Först några ord om författaren eftersom han är en intressant prick. Mabanckou är född 1966 i Kongo-Brazzaville, lilla Kongo - viktigt att påpeka. Det är inte Kongo som Kongo, det lärde jag mig genom att läsa Black Bazar. Som ung kom Mabanckou till gamla kolonialmakten Frankrike och slog igenom som författare. Att han är kongoles med ett kolonialt arv i generna är en ingrediens som genomsyrar Black Bazar (och antagligen hans andra böcker också, skulle jag tro).
Huvudpersonen i Black Bazar är kongoles och han bor i Paris. Han kallas Rumpologen. Det är ingen i boken som har ett normalt namn utan folk heter saker som monsieur Hippokrates, Araben på hörnet, Hybriden eller Ursprungsfärgen. Monsieur Hippokrates är Rumpologens granne och de går varandra på nerverna, deras relation är spänd åt det smått humoristiska hållet och inte mer än att det kan ordna sig. Araben på hörnet är innehavaren av kvartersbutiken mitt på gatan, den som har koll på allt i kvarteret, och Hybriden är Rumpologens bästa vän. Ursprungsfärgen är Rumpologens sambo som en dag tar deras lilla dotter och sticker tillbaka till lilla Kongo. Rumpologen blir kvar i Paris, försöker hanka sig fram på taskiga jobb och skriver om sitt "eländiga" liv. Boken som han skriver på är den som vi läsare håller i handen i realtid.
Black Bazar är rolig, fast det egentligen inte är mycket till handling. Mest går berättelsen ut på att Rumpologen hänger i favoritbaren i sällskap av sina landsmän och gnäller. I inre-monolog-form eller i dialog med andra. Först och främst gnäller han över missären i livet han måste utstå och som med fördel maskeras med hjälp av svindyra märkeskläder. Rumpologen tillhör nämligen en avart av franska afrikaner som kallas sapeurer - klädsnobbar med lika udda personligheter som livsöden.
Ett annat kärt ämne att vända och vrida på vid bardisken är kolonialismen och i vilken grad den eventuellt var nyttig för afrikanerna. Stämningen är skojfrisk men bakom humorn sipprar ilskan och sarkasmer fram.
Stilen är alltså speciell. Trots att det inte händer särskilt mycket på det vanliga sättet är det full fart i texten. Det är språket som är kul och miljö- och personbeskrivningarna som ibland är lite tillskruvade är absolut värda sin lästid. Jag hade roligt när jag läste boken även om den som helhet känns lite ojämn. Början och slutet är bäst, mitten tyckte jag var mer en transportsträcka.
Varför ska man läsa Black Bazar? Om jag var en litteraturkritiker i en tidning skulle jag nu svänga mig med termen négritude-författare: "Ja, Alain Mabanckou betraktas av många som en förgrundsgestalt för en ny négrituderörelse – en rörelse som (i enlighet med den ursprungliga rörelsen, som grundades av den martiniquisk-franske poeten Aimé Cesaire på 30-talet) vill söka sig tillbaka till de afrikanska rötterna för att skapa en global solidaritet mellan svarta i syfte att lyfta fram deras egen historia, och motarbeta den rasism som skapats av kolonialismen." (citatet kommer från DN) Men jag är inte det. Jag är en simpel bokbloggare med endast en mycket vag kunskap om vad négrituderörelse är för något.
Så, en gång till. Varför ska man läsa Black Bazar? Svaret: För att den är annorlunda i stilen, för att den skildrar en speciell verklighet och för att den är underhållande och har ett allvar i sig samtidigt. På omslaget står det "Afrika i Europa, Europa i Afrika" och det är en bra beskrivning av budskapet. Den gillar jag. Jag gillar boken också, hoppas att det har kommit fram.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
