Finns det en bättre tid för melankoli än hösten? Det är då vi gladeligen vältrar oss i vemodet över alla gångna solskensdagar och mörkret som nalkas. En lagom dos av sådant är inte farlig, tvärtom kan man finna mycket skönhet i tempot som plötsligt går i saktare mak. Färgerna, ljuset, tystnaden, eftertanken. Romanen Blad ur höstens arkiv handlar om hösten på två plan, som årstid och som ålderns höst.
Tomas Skarfelt, snart 80 år, är ännu ett tag kvar på sommarstället Udda. Dagarna fyller han med att se tillbaka på sitt liv samt med att umgås med sin gamla mor och sin nyvunne 5-årige vän Slanten. Tröttheten ”är en skymning som kommer redan om morgonen och hakar fast vid hälen” vart steg han tar. Men han skriver. Och bokstäverna han präntar ner är varma och minnesångande.
Blad ur höstens arkiv är en bok som man kanske inte läser så mycket för handlingens skull som för skönhetens, språkets, tankens och sorgsenhetens skull. Naturen är här en kraftkälla, överallt närvarande och inspirerande, ett mysterium att förundras över. Jag blir stum av språket, skönheten i det känns som en mjuk hand kring mitt hjärta. Jag har sällan läst något så vackert om hur det är att bli gammal! Här finns allt, liv och förgängelse, ljus och natt, på en gång, i en upplevelse som kanske är något av erfarenhet, möjligen Bo Carpelans egna, vad vet vi.
Jag har i alla fall svårt att tänka mig en mer storslagen avslutning på ett författarskap än denna bok.
(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-11-29. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
