Shibbye och Persson startar ett fängelsebibliotek

De svenska frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som dömts till elva års fängelse i Etiopien, vill sätta upp ett bibliotek i Kality-fängelset och de har redan fått fängelsedirektörens godkännande. Är inte det fantastiskt?

Som nästa steg uppmanas nu allmänheten att skicka dit böcker på utländska språk, tillsammans med ett brev på engelska till Schibbye och Persson. Enligt dem lär det finnas en stor längtan efter litteratur bland fångarna i Kality-fängelset. Även om de båda svenskarna självklart hoppas på en benådning så snart som möjligt, känns det säkert bra att ha något positivt och mänskligt att sysselsätta sig med under tiden som ändå kan bli rätt lång och tröstlös i den miljön.

På journalistförbundets hemsida finns det information om hur man ska gå till väga om man vill skänka böcker till Shibbyes och Perssons fängelsebibliotek. Bok och brev skickas till:

Johan Persson / Martin Schibbye
Kality Prison Zon 7
Addis Abeba Prison
Administration
P O Box 2436
Addis Abeba
Ethiopia

 
I en av mina absoluta favoritfilmer, Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman, grundar huvudpersonen Andy Dufresne också ett fängelsebibliotek. Och han ger sig inte! Kanske är Nyckeln till frihet även Shibbyes och Perssons favoritfilm? Den här scenen till exempel, den säger allt.

Blå skymning

I boken Ett år av magiskt tänkande från 2005. berättar Joan Didion om hur det är att leva vidare efter att hennes man plötsligt dör. Ena stunden finns han, i nästa är han borta. Jag minns boken som mycket stark och gripande och som en som handlar om kärlek och förlust, om död och livsstyrkan även efter det att livet som man känner det har tagit slut. Av det som Johan Didion berättar om i Ett år av magiskt tänkande minns jag också att hon skriver om dottern Quintana Roo som under det aktuella året inskjuknar i något som först liknar influensa men som visar sig vara något mycket allvarligare. Hon hamnar så småningom i koma och vaknar aldrig mer, 39 år gammal. Det är alltså så att inom loppet av tjugo månader har Joan Didion mist både sin man och sin dotter. Den självklara frågan är: Hur överlever man sånt?

Den nya boken, Blå skymning, är tillägnat Quintana Roo, det är en bok om hur det är att förlora en dotter. Blå skymning gör ont att läsa eftersom den är ett öppet sår och man förstår att såret aldrig kommer att läka för det är helt enkelt inte möjligt. Naturligtvis innehåller boken många minnen (nackdelen är att en del för oss intet sägande namn förekommer, men det får man ta).

Men Didion delar med sig av så mycket mer än bara minnen. Genom att minnas sin dotter och olika händelser från hennes barndom, tonårstid, vuxenblivande och även som vuxen kvinna försöker hon samtidigt komma fram till vem hon var på riktigt, vilken sorts person. Hur blir vi de vi blir? Nu på avstånd kan Didion plötsligt observera individen Quintana Roo med nya ögon, se henne så som hon var och upptäcka alla delarna som formade hennes personlighet och gjorde henne så som hon var. Dotterns bröllop är en central punkt i boken, ögonblicksbilderna återkommer i minnet och på boksidorna med jämna mellanrum som ett slags refräng. Mycket vackert. Bilden av Quintana Roo som brud är ren poesi.

Quintana Roo var ett adoptivbarn, ett faktum som också är centralt då det väcker många tankar och funderinger hos Didion. Var det därifrån Quintanas till synes irrationella rädsla för att blir lämnat ensam kommit?

Hur var Didion och hennes man som föräldrar? Hur var hon själv som mor? Om vi vänder på myntet Blå skymning så är boken också en analys av moderskapet. Alla rädslorna, allt tvivel om föräldraskap, alla känslor av otillräcklighet, all kärlek. Didion berättar öppet och ärligt och rörande och det är lätt att identifiera sig med känslorna när man själv är förälder.

Joan Didion är idag 78 år gammal och när hon berättar hur hon t.ex. på skukhuset får frågan om vem man skulle underrätta om ett akut tillstånd uppstår, vet hon inte. Det finns liksom ingen som är nära. Längre. Då gråter jag. Hur orkar man åldras när man tvingas göra det ensam? Också en fråga som sysselsätter Didions tankar. Döden är Joan Didion inte rädd för, snarare är hon rädd för att inte kunna dö. Var hennes dotter någon gång under tiden hon låg i respiratorn också varit rädd för att inte kunna dö?

Varför ska man läsa Blå skymning (i översättning av Ulla Danielsson)? Gärna för den personliga och intima analysen av ett moderskap, vad det också kan vara. För skönheten i uttrycket och för ärligheten i budskapet. Sentimental är Didion aldrig. Om du läser boken får du också veta varför den heter just Blå skymning - en metafor och en kärleksförklaring.

Du också lyssna på min recension av boken i SR P4 Sörmland.


Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus, AdLibris.

5 år!

Fem år! Tänk att jag har bokbloggat så länge. Idag den 27 januari är det officiellt fem år sedan Bokmania föddes - det vet jag efterom jag köpte domänadressen just då. Det är sedan den dagen som bloggen har funnits i sin nuvarande form när det gäller innehåll, layouten ändrades en eller ett par gånger vill jag minnas.

Det har i alla lägen varit en spännande och givande resa under dessa fem år och jag hoppas att den inte kommer att ta slut på länge än. Det är fortfarande roligt att bokblogga, för att inte tala om alla härliga bokvänner jag har fått tack vare bloggen. Helt fantastiskt!

Jag kommer inte att fira bloggens födelsedag på något speciellt sätt, det är bussines as usual. Eventuella gratulationer undanbedes dock icke, tvärtom är jag mer än mottaglig för glada tillrop och virtuella kramar i kommentarsfältet ;-)

Något firande i dagarna tre blir det alltså inte, men en överraskning ganska så snart (inom ett par tre veckor om allt går som det ska) kan jag ändå utlova. Jag och nätbokhandlen FritzStåhl filar på något som jag är övertygad kommer att bli ett lyft för både bloggen och nätbokhandlen. Ett nytt sätt att presentera böcker på, kan man säga. Och om allt faller väl ut, så som vi hoppas och önskar, blir det den bästa födelsedagspresenten Bokmania kan önska sig. Så håll utkik!

Bokmässan Örebro

Den 13-15 april äger Bokmässan Örebro 2012 rum. Jag minns att jag besökte bokmässa i Örebro 2007 och att det fanns både många bra och intressanta utställare och många seminarier, fast jag då hann med bara ett enda. I fjol låg bokmässan i Örebro på is men nu tar de nya friska tag, vilket är förstås roligt. En nystart.

Det är bara en timmes bilresa från Eskilstuna och en bokmässa på våren också känns inte alls fel. Visst, den här kan inte mätas med den i Göteborg när det gäller omfång, men det kan också vara en fördel. Det blir lite intimare och lugnare.

På twitter har det annonserats spännande och aktuella författare som kommer att medverka i april. På hemsidan står det inte så mycket om programmet än men informationen borde komma snart. Allt annat vore konstigt då april inte är så himla långt bort längre.

Temat för årets utgåva av Bokmässan Örebro är Läsfest för alla. Läslust och läsfrämjande står i centrum, boken i en rad skepnader (inbunden, digital och som seriealbum) kommer att lyftas fram. Nyheter för vårens mässa är också extra fokus på områden som den nordiska deckaren, mat och klimat, serier, fantasy och manga samt teckenspråkskultur.

Ett hundratal seminarier, författarsamtal, kulturdebatter och uppläsningar ingår i inträdesbiljetten (en vuxenbiljett för en dag kostar endast 125 kr), det är bara att ta för sig. Det är jättebra att seminarierna inte kostar något extra, tycker jag.

När jag besökte bokmässan Örebro för fem år sedan ägde den rum på Örebro slott och det var en väldigt fin miljö. I år är det ändring på den punkten, platsen är Conventum Arena. Där finns det större ytor och plats för fler utställare.

Jag smider allvarliga planer på att ta mig till Örebro i april. Kanske är fler bokbloggare sugna? Det vore inte fel med en liten bokbloggarträff.

Tunisian Girl

Lina Ben Mhenni är en ung nätaktivist från Tunisien och en av de som bevakade revolutionen när den blossade upp i Tunisien i december 2010 och blev startskottet för hela den arabiska våren. I sin rapportering har Lina använt sig av alla tillgängliga sociala medier så som blogg (A Tunisian Girl), facebook, twitter och flickr och det hon rapporterade om var hur regimen systematiskt inskränkte yttrandefriheten genom att medvetet inte informera befolkningen om sådant som hände i landet. Lina ben Mhenni har från första början bloggat under sitt riktiga namn - och på engelska, vilket gjorde att hon snabbt nådde läsare utanför Tunisien. Tack vare Lina och hennes nätaktivistvänner fick inte bara världen veta vad som var på gång, utan även tunisierna själva. Med hjälp av framför allt facebook blev det mycket lättare att samordna och dokumentera demonstrationer mm.

I boken Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översättning av Alexandra Dumas) skriver Lina Ben Mhenni om hur hon blev nätaktivist, vilka metoder som användes, ja, hur allt gick till. Det man som läsare mest slås av är hennes oräddhet, mod, övertygelse och glöd men också ödmjukhet. På intet vis övervärderar hon sin egen roll i revolutionen, höjer inte sin insats över alla andras. Tvärtom betonar hon att revolutionen utkämpades av tusentals människor ute på gator och torg och på nätet. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det är fantastiskt att människor som Lina Ben Mhenni finns.

Det är också fascinerande att läsa om nätets betydelse för utgången. Hon ger ett exempel. År 2008 (tror jag att det var) ägde en stor gruvstrejk rum i Tunisien som brutalt slågs ner av regimen. Tidningarna skrev ingenting. Att bara 800 000 tunisier var på facebook räckte inte till att sprida information till tillräckligt många för att en heltäckande revolution skulle kunna äga rum redan då. 2010 fanns mer än två miljoner tunisier på facebook, vilket gjorde att händelserna kunde få ett helt annat genomslag. Det är häftigt!

Boken Tunisian Girl är tunn, bara ett sextiotal sidor, men det finns oerhört mycket mental kraft i den. Boken berättar om det som hände och innehåller också kommentarer och efteråt-reflektioner kring det samt citat från Linas blogg från den aktuella tidsperioden. Ett spännande tidsdokument! Man kan inte tycka annat än att det är oerhört intressant. Eftersom Lina är språklärare till yrket håller texten som sådan också en god kvalité. Hon skriver rappt, tydligt och gör sig inte till. det märks att hon är van vid att utnyttja korta format. Texten flyter på och som läsare är man med i den.

Förordet till den svenska utgåvan av Tunisian Girl är skrivet av Yasmine El Rafie som är sociala medier-korrespondent på Sveriges Radios Alltid nyheter. På sin blogg har hon publicerat hela förordet, det är bara att läsa (rekommenderas varmt).

Annars har boken Tunisian Girl fått en egen svensk webbplats där man samlar information om Lina Ben Mhenni och boken. På sidan finns också många länkar samlade.

Missa inte den här boken, den är mycket läsvärd. Priset för den är bara otroliga (ca) 65 kronor! Finns t.ex. på FritzStåhl, AdLibris eller Bokus.

Rikitikitavi - en folkhemsberättelse

Skådespelaren och artisten Rikard Wolffs självbiografiska bok heter Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Det är bra med tillägget ”folkhemsberättelse” för det antyder uteblivande av smaskiga kändisavslöjanden, vilket är något som i alla fall jag klarar mig mer än väl utan.





Rikitikitavi är en uppriktig och ödmjuk skildring av Rikard Wolffs barndom, ungdomsår och vuxenliv. I början lär vi känna en duktig liten pojke med talang för teckning, sång och teater men också med en stor dödsångest i bröstet sedan barnsben. Detta på grund av storebrors sjukdom. I den unge Rikards hjärta finns så mycket kärlekslängtan att det smärtar, det är vackert skrivet om första kärleksmötet och de som kom senare. Som vuxen lever Rikard Wolff mest för konsten, kanske för att döva den ständiga kärlekslängtan och rädslan för att vara ensam.

Rikard Wolff har tidigt börjat leva som öppet homosexuell och i och med Änglagård-filmen blir han ett slags ”svart orm i folkhemmet”. När AIDS härjar på 80-talet påverkas hans liv mycket, det blir en mardrömslik tid. Hatet i samhället, vänner och kärlekar som dör. Men Rikard Wolff klarar sig undan hiv-smittan.

Det är intressant att läsa om Rikard Wolffs teater-, musik- och filmkariär och om idolerna och förebilderna som format Rikard Wolff som skådis och sångare. Viktigast av alla har Edith Piaf varit, den största idolen och förebilden av alla. Teaterpjäser, musikföreställningar, låtskrivande, Änglagård... allt finns med som en del av historien. Vägen till framgången, arbetet bakom, kollegorna. Det är läsvärd.

Mycket utrymme ägnas åt föräldrarna och familjerelationerna i mexitegelvillan i Stockholm eller i lägenheten i Karlstad, det är där doften av folkhemmet blir kännbar. Inte i skildringarna av raggningsrundor, dåliga matvanor och alkoholdrickande på senare tid. Relationen till föräldrarna är varm, det förekommer inga känslomässiga uppgörelser. Mamma, pappa, två barn - en familj nästan vilken som helst. Nästan. Det finns omständigheter som gör Rikards familj speciell, men trots att livet sätter krokben för dem mer än en gång, finns kärleken, värmen och gemenskapen där. Det är skönt att läsa  om.

I sin berättelse ägnar Rikard Wollf mest uppmärksamhet åt de händelser och människomöten som så att säga brukar ske i skarven när man ibland befinner sig i ett ingenmansland i livet. Han menar att det är då avgörande saker sker, att det är då man är mottaglig. Mellanmänskliga möten kan vara av olika karaktär: personliga, yrkesmässiga eller politiska. Det finns exempel på samtliga i boken och de beskrivs med en härlig entusiasm och värme. Alla de största miraklen i livet handlar om möten - några sekunder eller flera år spelar ingen roll. Rikard Wolff skriver också om öar av kärlek som man simmar mellan under sin livstid, det tycker jag är en vacker tanke. Boken slutar (så klart?) med ett emotionellt mirakel – 2005 har nämligen Rikard Wolff blivit pappa till en dotter. Aldrig mer behöver han vara ensam.

Självbiografin Rikitikitavi är välskriven och välförsedd med fina fotografier, en cd-skiva med hans låtar medföljer. Sedan vill jag också berömma layouten för Rikitikitavi är en visuellt vacker bok utformad i rött, vitt och svart. Snygg till ytan och fängslande till innehåll. Jag brukar inte läsa kändisbiografier så jätteofta, är av naturen skeptisk till dylika bokprodukter, men Rikard Wolffs självbiografi gillar jag för att den bjuder på mer än själva kändisskap. Det där med "folkhemsberättelse" är bokens lilla extra.

Här finns Rikard Wolffs hemsida.



Och här finns mina låtfavoriter signerade Rikard Wolff: Pojken på månen, Vackra pojkar, vackra män, Det vackraste mötet.

Rikitikitavi inklusive musikskivan finns att köpa t.ex. hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Ett praktverk om Kungsgatan

1909, foto Oscar Lindahl, Stockholms stadsmuseum

Så såg det ut när Kungsgatan i Stockholm började byggas för drygt hundra år sedan - och den firade sin 100-årsdag som Stockholms paradgata i november förra året. Med anledning av jubileet gavs det ut ett riktigt praktverk: Kungsgatan.


Bakom boken står Johan Erséus som är journalist, författare och stockholmskännare. Med hjälp av mer än 350 bilder berättar han den fascinerande historien om hur Kungsgatan sprängdes fram genom rullstensåsen (det är det som syns på bilden här) och blev landets mest kända gata. Först paradgata, sedan bakgata, sedan paradgata igen. Kungsgatans 100-åriga historia är samtidigt en berättelse om hur Stockholm har förvandlats under hela 1900-talet som var ett sekel då oerhört mycket hände med samhället, staden, arkitekturen, trafiken, handeln och människorna.


Det är en njutning att bläddra i boken, vare sig man är från Stockholm eller inte (jag är inte det och gillade den ändå), bara man är lite intresserad av historia och (mestadels) gamla foton. Fotografierna bjuder på en fascinerande historisk resa, liksom alla texterna. En häftig bok som stockholmarna borde vara nyfikna på. Om man inte vill investera i en så stor bok kan man alltid låna den på biblioteket för att så att säga "förkovra sig". Men som present är det perfekt.


Ett smakprov finns att läsa här. Sedan har DN en artikel om Kungsgatan och boken och på samma sida finns också ett bildspel med foton från boken.

Felicia försvann

"Den här boken lämnar ingen oberörd. Ett måste!" stod det på kortet som följde med boken i paketet. Jag började läsa Felicia försvann av Felicia Feldt samma eftermiddag jag hade fått boken och läste ut den innan kvällen var slut. Den lämnade mig verkligen inte oberörd, om än av lite andra anledningar än de flesta andra. Jag kände nämligen inte igen kvinnan på omslaget och namnet Anna Wahlgren sa mig ingenting förrän twitterflödet började fyllas av kommentarer (vi var fler som läste samtidigt). Då googlade jag. Och jag frågade min man - jag tänkte att han som är svensk, han borde veta om nu den där Wahlgren är så känd. Och jodå, han visste. Men inte jag, som sagt. Jag var mamma till en femåring när jag flyttade till Sverige 1992 och de första åren hade jag annat att tänka på än att kasta mig över svenska barnuppfostringsböcker. Barnaboken och Wahlgrens metoder har således gått mig helt förbi.

I stället hade jag en alldeles egen ingång till boken. Det finns en mening i texten på omslaget som lyder "det är en berättelse om rätten att vägra att försonas" och det är just den som jag gick igång på. Jag själv har nämligen kämpat hårt med att sluta hata min far och orka försonas med tanken på vad hans alkoholism och mentala frånvaro gjorde mot mig och min famij under barndomen. Jag lyckades med det först som fyrtioåring och efter en period av depression. Min far är inte längre i livet. Mamma lever. Det är ett avstånd på 150 mil mellan oss och det är alldeles lagom, det finns ändå en avgrund mellan oss.

Jag är ett sårat vuxet barn och som ett sådant har jag läst Felicia försvann. Myten Anna Wahlgren existerar inte för mig. Bokens Felicia är min själsfrände, jag förstår henne precis för Felicia/författaren är också ett sårat vuxet barn. Det gör inget att orsakerna skiljer sig.


Felicia försvann är en självbiografisk bok skriven av Felicia Feldt som är dotter till Anna Wahlgren. Det är ett faktum. Nu. Inte när jag läste. Då visste jag inget om någon supermamma med kändisstatus. Jag var fri i min läsupplevelse och det är jag glad för.

Det fanns nio barn i Felicias familj men en bror dog. Det fanns fyra biologiska pappor, flera styvpappor och alldeles för många andra män som ständigt kom och gick. Mamman beskrivs som en alkoholiserad person som varken förmår skapa trygghet eller sätta gränser. I stället lever barnen i sorgen efter den döde brodern, i kaos och otrygghet och utsätts fortlöpande för alla möjliga övergrepp, så väl mentala som fysiska och sexuella. Det är hemskt, sorgligt, omskakande och ibland rent av vidrigt. Det är inte tal om annat. Förfärligt!

Berättelsen är Felicias berättelse, det är hennes sätt att få ur sig allt hat och all besvikelse, göra upp med sina minnen och upplevelser. Sina egna, inte någon annans. Det är svårt att känna sig stuvad på en harmonisk barndom, jag vet det. Därför tycker jag också att det är befriande att någon äntligen vågar säga högt att man inte behöver älska en förälder utan att man som vuxen faktiskt kan välja att ge honom eller henne en rejäl spark i baken och sedan dra.

Här är tyvärr problemet att hatobjektet är en känd och respekterad person som fortfarande är i livet - och därmed dragen av piedestalen för all framtid. Det svider säkert.


Jag vet egentligen inte hur mycket som är sant av det som står i boken. Den slutar exempelvis med en begravning samtidigt som alla vet att Anna Wahlgren fortfarande är i livet. Det är förvirrande. Är boken en autofiktion? Jag läste den faktiskt mest som en roman och tror att det var en fördel för jag behövde inte grubbla över sanningshalten utan kunde i stället låta mig uppslukas av det poetiskt laddade språket och den klaustrofobiskt korthuggna stilen. Det görs inga psykologiska analyser, texten är naken och personlig på gränsen till det privata och den säger allt som behöver sägas. Pang på bara. Lite som när man skriver dagbok, långa resonemang blir för tunga.

Det jag vill säga med den här recensionen (som inte är en recension utan mera en reflektion) är att boken Felicia försvann har ett läsvärde bortom myten Anna Wahlgren. Berättelsen står på egna skönlitterära ben och fungerar alldeles utmärkt som en roman, kanske bättre än som en barn-till-en-känd-förälder-självbiografi. Det är ändå inte lätt att sätta en genreetikett på den här boken med tanke på att alla namnen är ändrade, Anna Wahlgren nämns inte någonstans, begravningen i slutet av boken är fiktiv och så vidare. Dessutom slipper man vara sensationslysten efteråt om man läser Felicia försvann som en autofiktiv roman.


Jag har läst ett flertal intressanta recensioner och reflektioner angående Felicia försvann, här är några av dem:
Tidningar: DN. SvD, Expressen , Aftonbladet
Bloggar: Snowflakes in rain, Lyrans noblesser

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Vad händer på bokhandeln efter stängningsdags?

Det här fina klippet florerar på facebook just nu. Läckert!

Livet börjar på fredag

"Kanske allting som funnits och allting som ska finnas även finns i detta ögonblick, i nuet. kanske det som har funnits finns i det som ska finnas."

Citatet är hämtat ur romanen Livet börjar på fredag av den rumänska författarinnan Ioana Parvulescu (översättning Jeana Jarlsbo) och illustrerar mer än väl bokens väsen. På Bokmässan i höstas passade jag på att lyssna på Parvulescu när hon berättade om Livet börjar på fredag och jag blev så intresserad av att läsa boken så man bara kan bli. Jo, det är sant. Jag minns att jag framför allt fastnade för två saker hon sa: att handlingen utspelar sig i Bukarest på 1890-talet när staden var en betydande östeuropäisk kulturmetropol och kallades för Paris lillasyster samt för att hon med hjälp av ett myllrande persongalleri försökte skapa ett sanningsenligt tvärsnitt av det dåtida samhället i Rumänien och i Bukarest. Bingo, tänkte jag!

När jag väl började läsa boken i julas var jag således väldigt peppad, också för att Ingrids boktankar och Hermia sayes utnämnde romanen till en av de bästa läsupplevelserna de haft under 2011 och både Ingrid och Hermia är bokbloggerskor vars boksmak allt som oftast sammanfaller med min. Men tyvärr inte den här gången, eftersom jag inte alls är lika lyrisk över Livet börjar på fredag.

Det är de tretton sista dagarna av året 1897, huvudstaden ligger under ett tjockt snötäcke och bukarestborna är smått förbryllade över en mystisk främling vid namn Dan Cretu som hittas avsvimmad i en skog nära staden. Själv minns han ingenting. Var kommer han ifrån och varför? Cretus närvaro är central i berättelsen. Hans konstiga kläder och okunskap i fråga om rådande etikettsregler väcker spekulationer om att han kommer från en annan tid, vilket ju stämmer för han har på något mystiskt vis förflyttats tillbaka hundra år i tiden och i verkligheten hör hemma i 1990-talet.

Förutom en avsvimmad främling hittas även en skottskadad ung man i samma skog, men han dör. En kyrkoskatt förvinner spårlöst och det duelleras. Chefen för den allmänna säkerheten Costache Boerescu tar på sig uppgiften att lösa både mordgåtan och stöldmysteriet, budpojken Nicu som bara är åtta år tar hand om sin sjuka mor och den unga Iulia skriver dagbok, är kär och läser Thackerays Vanity Fair. Det är några av huvudrollsinnehavarna och berättelsebärarna.

Livet börjar på fredag befolkas av en mängd personer från olika samhällsklasser och alla möjliga yrkesgrupper och man rör sig mycket från plats till plats. Romanen kännetecknas av miljö- och perspektivbyten och tidsförflyttningar. Trots att jag vanligtvis uppskattar sådanna stilgrepp i böcker jag läser, funkar det inte den här gången och jag går vilse bland namnen och irrar omkring i ett Bukarest som jag inte får något fast grepp om. Jag förmår inte förnimma stadens dofter, känna dess puls eller höra dess ljud så som jag tog för givet att jag skulle göra. Därav min besvikelse. Hur kunde det bli så?!

Livet på en fredag är en bok som ställer krav på läsaren, det är det inget tvivel om. Kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam i början och råkade på så sätt missa startknappen för att sätta igång den rätta njutningen. Jag vet inte.

Men jag har läst ut hela boken. Somliga saker uppskattar jag. Jag gillar t.ex. framtidstänkandet i människors huvuden och frågorna som det rumänska samhället anno 1897 sysselsätter sig med: kommer man att kunna bota tuberkulos, hur är det på månen, blir duellerandet och korsetten avskaffade? 1890-talet är präglat av en stark framtidstro, så mycket har jag förstått för den stämningen kan man inte misstolka. Det går bra för Rumänien och Bukarest är en blomstrande storstad.

Jag gillar även Parvalescus språk som är en kombination av filosoferande och saklighet. Ibland spelar det på alla mina strängar och då uppstår en nära kontakt mellan mig och texten, då är det härligt.

"Många tror att väntan på glädjen är det vackraste av allt, medan väntan på smärtan är svårare än allt annat. Väntan på den stora smärtan. Och smärtan - det visste han mycket väl - har många armar, likt en bläckfisk. Förgäves skär man bort någon av dem, det återstår alltid tillräckligt många för att kväva en."

Men på nästa sida kan motståndet vara tillbaka, så var det för mig hela boken igenom.

Livet börjar på fredag är speciell och man kan inte veta hur man upplever den förrän man har börjat läsa. Om du inte har något emot lite motstånd (i alla fall i början) ska du absolut ge boken en chans. Kanske blir du förälskad, kanske inte. Det finns också en recension i Svd som i princip är motpolen till Ingrids och Hermias hyllning. Själv ställer jag mig någonstan mitt emellan dem. Jag tycker att Livet börjar på fredag är en intressant och läsvärd bok men samtidigt ganska jobbig. Andra som har läst den är t.ex. Dagensbok eller It´s a literary thing.

Boken finns att köpa hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Himmel under Berlin

Himmel under Berlin av den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš är som en roadmovie, fast med den skillnaden att det är en roman och i tunnelbanemiljö.

Huvudpersonen Petr Bém från Prag vaknar en dag med trettioårskrisen i lemmarna och känner starkt att om det ska bli någon ändring i livet, måste det ske nu för snart har kanske sista tåget gått. Han tar sin gitarr och lämnar resten: flickvännen, lägenheten, vännerna, lärarjobbet. Han säger upp sig från samtliga åtaganden och drar till Berlin, bakom sig lämnar han stängda dörrar. I Berlin, där han hoppas hitta sig själv, vistas han mycket på olika rockklubbar (bara för att komma fram till att han inte längre hör hemma där) och i tunnelbanan. Han blir som förtrollad av Berlins U-bahn, den miljön utövar en enorm dragningskraft på honom. Naturligtvis stiftar Petr nya bekantskaper i Berlin, två av dem är rockarna Pancho Dirk och Atom som han grundar bandet U-Bahn med. U-Bahn spelar musik som är snabb, högljudd och skitig som tunnelbanan själv och som uttrycker "varats olidliga bitterhet". Han träffar Katrin också och med henne upplever han något som kanske är kärlek, eller inte.

Som läsare är man med på Petrs livsvandring genom Berlin och tillsammans med honom möter man flera udda karaktärer, levande som döda. En av de döda är en kille som har tagit livet av sig genom att hoppa under ett tunnelbanetåg och hans berättelse är en del av helheten. Ett gripande avsnitt som stannar kvar i minnet.

Tunnelbanan är inte bara en miljö där mycket av handlingen utspelar sig, utan Rudis gör den till en spännande metafor, att åka tunnelbana är som livet självt. En resa från A till B, ibland är man i mörkret under ytan, ibland i ljuset ovanför. Ibland går man på fel tåg, man måste byta linje och spår. Man är en passagerare som betraktar världen på andra sidan fönstret eller så hamnar man i händelsernas centrum. Nya passagerar kliver på, några lämnar tåget. Några möter man varje gång man reser men de flesta förblir anonyma för oss. Och - det finns en slutstation för alla tåg. Hur tunnelbanan och huvudpersonens liv går i varandra tycker jag är det mest intressanta men boken. Plus språket.

Språket är värt att nämna. Jaroslav Rudis skriver på en svischande prosa, det går som på räls (jag kan inte låta bli att använda den passande jämförelsen, ni får ursäkta). Han skriver okonstlat och okomplicerat men ändå pulserar språket av fiffiga metaforer som inte är särskilt iögonfallande men finns där om man är uppmärksam. Jag gillar Rudis prosa, den är lätt att fångas av. han har, som det brukar heta, ett eget språk.

Musiken har också, som jag redan har antytt, en viktig plats i boken eftersom den är väsentlig i Petr Béms liv (och författarens också, för den delen). Jag lyssnade på boken som mp3 (på tjeckiska och i författaruppläsning) och då kunde man höra korta musiksnuttar inspelade av gruppen U-Bahn. Det var häftigt, fast punk rock inte är min kopp te precis. Men som hörbara illustrationer helt ok.

I pappersutgåvan av Himmel under Berlin finns det illustrationer av den vanliga sorten. Eller vanliga och vanliga. De har fått mycket uppmärksamhet när boken kom ut första gången 2003 och finns även i den svenska utgåvan (i översättning av Lova Meister). Konstnären heter Juraj Horváth och är internationellt prisbelönt.

Jag rekommenderar boken, den är ett trevligt smakprov på samtida tjeckisk romankonst. Fler tips på bra böcker av tjeckiska författare hittar du här.


Här finns en intervju po engelska med Jaroslav Rudis.

Läs också vad Kulturdelen, Violen, Tidningen kulturen och Dagensbok har att säga om Himmel under Berlin.


Boken finns att köpa på  Bokus och på AdLibris.

Möss och människor

År 1937 kom den lilla romanen Möss och människor av nobelpristagaren John Steinbeck (1902-1968, Nobelpriset 1962) ut för första gången. Det är en bok som alla känner till, många har läst och ännu fler tror sig ha läst. För den ÄR så KÄND, även som film. Jag var faktiskt själv övertygad om att jag har läst boken, tills jag började läsa den - och insåg att nej, det kunde jag inte ha gjort, i alla fall inte på riktigt. Kanske så där snabbt och slarvigt som man brukar göra i skolan när man tvingas men läst med hjärtat, nej.

Men redan efter ett par sidor hände något underbart. Jag började LÄSA. Jag trängde undan allt jag visste om boken, sopade ihop all förhandskunskap och gömde den i ett avlägset hörn av hjärnan. Här skulle det njutas av berättelsen, för första gången nu.

Möss och människor handlar om två kringvandrande lantarbetare, George och Lennie. De är på flykt för Lennie ställde till det för dem på gården där de senast hade jobb. Lennie är förståndshandikapad och gillar att smeka och krama allt som är mjukt och skönt, vare sig det är små pälsdjur eller kvinnoklänningar. Ibland smeker han för hårt, för hårthänt, det händer att hans händer klämmer åt för mycket, fast han inte alls vill något illa, men Lennie är så storväxt och stark. George säger ständigt åt Lennie att hålla sig borta från möss och kvinnor, han måste lova att inte ställa till bråk nåt mer för de måste ju arbeta och tjäna pengar om deras planer ska kunna bli verklighet.


Planerna vill Lennie jämt höra George berätta om. Igen och igen och George berättar, så ofta som Lennie vill. Så trevligt det blir då. Lennie längtar efter att snart få ett eget ställe att bo på tillsammans med George och själv ha hand om kaninerna. Det är en stor dröm, en egen bondgård i Kalifornien där de ska leva av vad jorden ger dem.

Men först måste de jobba åt andra och ta betalt ett tag till. De blir anställda på en ny gård, kommer snabbt in i gemenskapen i baracken. Allt går bra till en början men så får tiken valpar och drömmar och verklighet avlägsnar sig varandra fortare än man hinner säga sitt namn.

Jag blev uppriktigt tagen av boken, på slutet sved det rejält i ögonen och det snörjdes åt i bröstet på mig. Slutet är tragiskt om än på ett sätt ömsint och kärleksfullt vis. Allt handlar om relationen mellan George och Lennie. Hur George med stort hjärta tar hand om den svagsinte men arbetssamme Lennie och inte kan tänka sig att lämna honom åt sitt öde fast det skulle göra livet lättare för honom själv. Det finns en parallell till deras relation: på den nya gården finns en gammal man som har ett urgammalt, illaluktande men älskat hundkräk som inte längre gör någon nytta och som alla tjatar om borde avlivas. Ett skott i nacken bara, gör hunden och människorna en tjänst, säger karlarna.

Nej, jag ska inte berätta mer. Bara det att Möss och människor är ett mästerverk som tål att läsas om. Bara hundra sidor och en så kompakt och djupt fängslande berättelse! Steinbeck får in oerhört mycket på sidorna - och ännu mer mellan raderna. Vad är rätt och vad är fel?

För Lydia

Vad tiden går fort! Genom att googla på mitt blogginlägg om Den allvarsamma leken kunde jag konstatera att det är två år sedan jag läste Hjalmar Söderbergs odödliga kärleksroman. Jag avslutade det aktuella inlägget med att jag såg fram emot att läsa Gun-Britt Sundströms parafras För Lydia från 1973 - och se, två år har det tagit mig. Man är bra konstig ibland. Skönt att jag har läst boken nu i alla fall för den är mycket bra, precis som väntat. Det sker spännande förskjutningar i boken, trots att handlingen är densamma.

För er som inte har läst För Lydia kan jag berätta att hon håller sig strikt till händelseförloppet i Den allvarsamma leken men ändrar perspektivet utifrån två premisser. För det första är perspektivet Lydias, det är från hennes synvinkel som allt berättas denna gång (i Den allvarsamma leken är perspektivet Arvids). För det andra flyttas händelserna sextio år fram i tiden, vilket gör att vi hamnar under 50- och 60-talen och det blev en överraskning för mig eftersom jag inte visste att det var så. Det är intressant med invävda politiska händelser både på hemmaplan och i världen och eftersom boken fortfarande är en stockholmsskildring får man läsa om studentdemonstrationer och mycket annat som var en del av stockholmslivet mellan 1957 och 1972 som är ramårtal för handlingen i För Lydia.

Det vackra omslaget till 1973-års utgåvan

Att handlingen flyttas fram i tid påverkar naturligtvis Lydias sätt att tänka och agera. Samhällsklimatet innebar ju bl.a. en brytningstid för kvinnan och den fria kärleken gav henne (och Lydia) en annan roll att spela. Det blir liksom lättare att förstå sig på Lydia i Sundströms version än i Söderbergs. Hennes nyckfullhet och "egoism" kommer delvis i en annan dager och det tycker jag är mycket intressant med För Lydia.

Om jag skulle nämna en scen som gjort starkast intryck på mig i För Lydia, så skulle jag välja den när Lydia en kväll är hemma i sin lägenhet tillsammans med Arvid och hennes senaste älskare Kaj ringer på dörren men hon öppnar inte, fast Kaj måste ha sett att lampan lyste. Efter den här natten tar Kaj sitt liv och Lydia är plågsamt medveten om att skulden till stor del är hennes, att hennes lek med Kaj var otillbörlig, men att erkänna det fullt ut vill hon inte. Det var gripande att först som läsare befinna sig inne i lägenheten och betrakta den avvisade och olycklige Kaj för att sedan känna Lydias vånda:

"Det var inte mitt fel, måste hon upprepa för sig själv, om och om igen. Jag kunde inte veta! Och även om jag hade vetat kunde jag inte ha gjort något annorlunda. var och en måste ju klara sitt eget liv, ansvaret för det kan inte läggas på någon annan! Dag efter dag, natt efter natt, kunde hon upprepa det för sig själv, men det förändrade ingenting. Kaj var död!"

Det är skönt att ibland stanna upp och stoppa flödet av nyutkomna böcker som sköljer över en och i stället greppa en klassiker, modern eller gammal spelar ingen roll. Det var en skön andningspaus för mig att läsa Gun-Britt Sundströms roman För Lydia, denna moderniserade variant av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som är en kär favorit.

"Hemsöborna" inleder Strindbergsåret på bloggen

Strindbergs roman Hemsöborna (1887) har länge legat som mp3-bok i min mobil, har köpt den av bara farten vid något redan avlägset tillfälle (både Bokus och AdLibris har mp3-boken för ca 40 kr) och så vips! var den jättebra att ha. Perfekt att inleda Strindbergsåret med då det är en lättsam och folklig roman.

Det var kul att lyssna på Hemsöborna eftersom det är en tidlös berättelse och jag gillade mycket Sven Arne Svanbergs uppläsning. Dessutom har jag en stor förkärlek för den lite gammaldags svenska man möter i Strindbergs böcker och njuter ohämmat av alla "kommo" och "stodo" och sånt.

Fastlänningen Carlsson, madame Flod, hennes son Gusten, prästen och de andra öborna är levande beskrivna, de är verkligen människor av kött och blod med både fel och goda avsikter. Livet på ön har sin lilla gång och påverkas av årstidernas växlingar, vilket är förstås intressant att ta del av.

Med en gång dras man in i människornas liv efter att Carlsson kommer till Hemsö för att hjälpa änkan Flod med lantbruket och det skär sig direkt mellan honom och Gusten. Att Carlsson och Flod så småningom gifter sig förbättrar inte precias relationen mellan styvfadern och styvsonen. Någon passionerad kärlek mellan Carlsson och Flod är det inte heller tal om och Carlsson springer helre efter pigorna, vilket visar sig vara ödesdigert. Men han är även en driftig och företagsam man vars idéer får gården att blomstra.

Berättelsen är bitvis ganska tragikomisk, som till exempel vid bröllopet när prästen super sig så förfärligt full och kralarna får fullt upp med att dölja det för byborna. Helt galet blir det, jag skrattar än när jag tänker på det avsnittet.

Det dramatiska slutet när kistan med stackars Flods döda kropp ramlar av båten och sjunker och även Carlsson försvinner genom isen är en magnifik scen och man förstår att att det inte finns något ont som inte bär något gott med sig också.

Hemsöborna är absolut en läsvärd bok - fortfarande. Inte är den lång heller, under 200 sidor i pocketutgåvan. Och om du gillar ljudböcker är den varianten att varmt rekommendera. Heja Strindberg!

Hur madonnan kom till månen

Hur madonnan kom till månen av den tyske författaren Rolf Bauerdick är en härlig skröna av ett sällan skådat slag, framför allt tack vare miljön och tiden. Berättelsen som ömsom väcker skratt, ömsom sorg utspelar sig i kalla krigets Rumänien i den lilla karpatiska byn Baia Luna och jag kan lova er att det är en minst sagt originell berättelse som utspelar sig på boksidorna och avslöjar byinvånarnas öststatsmentalitet som jag så väl känner igen. Historien är färgad av katolicisim, åratal av ideologisk hjärntvätt och påhittighet i fråga om att undergräva socialismen. Allting är kryddat med burlesk humor och flaskan med plommonbrännvinet är aldrig långt borta.

Allt börjar den 5 november 1957 när ryssarna skickar Laika ut i rymden och huvudpersonen Pavels farfar ska fylla femtiofem dagen efter. Pavel är femton. När boken slutar har det gått drygt trettio år och mycket har hänt i byn, i Rumänien och i Europa. Det är flera historier som vävs samman och flera trådar som löper parallellt. Men lugn, författaren regisserar handlingen väl, allt hänger ihop och det glappar ingenstans.

Att ryssarna lyckas före amrisarna med att skicka hundar och så småningom människor ut i rymden oroar Pavels farfar Ilja och hans zigenarkompis Dimitri. De, liksom alla andra i byn, är djupt troende katoliker och påven har ju sagt att Maria, Jesu moder har blivit upptagen som en levande människa, med kött och blod, till himlen. Och i Johannes uppenbarelser har Dimitru läst att en kvinna visat sig i himlen, så mycket tyder på att Maria alltså bor på månen. Därför skrämmer blotta tanken på vad de gudlösa ryssarna skulle kunna göra om de hittade madonnan vettet ur Ilja och Dimitri. Vem kan stoppa ryssarna? Jo, amrisarna! Enligt Dimitri  är det ingen slump att de har världens största Mariastaty utanför sin stad Nuijorke. De vill nämligen åka upp och hämta Maria för att rädda henne, fast då är det lite konstigt att deras raketforskare är en tysk, en von Braun. Hur kan amrisarna anlita en tysk när de vet att Maria är judinna. Va? Den bruna von tysken kan knappast vara intresserad av att ta ner Maria från månen, för hon skulle förmodligen ha en del obehagligheter att berätta.

Mycket kretsar kring huruvida jungfru Maria finns i himlen eller inte och det blir många fantasieggande förvecklingar och komplikationer på vägen. Byns egna Eviga tröstens madonna stationerad på berget ovanför byn är till exempel plötsligt försvunnen. Och Pavels lärarinna försvinner först, för att sedan hittas hängd i skogen. Prästen blir också mördad - och liket försvinner innan begravningen. En burlesk thriller har skådat dagens ljus!

Samtidigt gör Pavels kompis, tyskpojken Fritz, något oerhört - han blåser ner det eviga ljuset i kyrkan och efter det blir inget sig likt varken i Pavels liv eller i byn, ett före och ett efter uppstår. En stor roll spelar också lärarinnans gamla dagbok som Pavel får tag på samt några fotografier med pornografiskt innehåll. En av männen på fotot är en högt uppsatt politiker, lärarinnans äskare och ett riktigt svin. Med hjälp av fotografierna kastar Pavel grus i maktens maskineri men saker och ting går lite över styr. Det finns t.ex. en gripande scen där några byinvånare och Pavels familj måste iscensätta ett agerande i syfte att överlista säkerhetstjänsten som är på jakt efter de farliga fotografierna. Att förinta politikern som dessutom är god vän med den stora conducatorn i presidentpalatset (Ceausescu) är lättare sagt än gjort, högt uppsatta politiker är som bekant rädda att förlora makten. Jag kanske borde påpeka att vid det här laget har det redan hunnit bli sent 1980-tal och då vet ni vartåt det lutar i Rumänien.

Ja, det händer verklighet mycket i boken och även kärleken har sin givna plats. Det är både vackert och sorgligt att läsa om den unge Pavels kärlek till zigenarflickan Buba eftersom där framträder rasmotsättningarna mellan byinvånarna och zigenarna så tydligt och smärtsamt.

För Pavel vars hela liv blir präglat av händelserna i hans ungdom är kärlek, givna löften och sanningen inga tomma begrepp. Desto sorgligare blir hans tankar i slutet av boken när han inser vad diktaturen han kostat honom och alla andra vanliga människor i Rumänien. Det finns en djup i dessa reflektioner över historiens pris.

Jag gillade Hur madonnan kom till månen och blev imponerad när jag fick veta att det är fråga om en romandebut.

Som uppvuxen i en kommunistisk diktatur hade jag stor behållning av alla tids- och samhällsmarkörer som jag kände igen men som troligen passerar obemärkt förbi en svensk läsare. Det är synd, men inget att göra åt och inget som påverkar helhetsintrycket. Ändå tänker jag exempelvis på det ideologiska skitsnacket och propagandan, på Carpati-cigaretter utan filter och på plommonbrännvinet och ölet, på det vardagliga motståndet i det tysta, på människors sätt att förhålla sig till "de andra": ryssar, zigenare. tyskar och amerikaner. Mycket av det som skildras i boken är faktiskt mitt i prick. Jag tänker också på humorns läkande kraft. Det finns oerhört mycket allvar under den burleska humorn i romanen och som jag skrev i början av inlägget lockar läsningen till såväl skratt som tårar.

Hur madonnan kom till månen är en speciell roman, mäktig och samtidigt underhållande. Det välkomponerade kaoset påminner lite om Emir Kusturicas filmer (fast här finns det ingen magisk realism) och det är lätt att associera till just Kusturica redan när man ser omslaget. Jag hoppas att boken får många läsare för det är den absolut värt. Helt klart en av den gångna höstens litterära höjdpunkter. För översättningen står Meta Ottosson.

Presentation av författaren och hans intresse för Rumänien.


Händelsen som är startskottet för berättelsen.


Boken finns bl.a. att köpa på Bokus eller AdLibris.

Rosa Liksom & Kupé nr. 6

Välkommen ombord!

 

Rosa Liksom

Romanen Kupé nr. 6 (2011, på svenska 2012)

Nu kör vi.

15 maj - sida 8

15 maj - sida 3

Marlene van Niekerk (född 1954), professor i afrikaans

Fösta romanen heter "Triomf" (från 1994)

Den engelska utgåvan av "Agaat" (från 2004)

"Agaat" i mästerlig svensk översättning av Niclas Hval

Deon Meyer (född 1958), jornalist

Genombrottsromanen från 2000 (på svenska 2008)

"Jägarens hjärta" (på svenska 2009)

"Devils peak" (på svenska 2010)

"Tretton timmar" (på svenska 2011)

Den engelska utgåvan från 2009

"Den sista safarin" i översättning av Mia Gahne (2012)

DN-intervju med Deon Meyer den 31 mars 2012

15 maj - sida 7

I Den sista safarin är miljöerna och platserna verkliga.

Krüger nationalpark och reservatet Mala Mala

På Deon Meyers hemsida kan man se bilder på miljöer i hans böcker.

Krügerparken: Här försvann Emmas bror på 80-talet.

Här stryker Lemmer omkring på velden under sitt uppdrag

Här bor Lemmer och Emma i Mala Mala

Emmas sovrum - platsen för en mycket dramatisk händelse.

Vem äger marken som nationalparken ligger på?

Deon Meyer i Mala Mala där man skyddar utrotningshotade gamar.