Gårdagens twitterkväll resulterade i att jag,
Snowflakes in Rain,
Vixxtoria och efter lite om och men även
Spectatia bestämde oss för en gemensam omläsning av
De kanske lämpade (1993, Sverige 1995) av dansken
Peter Hoeg. Vi var nämligen rörande eniga om att vi minns romanen som en stark bok som vi gärna skulle vilja läsa om men inte riktigt vågar av rädsla för att den kanske inte skulle hålla den här gången. Så efter lite ömsesidig pepp bestämde vi oss att helt enkelt köra en omläsning. Ni som är med på twitter och följer våra flöden kommer inte att kunna undvika hashtaggen #dkl och våra kommentarer och tankar under omläsningens gång.
Vill du vara med? Det är bara att haka på.
De kanske lämpade handlar om några barn (ungdomar) på en privatskola i Köpenhamn, tiden är 60-/70-tal. Skolan är ett schemalagt helvete. Det är en mycket grym värld jag minns, lite som
Ondskan av Guillou fast värre, har jag en kvarvarande känska av. Det var också något med skolklockan som till varje pris måste sättas ur spel... Och är inte boken till och med självbiografisk? Hur var det nu... ?
Jag minns att jag var mycket gripen av boken. Om jag blir det i lika hög grad nu, 15 år senare, återstår att se.
