I stället hade jag en alldeles egen ingång till boken. Det finns en mening i texten på omslaget som lyder "det är en berättelse om rätten att vägra att försonas" och det är just den som jag gick igång på. Jag själv har nämligen kämpat hårt med att sluta hata min far och orka försonas med tanken på vad hans alkoholism och mentala frånvaro gjorde mot mig och min famij under barndomen. Jag lyckades med det först som fyrtioåring och efter en period av depression. Min far är inte längre i livet. Mamma lever. Det är ett avstånd på 150 mil mellan oss och det är alldeles lagom, det finns ändå en avgrund mellan oss.
Jag är ett sårat vuxet barn och som ett sådant har jag läst Felicia försvann. Myten Anna Wahlgren existerar inte för mig. Bokens Felicia är min själsfrände, jag förstår henne precis för Felicia/författaren är också ett sårat vuxet barn. Det gör inget att orsakerna skiljer sig.
Felicia försvann är en självbiografisk bok skriven av Felicia Feldt som är dotter till Anna Wahlgren. Det är ett faktum. Nu. Inte när jag läste. Då visste jag inget om någon supermamma med kändisstatus. Jag var fri i min läsupplevelse och det är jag glad för.
Det fanns nio barn i Felicias familj men en bror dog. Det fanns fyra biologiska pappor, flera styvpappor och alldeles för många andra män som ständigt kom och gick. Mamman beskrivs som en alkoholiserad person som varken förmår skapa trygghet eller sätta gränser. I stället lever barnen i sorgen efter den döde brodern, i kaos och otrygghet och utsätts fortlöpande för alla möjliga övergrepp, så väl mentala som fysiska och sexuella. Det är hemskt, sorgligt, omskakande och ibland rent av vidrigt. Det är inte tal om annat. Förfärligt!
Berättelsen är Felicias berättelse, det är hennes sätt att få ur sig allt hat och all besvikelse, göra upp med sina minnen och upplevelser. Sina egna, inte någon annans. Det är svårt att känna sig stuvad på en harmonisk barndom, jag vet det. Därför tycker jag också att det är befriande att någon äntligen vågar säga högt att man inte behöver älska en förälder utan att man som vuxen faktiskt kan välja att ge honom eller henne en rejäl spark i baken och sedan dra.
Här är tyvärr problemet att hatobjektet är en känd och respekterad person som fortfarande är i livet - och därmed dragen av piedestalen för all framtid. Det svider säkert.
Jag vet egentligen inte hur mycket som är sant av det som står i boken. Den slutar exempelvis med en begravning samtidigt som alla vet att Anna Wahlgren fortfarande är i livet. Det är förvirrande. Är boken en autofiktion? Jag läste den faktiskt mest som en roman och tror att det var en fördel för jag behövde inte grubbla över sanningshalten utan kunde i stället låta mig uppslukas av det poetiskt laddade språket och den klaustrofobiskt korthuggna stilen. Det görs inga psykologiska analyser, texten är naken och personlig på gränsen till det privata och den säger allt som behöver sägas. Pang på bara. Lite som när man skriver dagbok, långa resonemang blir för tunga.
Det jag vill säga med den här recensionen (som inte är en recension utan mera en reflektion) är att boken Felicia försvann har ett läsvärde bortom myten Anna Wahlgren. Berättelsen står på egna skönlitterära ben och fungerar alldeles utmärkt som en roman, kanske bättre än som en barn-till-en-känd-förälder-självbiografi. Det är ändå inte lätt att sätta en genreetikett på den här boken med tanke på att alla namnen är ändrade, Anna Wahlgren nämns inte någonstans, begravningen i slutet av boken är fiktiv och så vidare. Dessutom slipper man vara sensationslysten efteråt om man läser Felicia försvann som en autofiktiv roman.
Jag har läst ett flertal intressanta recensioner och reflektioner angående Felicia försvann, här är några av dem:
Tidningar: DN. SvD, Expressen , Aftonbladet
Bloggar: Snowflakes in rain, Lyrans noblesser
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
