För Lydia

Vad tiden går fort! Genom att googla på mitt blogginlägg om Den allvarsamma leken kunde jag konstatera att det är två år sedan jag läste Hjalmar Söderbergs odödliga kärleksroman. Jag avslutade det aktuella inlägget med att jag såg fram emot att läsa Gun-Britt Sundströms parafras För Lydia från 1973 - och se, två år har det tagit mig. Man är bra konstig ibland. Skönt att jag har läst boken nu i alla fall för den är mycket bra, precis som väntat. Det sker spännande förskjutningar i boken, trots att handlingen är densamma.

För er som inte har läst För Lydia kan jag berätta att hon håller sig strikt till händelseförloppet i Den allvarsamma leken men ändrar perspektivet utifrån två premisser. För det första är perspektivet Lydias, det är från hennes synvinkel som allt berättas denna gång (i Den allvarsamma leken är perspektivet Arvids). För det andra flyttas händelserna sextio år fram i tiden, vilket gör att vi hamnar under 50- och 60-talen och det blev en överraskning för mig eftersom jag inte visste att det var så. Det är intressant med invävda politiska händelser både på hemmaplan och i världen och eftersom boken fortfarande är en stockholmsskildring får man läsa om studentdemonstrationer och mycket annat som var en del av stockholmslivet mellan 1957 och 1972 som är ramårtal för handlingen i För Lydia.

Det vackra omslaget till 1973-års utgåvan

Att handlingen flyttas fram i tid påverkar naturligtvis Lydias sätt att tänka och agera. Samhällsklimatet innebar ju bl.a. en brytningstid för kvinnan och den fria kärleken gav henne (och Lydia) en annan roll att spela. Det blir liksom lättare att förstå sig på Lydia i Sundströms version än i Söderbergs. Hennes nyckfullhet och "egoism" kommer delvis i en annan dager och det tycker jag är mycket intressant med För Lydia.

Om jag skulle nämna en scen som gjort starkast intryck på mig i För Lydia, så skulle jag välja den när Lydia en kväll är hemma i sin lägenhet tillsammans med Arvid och hennes senaste älskare Kaj ringer på dörren men hon öppnar inte, fast Kaj måste ha sett att lampan lyste. Efter den här natten tar Kaj sitt liv och Lydia är plågsamt medveten om att skulden till stor del är hennes, att hennes lek med Kaj var otillbörlig, men att erkänna det fullt ut vill hon inte. Det var gripande att först som läsare befinna sig inne i lägenheten och betrakta den avvisade och olycklige Kaj för att sedan känna Lydias vånda:

"Det var inte mitt fel, måste hon upprepa för sig själv, om och om igen. Jag kunde inte veta! Och även om jag hade vetat kunde jag inte ha gjort något annorlunda. var och en måste ju klara sitt eget liv, ansvaret för det kan inte läggas på någon annan! Dag efter dag, natt efter natt, kunde hon upprepa det för sig själv, men det förändrade ingenting. Kaj var död!"

Det är skönt att ibland stanna upp och stoppa flödet av nyutkomna böcker som sköljer över en och i stället greppa en klassiker, modern eller gammal spelar ingen roll. Det var en skön andningspaus för mig att läsa Gun-Britt Sundströms roman För Lydia, denna moderniserade variant av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som är en kär favorit.