Bokmanias 2011 - en avrundning

2011 var ett bra år för Bokmania, det kan jag gott säga, även om luften och blogginspirationen har gått ur mig lite grann på slutet. Fast bloggtiden gick till läsning i stället, så det blev bra ändå. Jag har läst ungefär 80 böcker i år och det är lite av ett personbästa för det normala brukar vara mellan 60 och 70 lästa titlar.

Mest har jag som vanligt läst romaner (55 st) men novellsamlingar är också välrepresenterade bland titlarna (11 st) och det känns bra med tanke på novellutmaningen som jag hade förra året. På sätt och vis är 2011 novellernas år eftersom små novellböcker har erövrat marknaden och hittat vägen till läsarna. Ordet novellix har också blivit etablerat. Så hurra för novellerna! Själv föredrar jag fortfarande romaner som litterärt format men noveller har onekligen blivit ett fast inslag min läsning. Och de berikar mitt läsande och har kommit för att stanna.

När det gäller den geografiska spridningen på böckerna som jag läst, dominerar Europa (53 st) och Sverige (22). Övriga europäiska länder ser ut så här: Tyskland (7), Frankrike (7), Tjeckien (5), Italien (4), Spanien (2), England (2), Danmark (1), Norge (1), Island (1), Turkiet (1).

På andra plats efter Europa kommer Nordamerika med USA (13 st) och Kanada (2 st). Asien (5) ligger inte så bra till i år och Afrika (1) gör en bottennotering. Slutsats: måste skärpa mig i fråga om Afrika och Asien! Och Sydamerika.

Vilka böcker var bäst då? Oj, det är supersvårt att säga. Jag har läst ovanlingt många bra böcker, verkligen. Så många att en lista på 10 inte kan vara riktigt rättvis. Men okej, en 10-topplista kommer här men observera att böckerna är placerade på listan utan inbördes ordning:

1. Blonde (Joyce Carole Oates)
2. En dåre fri (Beate Grimsrud)
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss)
4. Ru (Kim Thúy)
5. Yarden (Kristian Lundberg)
6. En annan stad (Michal Ajvaz)
7. Andningsgunga (Herta Müller)
8. Indignation (Philip Roth)
9. Blad ur höstens arkiv (Bo Carpelan)
10. Dödssynden (Harper Lee)

Det var roligt med bloggserien om tjeckisk litteratur som fick ett bra genomslag och jag tror att jag lyckades inspirera några till lite tjeckiskläsning. Även framöver ska jag bevaka det tjeckiska litteraturfältet lite extra eftersom det känns som att där har jag funnit en naturlig nisch och de boktips jag ger brukar uppskattas.

2011 innebar också att jag som bokbloggare har knutit flera nya kontakter (och befäst de gamla), bland annat tack vare genom att jag var Bokmässans bloggambassadör. Bokmässan i Göteborg var överlägset roligast under det gångna året. Sedan är jag glad över ett påbörjat samarbetet med nätbokhandeln FritzStåhl - då kan jag också passa på att berätta att vi har något riktigt roligt på gång inför 2012. Kontakterna med bokklubben Gondol har också förgyllt min bokbloggartillvaro under året, liksom bokpratet hos föreningen Bullar och Böcker.

Att Bokmania numera finns på facebook har också varit ett klokt drag, fast jag länge var skeptisk till att vara med där. men man är inte sämre än att man kan ändra sig, så idag anser jag att fb är ett ypperligt verktyg för att nå ut med mitt budskap samt ge korta kommentarer om bokditten och bokdatten, upprätthålla kontakter och hålla mig uppdaterad om vad som händer i bokbranschen och i bokbloggarvärlden. Det är bra att kort kunna uppdatera facebook när tiden inte räcker till att skriva ett längre inlägg på bloggen. Till dagens datum är det 178 personer som gillar sidan, helt fantastiskt! Twitter funkar också jättebra, tycker jag, eftersom det tillkommer nya följare hela tiden och det kommer inte att dröja länge förrän de blir hela 500. Wow, och tack alla ni som följer mig på facebook och twitter. Hoppas att ni tänker fortsätta med det för ni sporrar mig och inspirerar.

Och alla ni som läser bloggen - tack ska ni ha, utan er vore mina blygsamma ansträngningar helt meningslösa. Tack!

Slutligen önskar jag er alla ett gott avslut på 2011 och ett gott nytt år 2012. Må vi alla vara friska, glada och lässugna!

Grand final i skojarbranschen

I november kom det ut en ny roman av Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen, vilket knappast har undgått någon läsande person i det här landet. Kerstin Ekman! En roman igen! Och en rolig sådan! Om bokbranschen! Det var många hurrarop.

Jag var också nyfiken eftersom jag alltid har gillat Ekman och för att kunna få in romanen längst fram i läskön valde jag att skaffa Grand final i skojarbranschen som mp3-bok. Det är Katarina Ewerlöf som är uppläsare, så bättre kan det liksom inte bli. Att läsa med öronen var ett bra drag av mig, det var kul att lyssna på berättelsen och Babba och Lillemor.

Babba och Lillemor är två kvinnor med en mycket speciell relation. Lillemor är en framgångsrik och folkkär romanförfattare som även sitter i Akademin och har fått flera Augustpris och så vidare. Det är bara det att det är Babba som i verkligheten skrivit alla böckerna. Babba är tjock, ful, ovårdad, barsk och folkskygg. Lillemor är snygg, elegant, talför och gillar offentlighet - så det får bli hon som blir ansiktet utåt och "vara" författaren. Inkomsterna delar de fifti fifti. Men tänk om hemligheten skulle avslöjas? Vilket bedrägeri, vilken skandal, vilka rubriker! Det är ganska roligt att leka med tanken att denna Lillemor egentligen är Kerstin Ekman själv, likheter finns i massor. Det är befängt att tänka så, med kittlande. Himmel, vilket liv det skull bli...

Kerstin Ekmans roman har mycket glimt i ögat, den är en frisk, rolig och välskriven satir. Boken handlar om vad det innebär att skriva och vem som äger berättelsen, hon driver med författarrollen, kändisskapet, intervjusofforna och hela bokbranschen. Även Akademin får sig en känga. En fråga som Ekman också ställer är den om författarens privatliv vs offentlighet, något som länge har tuggas ganska friskt i medierna (med tanke på t.ex. Knausgård).

Både Babba och Lillemor är starka kvinnor med bestämda åsikter och deras diskussioner går gärna hett till. Med tiden blir de ganska trötta på varandra och på symbiosen, relationen skaver ordentligt. Boken börjar i nuet när en "outgivningsbar" memoarbok dyker upp på ett bokförlag och sedan går man tillbaka i tiden, ända till 50-talet i Uppsala, när hela historien rullas fram för läsaren.

Jag tror att det är omöjligt att inte gilla Grand final i skojarbranschen, så fräck och inelligent som den är. En annorlunda Ekman men det märks att hon måste haft riktigt skojigt när hon skrev boken. Och Katarina Ewerlöfs uppläsning? Kanon, som alltid. Om man läser boken får man både underhållning och något att fundera över.

Romanen är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2012.

Andra bokbloggare som också har läst och bloggat om romanen är t.ex. Boktokig, Dagens bok och Annika Koldenius.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Presentation av en spännande debutant från Tyskland

Rolf Bauerdick är aktuell med romanen hur Madonnan kom till månen (här).

Så gjorde man böcker förr i tiden

Lacrimosa

På nätbokhandeln FritzStåhl´s webb (jag är med i deras bokpanel) tipsade jag härom veckan om den Augustprisnominerade romanen Lacrimosa av Eva-Marie Liffner. Det var inte lätt att kort uttrycka handlingen i den här boken eftersom dess utmärkande drag är dubbelheter, mångtydigheter och återblickar. Tidsmässigt befinner man sig i början av 1800-talet, rumsmässigt i Finland, Sverige och Italien. En gård, en teater, en kust. Häftigt och intressant men också ganska ansträngande.

Lacrimosa är en vacker berättelse om övergivenhet, tårar, ensamhet, kärlek och arsenikens oskuldsfulla vithet. Huvudpersonen är den androgyna Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke och Liffner gestaltar henne först som vildungen som Almqvist tar han om, sedan Ros, Rose och slutligen mr Ross. Ros är kluven i sin relation till Almqvist och förlorad i kärlek till mamsell Emilie Högqvist från den Kungliga Teatern. I kulliserna skymtar vi Gustaf III, mordet på honom är en mordgåta som även den tar plats i boken, om än mest som rekvisita.


När jag läste Lacrimosa kändes det som om Liffners språk inte var av denna värld. Det är förtrollad och magisk och skapat att förföra. Det är stiligt och vackert och lagom almqvistiskt 1800-talsaktigt men tillsammans med dubbelheterna och glidningarna i tid och rum blev det tyvärr så att jag inte lyckades tränga igenom berättelsen fullt ut. Texten avkräver nämligen läsaren total uppmärksamhet och när man brister, går man genast vilse i läsningen, vilket jag tycker är synd.


Nu efteråt tänker jag att jag kanske borde läsa Drottningens juvelsmycke och sedan Lacrimosa en gång till (eller rent av skulle jag ha börjat med Almqvist för att ha hans bok i färskt minne). Undrar hur upplevelsen av boken skulle bli då? Nu blev jag i stället alldeles för överrumplad av all dekor och alla trådar för att kunna uppskatta Liffners roman på samma sätt som litteraturkritikerna. Jag gav boken betyget 3.

Har du läst Lacrimosa? Vad tyckte du då?

Kolla, vikken grej!

Tack vare Enligt O har jag fått kännedom om denna revolutionerande uppfinning. Visst är det en fantastisk grej, denna BOOK?

God Jul - och mormor gråter fortfarande

God Jul kära vänner, här kommer Bokmanias traditionella julhälsning. För mig skulle det nämligen inte vara någon julafton utan Gardells Mormor gråter, så håll till godo i år också. Jag älskar det stycket, skrattar alltid så tårarna rinner och kan man garva i grupp, är det alltid extra trevligt.

Ha en riktigt skön, god, glad och stressfri julhelg. Kram på er!

Blad ur höstens arkiv

Tidigt i höstas fick jag i min hand en nätt och oansenlig bok som heter Blad ur höstens arkiv av den tidigare i år avlidne Bo Carpelan (1926-2011). Jag har aldrig förut läst något av Carpelan och när Eskilstuna Kuriren gav mig uppdraget att recensera boken hade jag, uppriktigt sagt, inga speciella förväntningar. Jag får väl läsa boken och sedan skriva 1500 tecken så blir det klart, tänkte jag. Föga anade jag att jag snart skulle sitta som trollbunden och bara sluka boken och att den också skulle placera sig på topplistan över årets vackraste läsupplevelser. Så kan det gå när magin sätter in. Och så här skrev jag om boken i tidningen:

Finns det en bättre tid för melankoli än hösten? Det är då vi gladeligen vältrar oss i vemodet över alla gångna solskensdagar och mörkret som nalkas. En lagom dos av sådant är inte farlig, tvärtom kan man finna mycket skönhet i tempot som plötsligt går i saktare mak. Färgerna, ljuset, tystnaden, eftertanken. Romanen Blad ur höstens arkiv handlar om hösten på två plan, som årstid och som ålderns höst.

Tomas Skarfelt, snart 80 år, är ännu ett tag kvar på sommarstället Udda. Dagarna fyller han med att se tillbaka på sitt liv samt med att umgås med sin gamla mor och sin nyvunne 5-årige vän Slanten. Tröttheten ”är en skymning som kommer redan om morgonen och hakar fast vid hälen” vart steg han tar. Men han skriver. Och bokstäverna han präntar ner är varma och minnesångande.

Blad ur höstens arkiv är en bok som man kanske inte läser så mycket för handlingens skull som för skönhetens, språkets, tankens och sorgsenhetens skull. Naturen är här en kraftkälla, överallt närvarande och inspirerande, ett mysterium att förundras över. Jag blir stum av språket, skönheten i det känns som en mjuk hand kring mitt hjärta. Jag har sällan läst något så vackert om hur det är att bli gammal! Här finns allt, liv och förgängelse, ljus och natt, på en gång, i en upplevelse som kanske är något av erfarenhet, möjligen Bo Carpelans egna, vad vet vi.

Jag har i alla fall svårt att tänka mig en mer storslagen avslutning på ett författarskap än denna bok.

(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-11-29. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Det våras för mini novellböcker

Novellix och Brevnoveller är inte längre ensamma när det gäller utgivningen av små novellböcker med endast en novell i varje bok. Nu har även Astor förlag hakat på novelltrenden och gett ut sin första omgång med färgglada små novellhäften.

Astor-serien har inletts nu i december med fem noveller från Spanien: Efter oss syndafloden av Andrés Barba, Slippa se regnet av Nuria Labari, Leken av Elvira NavarroBlanca , La noche sucks av Riestra och Överlevaren av Sònia Hernández. Under nästa år fortsätter utgivningen med ytterligare fem noveller från Italien och fem från Portugal.

Förlagets målsättning är att introducera unga, samtida europeiska författarskap i ett nytt och lättillgängligt format, dvs enskilt utgivna noveller. Sådana har blivit lite av en trend på sistone - men varför inte. Jag gillar att Astor hittar sin nisch genom att publicera noveller av icke svenska författare, vilket är vad både Novellix och Brevnoveller huvudsakligen riktar in sig på, så det finns ett hål att fylla och det är bra. Att deras författare kommer från det icke engelskspråkiga området är även det ett plus i mina ögon.

Jag har tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av Astor-novellerna, men alla fem ligger prydligt upplagda på borden bredvid läsfåtöljen. Vilken färg ska jag ta först, hm...

Jag är Arne Anka. Vem är du?

På Nationalencyklopedins hemsida finns ett roligt test att göra, det heter Vilken fiktiv figur är du? och går ut på att ta reda på vilken fiktiv figur som mest påminner om en själv (eller tvärtom, snarare). Jag blev Arne Anka, haha: "Arne Anka är en cynisk stockholmsbohem och misslyckad poet. Hänger gärna med kompisar på krogen där han sprider sina tankar om livet."

Testets vetenskaplighet går säkert att ifrågasätta men kul är det. Prova!

Den här bloggposten innehåller inga boktips, bara nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Foto: UNICEF

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Foto: UNICEF/Pelle Bergström

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Medlemskap i bokklubben Gondol i julklapp?

Sedan jag i våras blivit ett slags hedersmedlem i Bonniers litterära klubb Gondol, har jag fått hem flera nya böcker som jag verkligen är glad över. Gondol har böcker från alla möjliga förlag stora som små, inte bara från Bonniers, även om just månadsböckerna är övervägande deras.

Det är författare som Steve Sem-Sandberg, Elin Boardy, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Jonas Karlsson, Mia Ajvide och Tomas Tranströmer som under tiden haft sina böcker som månadens böcker. Man ser direkt att det handlar om litterär litteratur och inte kommersiell litteratur och det är just vad jag gillar och uppskattar med Gondol eftersom det är den typen av böcker som jag själv helst läser och skriver om på Bokmania.

Medlemstidningen som medföljer varje månadens bok innehåller alltid en lång artikel som fokuserar på den akuella författaren och hans bok samt tipsar om en mängd andra titlar ur bokklubbens hyllor. Artiklarna är intressanta att läsa och välskrivna. (Jag sparar tidningarna till och med, har de ihop med ViLäser som jag inte heller kan göra mig av med efter att jag är klar med ett nummer.) Senaste numret av Gondol-tidningen finns här, om du vill titta.

Kanske kan medlemskap i Gondol vara en julklapp till dig själv eller någon annan? Då får du helt klart ett urval av det bästa ur aktuell bokutgivning. De har också rätt schyssta medlemsregler, se gärna själv. Och om du vill bli medlem, kan du smidigt använda bannern som ligger här på bloggsidan till höger. God BokJul :-)

Tre signerade nytillskott i bokhyllan - varav en dyrgrip

I den här Brombergs-kassen som jag hade med mig hem från julbazaren den 1 december ligger två författarsignerade böcker och det är den översta som jag kommer att vörda särskilt ömt.

Kärleken historia är en av de bästa böckerna jag läst.

Hallonbåtsflyktingen ser jag mycket fram emot att läsa i jul.

På Litterära Gästabudet i Eskilstuna i november kunde man bl.a. lyssna på Jonas Karlsson och eftersom jag gillar hans noveller (har läst all tre böckerna) passade jag på att få Spelreglerna signerade.

Jonas leker viss lite när han signerar...

Strindbersåret 2012

Nästa år, alltså 2012, är det hundra år sedan August Strindberg dog och med anledning av detta har det utlysts ett helt minnesår: Strindbergsåret 2012. Det blir Strindberg på längden och tvären säkert överallt och risken att vi så här dags om ett år kommer att "kräkas" så snart vi hör skalden omnämnas är överhängande. Men missförstå mig rätt, jag gillar gamle August och är glad åt han får ett eget år. Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att undra varför Selma inte hade ett eget år när det var hennes tur.

I vilket fall har en ny Strindberg-webbsida skådat dagens ljus och den är tänkt som en samlingsplats för information om Strindberg och alla aktiviteter som ska äga rum under 2012.

Augusti, oktober

Augusti, oktober är skriven av Andrés Barba (född 1975) som anses vara en av den spanska samtidsprosans mest betydelsefulla författare. Detta är hans första roman översatt till svenska (av Annakarin Thorburn) och att läsa den var ett spännande första litterärt möte med Barba.

Boken består av två delar - Minnen av augusti och Minnen av oktober. Först är det sommar och fjortonårige Tomás från Madrid är på semester med sin familj. Som alla tidigare år är de i ett sommarhus vid havet men det här året blir semestervistelsen inte alls idyllisk, mest tvärtom. För Tomás blir det en sommar då han möter sexualitetens påträngande kraft och upptäcker kvinnokroppens djupa vrår som dock mest känns främmande och konstiga. Innuti Tomás kokar det av destruktiva krafter som så småningom för honom till byns fattigkvarter där han blir polare med en fyrklöver som det i alla lägen vore bättre att hålla sig undan för. Våld, narkotikamissbruk och stölder börjar prägla solskensdagarna och allt blir liksom bara värre och värre.

Att Tomás faster plötsligt blir allvarigt sjuk och dör bidrar inte precis till att spänningarna släpper och stabiliteten inträder, utan all den smärtsamma förvandling som grabben genomgår på väg till vuxenheten kulminerar till slut i att han närvarar vid en gruppvåldtäkt. Han närvarar, inte deltar, det finns en viss distinktion där (eller finns den?) men ändå blir skuldkänslorna honom nästan övermäktiga. När oktober kommer kan han inte längre annat än att möta sin skuld öga mot öga för det finns ju bara en person som antingen kan döma honom eller förlåta honom. Han åker tillbaka till byn för att söka försoning...

Det vilar en tryckt och pyrande känsla över berättelsen, som läsare förstår man ganska snart att killen kommer att trassla till det för sig. Barbas språk är mycket kraft- och uttryckstfullt samtidigt som det lämnar en del kvar åt läsaren att fundera kring, vilket jag tycker om.

Tomás är berättarjaget och han berättar utifrån sina minnen som av naturliga skäl inte är fullständiga. Det finns ingen allvetande berättare i texten. Behövs inte heller. Barba är jättebra på att gestalta det psykologiska och han ger tillräckligt många ledtrådar för att man ska kunna få fram bilden av vad som skedde med (och i) Tomás.

Augusti, oktober är en kort roman som är mycket läsvärd. Under läsningens gång fick jag lite stämningsvibbar av både Mot fyren (Virginia Woolf) och Försoning (Ian McEvan).

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller på AdLibris.

När börjar det riktiga livet?

Fredrik Lindström. Ni vet vem han är, Eskilstunasonen som i fjol fick Eskilstuna-Kurirens Kulturpris. Känd från radio, tv och som författare. Han är den som underhåller oss och på köpet lär oss saker om vårt språk och vår mentalitet. Vi gillar honom trots att han genomskådar oss så fort vi öppnar munnen och alltid klär av oss tills vi står där huttrande i bara kalsingarna. Bildligt talat, förstås. Fredrik Lindström har visat oss många gånger förut att han har en röntgenblick när det gäller våra tillkortakommanden och i sin nya novellsamling som heter När börjar det riktiga livet får han i alla fall mig att undra vad det är för konstig tid vi lever i och vad det är vi egentligen håller på med. Det finns femton noveller i boken och i var och en av dem lider personerna valfrihetens alla kval.

Med road blick, medkänsla och förståelse skärskådar Fredrik Lindström våra vardagssträvanden, drömmar och förberedelser inför den dag då det riktiga livet ska göra entré. Carpe Diem? Glöm det! Först ska polackerna in och bygga nya altanen.

Kvinnan i novellen ”På riktigt” är ett typexempel. Alltid har hon en väska packad trots att det är osannolikt att hon ska få användning för den men hon vill vara redo om hon plötsligt måste ge sig iväg. Vart? Till ett mycket mer spännande liv på någon mycket mer spännande plats än dagisavdelningen Nyckelpigan där hon jobbar. Dessutom har hon en lång lista med saker hon väntar på ska hända för att göra livet lite mer på riktigt. Det eviga äta-sova-jobba är inget riktigt liv, bara ett skuggliv. Längtan att vilja fly skaver.

”Gosedjuren” är en novell som handlar om ett barn som är mycket älskat av sina föräldrar, vilket resulterar i att han redan som tvååring äger över tusen saker. Som fyraåring har han prylar till förbannelse, bland annat 84 mjukisdjur (riksgenomsnittet är 47). Pappan inser problemet, ett utsorteringsprocess påbörjas. Grabben är inte alls med på noterna och mamman befarar att pojkstackarn kan få men för livet av separationstvånget. Fredrik Lindström skruvar upp situationen ett varv extra, det blir roligt och absurt och problemet framträder med all önskvärd sjuklighet. Igenkänning, någon?

Många av novellerna sätter vår samtid och våra värderingar i fokus. Vi möter känslomässigt vilsna människor som sitter i sina överutrustade hypermoderna kök och äter hämtmat dag ut och dag in (”Ett fullutrustat kök”) eller jagar efter den perfekta soffan, en som visar attityd, att inreda vardagsrummet med för det är så trist med opersonliga ikeahem. När de sedan ligger och ryser i mörkret på natten känns det som att livet rusar förbi (”Soffan”). Novellen ”Stanna kvar” berättar om en vanlig familj vars hus ligger ute till försäljning. Veckan innan visningen härjar homestylisten hemma hos dem och när hon har gått kan familjen helt sanningsenligt hävda att de har ett hem de aldrig förut varit i. Begäret att förvandlas till någon som lever smul-, gräl- och svettfria liv utan gamla lappar på kylskåpsdörren sätter in. För det måste väl gå att leva så på riktigt, eller? Novellen ”Kvalitetstid” är också en som har fängslad mig. Mannen i berättelsen delar sitt liv i transportsträckor som är ett nödvändigt ont och det där andra, det man egentligen vill åt. Man vill ju njuta av livet och helst bara göra saker som känns meningsfulla, inte sant. Vändningen på slutet är klockren.

Jag kan fortsätta så, berätta om novell efter novell som med lättsam humor och stor skärpa avslöjar vår sorgliga oförmåga att känna förnöjsamhet i vardagen. Om du är en läsare som vågar ta risken att eventuellt se din egen spegelbild i Fredrik Lindströms noveller så har du en underbar lässtund framför dig för novellerna är mycket underhållande. Och sedan, när du har läst färdigt, kan du ta dig en funderare över vad som verkligen – jag menar VERKLIGEN – är väsentligt i livet. Litteratur ger ju oss ibland en vink om det.

(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-11-22. Här återges den med tidningens samtycke.)

 

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bullar & Böcker & Boknördsbabbel samt tips på hårda julklappar

Jag hade så roligt igår kväll när jag var på besök på landsortsbiblioteket i Alberga utanför Eskilstuna. Jag var inbjuden dit för att dels kåsera om mitt liv som boknörd (ojojoj, jag rodnar nästan), dels för att ge lite boktips inför julen. Myyyycket trevligt allting. Det var andra gången jag besökte Alberga och jag hoppas verkligen få komma tillbaka fler gånger. Bokflöden sinar ju aldrig, så det borde inte vara ont om böcker att tipsa om.

Mina boktips från igår syns uppstaplade på bilderna och på listan här nedan men de är så klart att betrakta som Bokmanias boktips inför julen till var och envar som är i behov av några.

Och här kommer hela listan (länkarna går till recensionerna/mer info här på bloggen):

• Vår sanna natur (Naturfotograferna, Henrik Ekman)
• Fragment (Marilyn Monroe)
• Bastarden från Istanbull (Elif Shafak)
• Blonde (Joyce Carol Oates)
• Tuppen och havet (Sara Paborn)
• Och allt ska vara kärlek (Christian Lundberg)
• Yarden (Christian Lundberg)
• Tre romaner (Steve-Sem Sandberg)
• Himmel och helvete och Änglarnas sorg (Jón Kalman Stefánsson)
• Indignation (Philip Roth)
• Andningsgunga (Herta Müller)
• Upptäckten av currywursten (Uwe Timm)
• Norrtullsligan (Elin Wägner)
• Frihet (Jonathan Franzen)
• Niceville (Kathryn Stockett)

Jag tipsade också om det nya bokformatet Excess och visade "Hundraåringen" som exempel. Sedan kunde jag förstås inte heller låta bli och berätta om Novellixerna som man nu till och med kan prenumerera på. Och naturligtvis visade jag också den underbara samlingsutgåvan med Tomas Tranströmers dikter och prosa. Den kommer säkert att ligga under många julgranar - eller hoppas jag i alla fall.

Om du vill köpa några av böckerna så kan du göra t.ex. på nätbokhandlen Fritz & Ståhl (fraktfritt före jul).

Dagens efterlängtade bokpaket



Tomas Tranströmer, dikter och prosa 1954-2004

samt medlemstidningen Gondol.

Och vem är det som (också) citeras i tidningen angående Tranströmer?

Jaa, Bokmania! Känner mig hedrad och är glad.

Nomineringar till Sveriges radios Romanpris 2012

Igår offentliggjordes nomineringarna till Sveriges radios Romanpris 2012.
När det gäller nomineringarna kan i princip alla romaner som är skrivna på svenska och utgivna under det gångna året nomineras. En av ambitionerna med priset är att bredda kunskapen om den aktuella litteraturen. En ny roman av en av tidigare pristagare kan inte komma i fråga för nominering förrän efter fem år. Årets Augustprisvinnare är också utanför nomineringslistan.

Nomineringslistan sammanställs av en kritikergrupp med god överblick över den aktuella utgivningen.

Böckerna som kan vinna denna omgång är Spådom av Magnus Dahlström, Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg, Belägring av Hassan Loo Sattarvandi och Handlingen av Sara Mannheimer.

I mars får vi veta!

Jag är nöjd med valet och har faktiskt (rena turen!) redan läst tre av titlarna (Spådom, Grand final i skojarbranschen och Och allt ska vara kärlek) samtidigt som jag är nästan klar med en fjärde bok av dessa sex (Lacrimosa). Känns som att jag har hyfsat koll då. Men Belägring och Handlingen har jag inte alls någon kännedom om. Har du läst?

Julbazar hos Brombergs på torsdag

Trots att jag är utsocknes har jag seriösa planer på att sätta mig på tåget mot Stockholm på torsdag eftermiddag för att ta mig till Brombergs julbazar. Är rejält sugen på att dricka lite glögg hos "brombergarna" - träffa Casia och Dorotea Bromberg IRL - och botanisera bland några av årets fanstastiska titlar till priser som utlovas vara generösa. Visserligen är jag redan en lycklig ägare till både Frihet av Jonathan Franzen, Just kids av Patti Smith, Hur madonnan kom till månen av Rolf Bauerdick och Det stora huset av Nicole Krauss men det finns fler Brombergs-böcker som säkert skulle trivas i min läsarfamn (t.ex. Oskuldens tecken av Patti Smith, Begravningsplatsen i Prag av Umbero Ecco eller Tillrättalägganden av Jonathan Franzen). Att Brombergs dessutom har en del signerade exemplar att sälja gör det hela lite extra spännande för mig som gillar signerade böcker.

Platsen är Hantverkargatan 26 (vid Kungsholms torg) och tiden är nu på torsdag klockan 16-20.

Någon mer som ska till julbazaren hos Brombergs?

Äntligen! SAOL-appen är här.

SAOL-appen för iPhone hittar du genom att klicka här.
SAOL-appen för Android-mobiler hittar du genom att klicka här.

Mer om SAOL och applikationerna kan du läsa på Svenska Akademiens hemsida.

Vår sanna natur

Vår sanna natur - naturfotograferna ser på Sverige med text av Henrik Ekman är det av årets fotopraktverk som bäst fångat mitt intresse. Jag gillar fotoböcker om natruren, särskilt sådana som handlar om en natur jag känner igen och som även har en lättillgänglig och fängslande text med det där lilla extra. Det är fullpott för Vår sanna natur - boken där några av Sveriges främsta naturfotografer har kraftansamlat för att beskriva vårt land. Henrik Ekman, som är ordförande i Naturfotograferna och en känd röst från många naturprogram i tv, står för texten. När jag läser vad han skrivit förstår jag hur lätt det är att tala om sådant som hjärtat är fullt av. Texterna sjuder av ett genuint intresse för naturen, vilket lätt smittar av sig på läsaren. Själv går jag gladeligen rakt in i djurfällan!

Naturfotograferna bildades 1966 och har som största ambition att dokumentera förändringar i naturen och miljön i Sverige. Utan dokumentation blir vi historielösa, det är viktigt att på bild fånga hur älvar, skogar, ängar och berglandskap ser ut för då blir det svårare för diverse exploatörer att ändra på landskapet. Så de gör ett fantastiskt jobb.

Vår sanna natur är en bok som visar den svenska naturens olika ansikten och berättar om varelser som flyger, springer, kryper, krälar, jagar och jagas. Det är lätt att fascineras av mångfalden, man förstår att man inte alls behöver åka till någon avlägsen regnskog för att bli stum av förundran över naturens rikedom. Bilderna och texterna i Vår sanna natur talar till mig eftersom jag på köpet får Sveriges historia sedd genom naturens ögon och det är mycket spännande.

Förutom växter, fåglar, insekter, fiskar och djur som syns på bilderna är det också landskapet som sådant som har en framträdande roll. Henrik Ekman berättar bl.a. om odlings- och industrilandskapets utveckling genom tiderna och det är jätteintressant att läsa om hur fauna och flora förändras genom människans påverkan. Vem tänker exempelvis på vad det en gång fick för konsekvenser att man började använda plåttak vid husbyggen?

Jag gillar bokens uppbyggnad. Resan börjar en dag i mitten på maj för att synliggöra hur olika det ser ut i olika delar av landet vid en given tid på året. Det är häftigt. Sedan fortsätter naturfotografernas och Henrik Ekmans berättelse genom att uppehålla sig vid en typ av landskap åt gången: kusten, skogen, bondlandskap, vattendrag och sjöar, fjällandskap, stadsliv. Drygt 230 sidor med bild och text om små och stora platser i Sverige som man tror att man känner, fast man inte alls gör det.

För mig som boknörd har texterna en egenhet som jag särskild uppskattar, nämligen att det finns citat ur skönlitterära verk av Linné, Lagerlöf, Martinsson, Taube med flera. Det är fint för det skruvar upp värmen i hjärtat lite till.

Jag tycker att Vår sanna natur borde finnas i varje naturälskares hem. Inte bara för att boken är vacker utan också för att den sätter människans agerande och naturens reaktioner i ett självklart sammanhang och på ett lättillgängligt sätt visar på orsak och verkan samtidigt som den ställer frågor inför framtiden.




Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Augustpriset 2011 - vinnare är...

Årets bästa svenska faktabok:

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbring

Motivering: Ur en skatt av obesvarade brev utvinner författaren flera perspektiv på vår historia och vårt samhälle. Den får läsaren att söka svaren på frågan om vad som är rätt och fel i en historia som berör.

Årets bästa barn- och ungdomsbok:
Pojkarna av Jessica Schiefauer
Motivering: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

Årets bästa skönlitterära bok:
Korparna av Tomas Bannerhed
Motivering: På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan. Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.


Jag har tyvärr inte läst någon av vinnarböckerna. Har du?

Om du vill veta allt om Augustpriset, klicka här.

Konst helt i min smak - inte bara för att motivet är böcker

På Konstmuseet i Eskilstuna pågår fär närvarande en utställning med akvareller av Lars Lerin och jag säger er att när jag igår stod och såg på hans målningar så gapade jag bara av fascination över hur i hela friden kan någon människa måla så! Titta till exempel på den här akvarellen som heter "Bibliotek 2" och som föreställer bokhyllor och böcker i naturlig storlek. Tänk att få ha en sån tavla på väggen, det vore ju nåt! (Målningen "Bibliotek" kan du se om du klickar på länken här ovan.)

Lars Lerin, Bibliotek 2, akvarell (bilden är lite beskuren)

Litterärt Gästabud

I morgon blir det en eftermiddag och kväll i sällskap med några höstaktuella svenska författare som kommer att läsa ur och berätta om sina böcker. Och säkert om sig själva också. Till det blir det trerättersmiddag och lite vin.

Tillställning heter Litterärt Gästabud och är ett årligen återkommande evenemang i Eskilstuna som jag mer än gärna brukar bevista.

Författarna som deltar i år är Johan Theorin, Lennie Norman, Stefan Einhorn, Anna-Karin Palm, Mattias Ribbing och Jonas Karlsson.

"De kanske lämpade" av Peter Hoeg ska läsas om

Gårdagens twitterkväll resulterade i att jag, Snowflakes in Rain, Vixxtoria och efter lite om och men även Spectatia bestämde oss för en gemensam omläsning av De kanske lämpade (1993, Sverige 1995) av dansken Peter Hoeg. Vi var nämligen rörande eniga om att vi minns romanen som en stark bok som vi gärna skulle vilja läsa om men inte riktigt vågar av rädsla för att den kanske inte skulle hålla den här gången. Så efter lite ömsesidig pepp bestämde vi oss att helt enkelt köra en omläsning. Ni som är med på twitter och följer våra flöden kommer inte att kunna undvika hashtaggen #dkl och våra kommentarer och tankar under omläsningens gång.

Vill du vara med? Det är bara att haka på.

De kanske lämpade handlar om några barn (ungdomar) på en privatskola i Köpenhamn, tiden är 60-/70-tal. Skolan är ett schemalagt helvete. Det är en mycket grym värld jag minns, lite som Ondskan av Guillou fast värre, har jag en kvarvarande känska av. Det var också något med skolklockan som till varje pris måste sättas ur spel... Och är inte boken till och med självbiografisk? Hur var det nu... ?

Jag minns att jag var mycket gripen av boken. Om jag blir det i lika hög grad nu, 15 år senare, återstår att se.

Änglarnas sorg

Efter ett drygt års väntan är Jón Kalman Stefánsson tillbaka med en fristående fortsättning på Himmel och helvete (vinnare av P O Enquists pris 2011). Änglarnas sorg heter denna del två i en planerad trilogi och vi förflyttar oss på nytt till ett kargt Island i början av förra seklet. (Himmel och helvete recenseras här.)

Det har gått tre veckor sedan pojken, som han kallas fast han är tjugo, miste sin vän Bárdur i iskylan ute till havs men livet går vidare. Trots att det är slutet på april faller snön som nästan aldrig förr när pojken och postkuriren Jens beger sig på en posttur över bergen. I snöstorm, kämpande mot nordanvinden avverkar de sträckan, timmar läggs till timmar, blir till dagar. Det är kallt som i helvetet, för om Bibeln hade skrivits på Island skulle kylan och inte hettan vara helvetets signum. Och dessutom, om djävulen skapat någonting i denna värld, förutom penningen, så är det snöstormen. Stelfrusna, förlamade av köld och dödströtta av umbäranden möter de på sin vandring andra människor, både levande och de som dött men går igen.

Änglarnas sorg doftar av isländsk berättartradition, i språket förnimmer jag smaken av sagorna, det smakar gott. Genom berättelsen förstår jag vad det kanske innebär att vara islänning. Boken är en hyllning till Island, naturen och elementen. Det är en kärleksförklaring till de döda och saknaden efter dem. Det är en bok om den ensamhet som kallas livet och om kärlekens kraft.

Stefánsson har en unik röst i samtida nordisk litteratur. Här förmedlas den av översättaren John Swedenmark.

(Den här recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-10-25. Här återges den med tidningens samtycke.)



Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Black Bazar

Någon som kommer ihåg Alain Mabanckous succe från 2006 Ett piggsvins memoarer? Jag har tyvärr inte läst den, det blev bara inte av, men ni som läste och gillade den kan glädja er åt att det nyligen getts ut en ny bok av Mabanckou: Black Bazar.

Först några ord om författaren eftersom han är en intressant prick. Mabanckou är född 1966 i Kongo-Brazzaville, lilla Kongo - viktigt att påpeka. Det är inte Kongo som Kongo, det lärde jag mig genom att läsa Black Bazar. Som ung kom Mabanckou till gamla kolonialmakten Frankrike och slog igenom som författare. Att han är kongoles med ett kolonialt arv i generna är en ingrediens som genomsyrar Black Bazar (och antagligen hans andra böcker också, skulle jag tro).

Huvudpersonen i Black Bazar är kongoles och han bor i Paris. Han kallas Rumpologen. Det är ingen i boken som har ett normalt namn utan folk heter saker som monsieur Hippokrates, Araben på hörnet, Hybriden eller Ursprungsfärgen. Monsieur Hippokrates är Rumpologens granne och de går varandra på nerverna, deras relation är spänd åt det smått humoristiska hållet och inte mer än att det kan ordna sig. Araben på hörnet är innehavaren av kvartersbutiken mitt på gatan, den som har koll på allt i kvarteret, och Hybriden är Rumpologens bästa vän. Ursprungsfärgen är Rumpologens sambo som en dag tar deras lilla dotter och sticker tillbaka till lilla Kongo. Rumpologen blir kvar i Paris, försöker hanka sig fram på taskiga jobb och skriver om sitt "eländiga" liv. Boken som han skriver på är den som vi läsare håller i handen i realtid.

Black Bazar är rolig, fast det egentligen inte är mycket till handling. Mest går berättelsen ut på att Rumpologen hänger i favoritbaren i sällskap av sina landsmän och gnäller. I inre-monolog-form eller i dialog med andra. Först och främst gnäller han över missären i livet han måste utstå och som med fördel maskeras med hjälp av svindyra märkeskläder. Rumpologen tillhör nämligen en avart av franska afrikaner som kallas sapeurer - klädsnobbar med lika udda personligheter som livsöden.

Ett annat kärt ämne att vända och vrida på vid bardisken är kolonialismen och i vilken grad den eventuellt var nyttig för afrikanerna. Stämningen är skojfrisk men bakom humorn sipprar ilskan och sarkasmer fram.

Stilen är alltså speciell. Trots att det inte händer särskilt mycket på det vanliga sättet är det full fart i texten. Det är språket som är kul och miljö- och personbeskrivningarna som ibland är lite tillskruvade är absolut värda sin lästid. Jag hade roligt när jag läste boken även om den som helhet känns lite ojämn. Början och slutet är bäst, mitten tyckte jag var mer en transportsträcka.

Varför ska man läsa Black Bazar? Om jag var en litteraturkritiker i en tidning skulle jag nu svänga mig med termen négritude-författare: "Ja, Alain Mabanckou betraktas av många som en förgrundsgestalt för en ny négrituderörelse – en rörelse som (i enlighet med den ursprungliga rörelsen, som grundades av den martiniquisk-franske poeten Aimé Cesaire på 30-talet) vill söka sig tillbaka till de afrikanska rötterna för att skapa en global solidaritet mellan svarta i syfte att lyfta fram deras egen historia, och motarbeta den rasism som skapats av kolonialismen." (citatet kommer från DN) Men jag är inte det. Jag är en simpel bokbloggare med endast en mycket vag kunskap om vad négrituderörelse är för något.

Så, en gång till. Varför ska man läsa Black Bazar? Svaret: För att den är annorlunda i stilen, för att den skildrar en speciell verklighet och för att den är underhållande och har ett allvar i sig samtidigt. På omslaget står det "Afrika i Europa, Europa i Afrika" och det är en bra beskrivning av budskapet. Den gillar jag. Jag gillar boken också, hoppas att det har kommit fram.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

När boknörden tar promenad

... ritar hon sjuka meddelanden i sanden.

Cigaretten efteråt

"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl är en samling mikrotexter om än det ena, än det andra: vardagliga saker, människonaturen, litteratur och litteraturkritik, bloggande, ord och språk... Många av texterna är underfundiga afforismer, andra är fragmentariska betraktelser av en mera filosofisk karaktär. Några sitter jag länge och funderar över, andra passerar nästan obemärkt förbi. Kanske beror vad man fastnar för på vad man som läsare själv funderar kring.

Anledningen till att jag ville läsa Cigaretten efteråt är Engdahls kvickheter och speciella humor i kombination med hans intellekt och kunskap som jag alltid har gillat. Om jag fann vad jag sökte? Ehm, ja, på det stora hela. Inte i varje text men tillräckligt ofta för att jag ska kunna känna mig nöjd.

"Om du får höra att någon har talat illa om dig, svara: ´Han tycks ha varit okunnig om mina övriga fel, eftersom han bara nämnde det här.´ På samma sätt borde författare svara sina kritiker. ´Säger ni det, intrigen verkar konstruerad? men vad tyckte ni om den usla personteckningen?´ De kloka kommer ändå att förstå att fläckarna har sin sol."

Och ja, jag har markerat en massa tänkvärda ställen - hur det ska gå med dem anteckningarna när e-bokslånet har försvunnit från läsplattan vet jag inte. Milda makter, måste jag skriva av alla smarta citat?!

"Beundran skiljer sig från avund genom att den fungerar som ett socialt kitt. Man förenas av att beundra samma föremål, men två förenas inte av att vara avundsjuka på en och samma."

Den här tanken gillar jag också:

"85% realister, 15% idealister: mänskligheten, på ett ungefär. Det är på något vis en lugnande proportion. Vore idealisterna väsentligt flera, skulle vi alla stryka med."

Och den här:

"Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd: en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid."

Och den här:

"Gärna oordning, men på särskilda, därför avsedda platser!"

När jag nu bläddrar igenom de markerade sidorna (ganska många, ser jag) kan jag inte låta bli att tänka att det trots allt vore kul att äga boken för att när som helst kunna slå upp den på måfå eller plocka fram en bestämd afforism. De är faktiskt en kul läsning. Det känns också som att tankarna behöver mogna lite, att fragmenten kanske skulle må bra av att tuggas på lite grann, läsas om innan de sköljs ner och sväljs.

Det är svårt för mig att ge något samlat omdöme om Cigaretten efteråt, vad skulle jag hänga upp det på? Poängskala? Okej, 3 poäng av 5 får den. Mycket som är god tankenäring, men också en del intelektuell smörja, tycker jag.

Nu ska jag i alla fall lista ut hur jag på lättaste möjliga sätt ska "rädda" de elektroniska understrykningarna jag gjort. Eller blir de kvar i plattan även efter att boken "återlämnas" till bibblan? Någon som vet?

Den goda jorden

Det var en mycket fin upplevelse att läsa nobelprisklassikern Den goda jorden (1932) av Pearl Buck (1892-1973). Jag blir alltid så himla glad när jag upptäcker en bok som trots sin ålder fortfarande är levande. Den goda jorden fyller 80 år nästa år och jag hoppas verkligen att något bokförlag planerar en nyutgivning, helst en nyöversättning också - utgåvan som jag lyckades få tag på på en loppis är från 1957, det finns till och med en blurb av Selma Lagerlöf på baksidan.

Undertiteln till Den goda jorden är En kinesisk folklivsskildring, vilket beskriver innehållet rätt så bra. Pearl Buck växte upp i Kina eftersom hennes far var missionär där. Även som vuxen levde hon i landet under lång tid och på så sätt skaffade hon sig egna erfarenheter av vardagslivet i Kina under1900-talets första hälft. Därför är det inte så konstigt att berättelsen i Den goda jorden är så verklighetsnära. Jordnära, skulle jag vilja säga. Jorden betyder nämligen allt för huvudpersonen.

Boken börjar med den unge och fattige bonden Wang Lungs bröllopsadag, han ska snart gå till det stora palatset i staden och hämta sin blivande hustru, slavinnan O-lan. I slutet av boken är Wang Lung en skröplig åldring. Det som utspelar sig mellan första och sista sidan är ett helt liv präglat av arbetet för brödfödan och omsorgen för familjens fortlevnad. Mycket fascinerande, jag lovar!

Man läser om Wang Lungs och O-lans äktenskap, hur de tar hand om sin växande barnaskara och sliter på åkern. Tänk till exempel att när tiden är inne för O-lan att föda ett barn, lägger hon bara ifrån sig hackan, traskar hem, föder barnet, lagar middagen och återvänder till maken på åkern för att fortsätta skörden. Fattar ni? Inte? Men det är så de lever i alla fall.

Fast slitet lönar sig, för varje intjänad och sparad slant köper Wang Lung mer jord, för jorden är livets enda säkerhet. Det går upp och ner för familjen genom årens lopp, de upplever allt från svält i början till rikedom i slutet. Från att först vara ingen blir Wang Lung slutligen en av stadens främsta, en stor jordägare.

Detta medför så klart att Wang Lungs attityder förändras på vägen. Han inser vikten av att kunna läsa och skriva och skickar sina söner till skolan. Han blir mån om att uppföra sig efter sitt nya stånd, det blir viktigt att umgås med rätt folk. Han tröttnar på sin O-lan som han plötsligt finner tråkig och ful och skaffar sig en ung frilla. Ja, otack är kvinnans lott. Han skaffar slavinnor och tjänare till huset. Sönerna ska gifta sig fördelaktigt. Och så vidare och så vidare.

Allt detta beskrivs med en djup inlevelse och känsla, det är som att se Kinas hela samhällsutveckling komprimerad till ett enda livsöde präglat av historiska skeenden i landet på den tiden. Jag tycker också att trots att huvudpersonen i boken är en man så finns det mycket att hämta för den som vill läsa om kvinnans ställning i Kina på den tiden. Något som jag tycker är helt sjukt är det rådande skönhetsidealet som Buck beskriver, liksom kvinnas huvudsakliga roll som en maskin som ska föda söner. Det finns tveklöst ett feministiskt perspektiv i romanen.

Bäst tyckte jag om att läsa om Wang Lungs relation till den tystlåtna, strävsamma och trogna O-lan och hur detta med nöd och lust avspeglar sig i deras äktenskap. Finns kärleken där trots allt eller ser han på henne endast som sina söners mor och arbetskompanjon? När det gäller den sidan av boken tycker jag att Pearl Buck verkligen lyckades skapa levande karaktärer. De utvecklas och förändras, de känner och tänker. Wang Lung är verkligen en man med så väl goda sidor som brister.

En annan sak som jag tycker är intressant i boken är förhållandet till barnen, hur man uppfostrar och behandlar dem. Det är söner som räknas, döttrarna får man stå ut med tills man kan gifta bort dem eller sälja som slavinnor vid hungersnöd. Så är den rådande samhällssynen. Wang Lung får tre söner och två döttrar, varav den ena dottern är efterbliven och jag tycker att det är mycket rörande att läsa hur föräldrarna trots allt älskar sin svagsinta dotter och ser till att hon alltid har det bra. Också den gamle faderns relation till sina vuxna söner är spännande, det finns en intressant rollfördelning där.

Den goda jorden är en fängslande bok om människorna, förhållandena och ödets växlingar i Kina för hundra år sedan och Pearl Bucks berättelse är i lika hög grad verklighetstrogen som konstnärlig. Det är med all rätt en odödlig bok som jag varmt rekommenderar. Man får mycket att tänka på.

Pearl Buck tilldelades Nobelpriset 1938.

Horace i Babel

Jag har alltid varit svag för Horace Engdahl så det var ett kärt återseende att se honom gästa Babel igår kväll. Efteråt blev frestelsen att läsa hans bok "Cigaretten efteråt"alldeles för stor, så trots att jag är halvvägs i fyra böcker lånade jag Engdahls bok som e-bok. Det är så lätt gjort med bara ett par klick.

"Cigaretten efteråt" är mikrobetraktelser där Horace Engdahl ger perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen, läser jag hos förlaget.

Jag hoppas få en stor dos av Horaces kvickheter.

Du köper en bok - och bidrar till ett läsprojekt

Nätbokhandlen Fritz och Ståhl har den goda egenskapen att de bryr sig om människors villkor i fattiga delar av världen och eftersom det är böcker som är deras passion handlar deras medverkan om olika läsprojekt. Tidigare donerade Fritz & Ståhl 5000 kronor till ett läsprojekt i Honduras.

Denna gång riktar de sina blickar mot västra Afrika. Där, i Togo och i Benin, pågår studiecirklar vars mål är att utbilda deltagarna (främst fattiga kvinnor) så att de skaffar sig verktyg för att kunna förändra sina liv, t ex kunna hjälpa sina barn med läxor, sätta rätt pris på varor, försvara sina rättigheter och göra sin röst hörd.

Den svenska organisationen ALEF har tagit ansvar för att finansiera studicirklarna i Benin under läsåret 2011-2012. Minst 1000 personer kommer att delta. Studiegrupperna består av 25 deltagare som leds av en person från varje by. Läs mer här.

Läscirkel i Benin

Jag har svårt att tänka mig att någon bokälskare överhuvudtaget skulle kunna anse att läskunnignet och alfabetisering är oviktiga saker att satsa pengar på. Och det bästa av allt, du behöver egentligen inte alls göra något mer än du redan gör idag - dvs handlar dina böcker på nätet. Du kan nämligen stödja med dina bokköp.

Så hädanefter, om och när du handlar böcker på Fritz & Ståhl och använder koden ALEF i kassan bidrar du till att de allra fattigaste i Benin får lära sig att läsa, skriva och räkna. För varje inbunden bok du köper går 5 kr till studiecirklarna.

Bra intiativ, tycker jag.