lördag, januari 28, 2012

Blå skymning

I boken Ett år av magiskt tänkande från 2005. berättar Joan Didion om hur det är att leva vidare efter att hennes man plötsligt dör. Ena stunden finns han, i nästa är han borta. Jag minns boken som mycket stark och gripande och som en som handlar om kärlek och förlust, om död och livsstyrkan även efter det att livet som man känner det har tagit slut. Av det som Johan Didion berättar om i Ett år av magiskt tänkande minns jag också att hon skriver om dottern Quintana Roo som under det aktuella året inskjuknar i något som först liknar influensa men som visar sig vara något mycket allvarligare. Hon hamnar så småningom i koma och vaknar aldrig mer, 39 år gammal. Det är alltså så att inom loppet av tjugo månader har Joan Didion mist både sin man och sin dotter. Den självklara frågan är: Hur överlever man sånt?

Den nya boken, Blå skymning, är tillägnat Quintana Roo, det är en bok om hur det är att förlora en dotter. Blå skymning gör ont att läsa eftersom den är ett öppet sår och man förstår att såret aldrig kommer att läka för det är helt enkelt inte möjligt. Naturligtvis innehåller boken många minnen (nackdelen är att en del för oss intet sägande namn förekommer, men det får man ta).

Men Didion delar med sig av så mycket mer än bara minnen. Genom att minnas sin dotter och olika händelser från hennes barndom, tonårstid, vuxenblivande och även som vuxen kvinna försöker hon samtidigt komma fram till vem hon var på riktigt, vilken sorts person. Hur blir vi de vi blir? Nu på avstånd kan Didion plötsligt observera individen Quintana Roo med nya ögon, se henne så som hon var och upptäcka alla delarna som formade hennes personlighet och gjorde henne så som hon var. Dotterns bröllop är en central punkt i boken, ögonblicksbilderna återkommer i minnet och på boksidorna med jämna mellanrum som ett slags refräng. Mycket vackert. Bilden av Quintana Roo som brud är ren poesi.

Quintana Roo var ett adoptivbarn, ett faktum som också är centralt då det väcker många tankar och funderinger hos Didion. Var det därifrån Quintanas till synes irrationella rädsla för att blir lämnat ensam kommit?

Hur var Didion och hennes man som föräldrar? Hur var hon själv som mor? Om vi vänder på myntet Blå skymning så är boken också en analys av moderskapet. Alla rädslorna, allt tvivel om föräldraskap, alla känslor av otillräcklighet, all kärlek. Didion berättar öppet och ärligt och rörande och det är lätt att identifiera sig med känslorna när man själv är förälder.

Joan Didion är idag 78 år gammal och när hon berättar hur hon t.ex. på skukhuset får frågan om vem man skulle underrätta om ett akut tillstånd uppstår, vet hon inte. Det finns liksom ingen som är nära. Längre. Då gråter jag. Hur orkar man åldras när man tvingas göra det ensam? Också en fråga som sysselsätter Didions tankar. Döden är Joan Didion inte rädd för, snarare är hon rädd för att inte kunna dö. Var hennes dotter någon gång under tiden hon låg i respiratorn också varit rädd för att inte kunna dö?

Varför ska man läsa Blå skymning (i översättning av Ulla Danielsson)? Gärna för den personliga och intima analysen av ett moderskap, vad det också kan vara. För skönheten i uttrycket och för ärligheten i budskapet. Sentimental är Didion aldrig. Om du läser boken får du också veta varför den heter just Blå skymning - en metafor och en kärleksförklaring.

Du också lyssna på min recension av boken i SR P4 Sörmland.
Lyssna: Bok: Blå skymning (2012)

Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus, AdLibris.

2 kommentarer:

violen sa...

Ah, den var så bra tyckte jag. En bok med tid att fullfölja en tanke.....


Dessutom ärlig och uppriktig (kändes det som i alla fall)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag upplevde den också som uppriktig.