Det har gått tre veckor sedan pojken, som han kallas fast han är tjugo, miste sin vän Bárdur i iskylan ute till havs men livet går vidare. Trots att det är slutet på april faller snön som nästan aldrig förr när pojken och postkuriren Jens beger sig på en posttur över bergen. I snöstorm, kämpande mot nordanvinden avverkar de sträckan, timmar läggs till timmar, blir till dagar. Det är kallt som i helvetet, för om Bibeln hade skrivits på Island skulle kylan och inte hettan vara helvetets signum. Och dessutom, om djävulen skapat någonting i denna värld, förutom penningen, så är det snöstormen. Stelfrusna, förlamade av köld och dödströtta av umbäranden möter de på sin vandring andra människor, både levande och de som dött men går igen.
Änglarnas sorg doftar av isländsk berättartradition, i språket förnimmer jag smaken av sagorna, det smakar gott. Genom berättelsen förstår jag vad det kanske innebär att vara islänning. Boken är en hyllning till Island, naturen och elementen. Det är en kärleksförklaring till de döda och saknaden efter dem. Det är en bok om den ensamhet som kallas livet och om kärlekens kraft.
Stefánsson har en unik röst i samtida nordisk litteratur. Här förmedlas den av översättaren John Swedenmark.
(Den här recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-10-25. Här återges den med tidningens samtycke.)
Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus
