Lacrimosa är en vacker berättelse om övergivenhet, tårar, ensamhet, kärlek och arsenikens oskuldsfulla vithet. Huvudpersonen är den androgyna Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke och Liffner gestaltar henne först som vildungen som Almqvist tar han om, sedan Ros, Rose och slutligen mr Ross. Ros är kluven i sin relation till Almqvist och förlorad i kärlek till mamsell Emilie Högqvist från den Kungliga Teatern. I kulliserna skymtar vi Gustaf III, mordet på honom är en mordgåta som även den tar plats i boken, om än mest som rekvisita.
När jag läste Lacrimosa kändes det som om Liffners språk inte var av denna värld. Det är förtrollad och magisk och skapat att förföra. Det är stiligt och vackert och lagom almqvistiskt 1800-talsaktigt men tillsammans med dubbelheterna och glidningarna i tid och rum blev det tyvärr så att jag inte lyckades tränga igenom berättelsen fullt ut. Texten avkräver nämligen läsaren total uppmärksamhet och när man brister, går man genast vilse i läsningen, vilket jag tycker är synd.
Nu efteråt tänker jag att jag kanske borde läsa Drottningens juvelsmycke och sedan Lacrimosa en gång till (eller rent av skulle jag ha börjat med Almqvist för att ha hans bok i färskt minne). Undrar hur upplevelsen av boken skulle bli då? Nu blev jag i stället alldeles för överrumplad av all dekor och alla trådar för att kunna uppskatta Liffners roman på samma sätt som litteraturkritikerna. Jag gav boken betyget 3.
Har du läst Lacrimosa? Vad tyckte du då?
