Huvudpersonen Petr Bém från Prag vaknar en dag med trettioårskrisen i lemmarna och känner starkt att om det ska bli någon ändring i livet, måste det ske nu för snart har kanske sista tåget gått. Han tar sin gitarr och lämnar resten: flickvännen, lägenheten, vännerna, lärarjobbet. Han säger upp sig från samtliga åtaganden och drar till Berlin, bakom sig lämnar han stängda dörrar. I Berlin, där han hoppas hitta sig själv, vistas han mycket på olika rockklubbar (bara för att komma fram till att han inte längre hör hemma där) och i tunnelbanan. Han blir som förtrollad av Berlins U-bahn, den miljön utövar en enorm dragningskraft på honom. Naturligtvis stiftar Petr nya bekantskaper i Berlin, två av dem är rockarna Pancho Dirk och Atom som han grundar bandet U-Bahn med. U-Bahn spelar musik som är snabb, högljudd och skitig som tunnelbanan själv och som uttrycker "varats olidliga bitterhet". Han träffar Katrin också och med henne upplever han något som kanske är kärlek, eller inte.
Som läsare är man med på Petrs livsvandring genom Berlin och tillsammans med honom möter man flera udda karaktärer, levande som döda. En av de döda är en kille som har tagit livet av sig genom att hoppa under ett tunnelbanetåg och hans berättelse är en del av helheten. Ett gripande avsnitt som stannar kvar i minnet.
Tunnelbanan är inte bara en miljö där mycket av handlingen utspelar sig, utan Rudis gör den till en spännande metafor, att åka tunnelbana är som livet självt. En resa från A till B, ibland är man i mörkret under ytan, ibland i ljuset ovanför. Ibland går man på fel tåg, man måste byta linje och spår. Man är en passagerare som betraktar världen på andra sidan fönstret eller så hamnar man i händelsernas centrum. Nya passagerar kliver på, några lämnar tåget. Några möter man varje gång man reser men de flesta förblir anonyma för oss. Och - det finns en slutstation för alla tåg. Hur tunnelbanan och huvudpersonens liv går i varandra tycker jag är det mest intressanta men boken. Plus språket.
Språket är värt att nämna. Jaroslav Rudis skriver på en svischande prosa, det går som på räls (jag kan inte låta bli att använda den passande jämförelsen, ni får ursäkta). Han skriver okonstlat och okomplicerat men ändå pulserar språket av fiffiga metaforer som inte är särskilt iögonfallande men finns där om man är uppmärksam. Jag gillar Rudis prosa, den är lätt att fångas av. han har, som det brukar heta, ett eget språk.
Musiken har också, som jag redan har antytt, en viktig plats i boken eftersom den är väsentlig i Petr Béms liv (och författarens också, för den delen). Jag lyssnade på boken som mp3 (på tjeckiska och i författaruppläsning) och då kunde man höra korta musiksnuttar inspelade av gruppen U-Bahn. Det var häftigt, fast punk rock inte är min kopp te precis. Men som hörbara illustrationer helt ok.
Här finns en intervju po engelska med Jaroslav Rudis.
Läs också vad Kulturdelen, Violen, Tidningen kulturen och Dagensbok har att säga om Himmel under Berlin.
Boken finns att köpa på Bokus
