudrollsinnehavarna och berättelsebärarna.
Livet börjar på fredag befolkas av en mängd personer från olika samhällsklasser och alla möjliga yrkesgrupper och man rör sig mycket från plats till plats. Romanen kännetecknas av miljö- och perspektivbyten och tidsförflyttningar. Trots att jag vanligtvis uppskattar sådanna stilgrepp i böcker jag läser, funkar det inte den här gången och jag går vilse bland namnen och irrar omkring i ett Bukarest som jag inte får något fast grepp om. Jag förmår inte förnimma stadens dofter, känna dess puls eller höra dess ljud så som jag tog för givet att jag skulle göra. Därav min besvikelse. Hur kunde det bli så?!
Livet på en fredag är en bok som ställer krav på läsaren, det är det inget tvivel om. Kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam i början och råkade på så sätt missa startknappen för att sätta igång den rätta njutningen. Jag vet inte.
Men jag har läst ut hela boken. Somliga saker uppskattar jag. Jag gillar t.ex. framtidstänkandet i människors huvuden och frågorna som det rumänska samhället anno 1897 sysselsätter sig med: kommer man att kunna bota tuberkulos, hur är det på månen, blir duellerandet och korsetten avskaffade? 1890-talet är präglat av en stark framtidstro, så mycket har jag förstått för den stämningen kan man inte misstolka. Det går bra för Rumänien och Bukarest är en blomstrande storstad.
Jag gillar även Parvalescus språk som är en kombination av filosoferande och saklighet. Ibland spelar det på alla mina strängar och då uppstår en nära kontakt mellan mig och texten, då är det härligt.
"Många tror att väntan på glädjen är det vackraste av allt, medan väntan på smärtan är svårare än allt annat. Väntan på den stora smärtan. Och smärtan - det visste han mycket väl - har många armar, likt en bläckfisk. Förgäves skär man bort någon av dem, det återstår alltid tillräckligt många för att kväva en."
Men på nästa sida kan motståndet vara tillbaka, så var det för mig hela boken igenom.
Livet börjar på fredag är speciell och man kan inte veta hur man upplever den förrän man har börjat läsa. Om du inte har något emot lite motstånd (i alla fall i början) ska du absolut ge boken en chans. Kanske blir du förälskad, kanske inte. Det finns också en recension i Svd som i princip är motpolen till Ingrids och Hermias hyllning. Själv ställer jag mig någonstan mitt emellan dem. Jag tycker att Livet börjar på fredag är en intressant och läsvärd bok men samtidigt ganska jobbig. Andra som har läst den är t.ex. Dagensbok eller It´s a literary thing.
Boken finns att köpa hos FritzStåhl, Bokus
