söndag, januari 15, 2012

Felicia försvann

"Den här boken lämnar ingen oberörd. Ett måste!" stod det på kortet som följde med boken i paketet. Jag började läsa Felicia försvann av Felicia Feldt samma eftermiddag jag hade fått boken och läste ut den innan kvällen var slut. Den lämnade mig verkligen inte oberörd, om än av lite andra anledningar än de flesta andra. Jag kände nämligen inte igen kvinnan på omslaget och namnet Anna Wahlgren sa mig ingenting förrän twitterflödet började fyllas av kommentarer (vi var fler som läste samtidigt). Då googlade jag. Och jag frågade min man - jag tänkte att han som är svensk, han borde veta om nu den där Wahlgren är så känd. Och jodå, han visste. Men inte jag, som sagt. Jag var mamma till en femåring när jag flyttade till Sverige 1992 och de första åren hade jag annat att tänka på än att kasta mig över svenska barnuppfostringsböcker. Barnaboken och Wahlgrens metoder har således gått mig helt förbi.

I stället hade jag en alldeles egen ingång till boken. Det finns en mening i texten på omslaget som lyder "det är en berättelse om rätten att vägra att försonas" och det är just den som jag gick igång på. Jag själv har nämligen kämpat hårt med att sluta hata min far och orka försonas med tanken på vad hans alkoholism och mentala frånvaro gjorde mot mig och min famij under barndomen. Jag lyckades med det först som fyrtioåring och efter en period av depression. Min far är inte längre i livet. Mamma lever. Det är ett avstånd på 150 mil mellan oss och det är alldeles lagom, det finns ändå en avgrund mellan oss.

Jag är ett sårat vuxet barn och som ett sådant har jag läst Felicia försvann. Myten Anna Wahlgren existerar inte för mig. Bokens Felicia är min själsfrände, jag förstår henne precis för Felicia/författaren är också ett sårat vuxet barn. Det gör inget att orsakerna skiljer sig.


Felicia försvann är en självbiografisk bok skriven av Felicia Feldt som är dotter till Anna Wahlgren. Det är ett faktum. Nu. Inte när jag läste. Då visste jag inget om någon supermamma med kändisstatus. Jag var fri i min läsupplevelse och det är jag glad för.

Det fanns nio barn i Felicias familj men en bror dog. Det fanns fyra biologiska pappor, flera styvpappor och alldeles för många andra män som ständigt kom och gick. Mamman beskrivs som en alkoholiserad person som varken förmår skapa trygghet eller sätta gränser. I stället lever barnen i sorgen efter den döde brodern, i kaos och otrygghet och utsätts fortlöpande för alla möjliga övergrepp, så väl mentala som fysiska och sexuella. Det är hemskt, sorgligt, omskakande och ibland rent av vidrigt. Det är inte tal om annat. Förfärligt!

Berättelsen är Felicias berättelse, det är hennes sätt att få ur sig allt hat och all besvikelse, göra upp med sina minnen och upplevelser. Sina egna, inte någon annans. Det är svårt att känna sig stuvad på en harmonisk barndom, jag vet det. Därför tycker jag också att det är befriande att någon äntligen vågar säga högt att man inte behöver älska en förälder utan att man som vuxen faktiskt kan välja att ge honom eller henne en rejäl spark i baken och sedan dra.

Här är tyvärr problemet att hatobjektet är en känd och respekterad person som fortfarande är i livet - och därmed dragen av piedestalen för all framtid. Det svider säkert.


Jag vet egentligen inte hur mycket som är sant av det som står i boken. Den slutar exempelvis med en begravning samtidigt som alla vet att Anna Wahlgren fortfarande är i livet. Det är förvirrande. Är boken en autofiktion? Jag läste den faktiskt mest som en roman och tror att det var en fördel för jag behövde inte grubbla över sanningshalten utan kunde i stället låta mig uppslukas av det poetiskt laddade språket och den klaustrofobiskt korthuggna stilen. Det görs inga psykologiska analyser, texten är naken och personlig på gränsen till det privata och den säger allt som behöver sägas. Pang på bara. Lite som när man skriver dagbok, långa resonemang blir för tunga.

Det jag vill säga med den här recensionen (som inte är en recension utan mera en reflektion) är att boken Felicia försvann har ett läsvärde bortom myten Anna Wahlgren. Berättelsen står på egna skönlitterära ben och fungerar alldeles utmärkt som en roman, kanske bättre än som en barn-till-en-känd-förälder-självbiografi. Det är ändå inte lätt att sätta en genreetikett på den här boken med tanke på att alla namnen är ändrade, Anna Wahlgren nämns inte någonstans, begravningen i slutet av boken är fiktiv och så vidare. Dessutom slipper man vara sensationslysten efteråt om man läser Felicia försvann som en autofiktiv roman.


Jag har läst ett flertal intressanta recensioner och reflektioner angående Felicia försvann, här är några av dem:
Tidningar: DN. SvD, Expressen , Aftonbladet
Bloggar: Snowflakes in rain, Lyrans noblesser

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

9 kommentarer:

Nisse sa...

Jag gillar den boken.

snowflake sa...

Hej Bokmania, intressant med din läsning utan AW-myten... den är omöjlig för mig men det är givande att se den hos nån annan.

Du får gärna skicka trackback till mig så att det blir en länkning från mig till dig också. Ifall du vill alltså.

snowflake sa...

Egentligen ville jag också skriva något om försoning och icke-försoning, men jag nöjer mig med att konstatera att 150 mil ibland är väldigt lagom.

Allt gott, Ivana.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Nisse: Bra :-)

Snowflake: Det blir så lätt att man stirrar sig blind på kändisingrediensen i samband med boken och missar att det faktiskt är skönlitteratur man läser. Man ser liksom inte skogen för alla träd. Fast det är klart, det man vet och känner till kan inte tas bort från ens medvetande, men man kan alltid välja hur stor vikt man lägger vid vissa fakta.

Länken kommer.

Och så kommenterar jag det där sista du skriver så här: Det är perfekt ;-)

Yvonne Domeij sa...

Intressant reflektion! Jag läste också som ett sårat vuxet barn och skrev Trasdocka (Ordfront 2006) som ett avslut på en mamma-dotter-relation som präglats av avvisande ogillande avståndstagande utfrysning osv. Jag känner jag igen mig i mycket av det som Felicia beskriver. Alkohol förekom inte hos oss under min uppväxt, men det går som bekant att vara "frånvarande" utan sprit också.

Anonym sa...

Det finns många recensioner av Felicia försvann, men din är den allra mest intressanta. Både för att du aldrig hade hört talas om Anna Wahlgren och för att du har egna liknande erfarenheter.
Tack för dagens bästa blogginlägg!
/den lilla boklådan

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Yvonne: Ja, om man har egna dåliga erfarenheter med sig, är det omöjligt att inte läsa boken utan att relatera till dem.

Den lilla boklådan: Tack, vad bra det känns att läsa din kommentar.

Lina Forss sa...

Anna W hos Skavlan satte igång mitt intresse igen, hon gav ett förvirrat intryck och jag såg min egen pappa i henne. Det där med att endast en sanning finns, och det är förälderns.För jo, säkert sa FF inget till sin mamma, eftersom det hade visat sig vara omöjligt. Narcissism fungerar så och till slut måste man försonas, men bara med sig själv. Lära sig att leva vidare utan just den föräldern. Googlade och hamnade hos dig, stor behållning av din text, blir nyfiken på dina resonemang och analytiska ton. Kul att läsa! Tack. Lina

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Tack för din kommentar Lina, roligt att du hittade hit. Det är alltid ett svårt läge när föräldrar och vuxna barn av någon anledning blivit ovänner. Var och en har sin sanning och sina egna tolkningar som bygger på upplevelserna, vilka naturligtvis är helt olika. Och förlåt att det tog mig en månad att svara på din kommentar (har helt glömt bort det).