Dagens efterlängtade bokpaket



Tomas Tranströmer, dikter och prosa 1954-2004

samt medlemstidningen Gondol.

Och vem är det som (också) citeras i tidningen angående Tranströmer?

Jaa, Bokmania! Känner mig hedrad och är glad.

Nomineringar till Sveriges radios Romanpris 2012

Igår offentliggjordes nomineringarna till Sveriges radios Romanpris 2012.
När det gäller nomineringarna kan i princip alla romaner som är skrivna på svenska och utgivna under det gångna året nomineras. En av ambitionerna med priset är att bredda kunskapen om den aktuella litteraturen. En ny roman av en av tidigare pristagare kan inte komma i fråga för nominering förrän efter fem år. Årets Augustprisvinnare är också utanför nomineringslistan.

Nomineringslistan sammanställs av en kritikergrupp med god överblick över den aktuella utgivningen.

Böckerna som kan vinna denna omgång är Spådom av Magnus Dahlström, Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg, Belägring av Hassan Loo Sattarvandi och Handlingen av Sara Mannheimer.

I mars får vi veta!

Jag är nöjd med valet och har faktiskt (rena turen!) redan läst tre av titlarna (Spådom, Grand final i skojarbranschen och Och allt ska vara kärlek) samtidigt som jag är nästan klar med en fjärde bok av dessa sex (Lacrimosa). Känns som att jag har hyfsat koll då. Men Belägring och Handlingen har jag inte alls någon kännedom om. Har du läst?

Julbazar hos Brombergs på torsdag

Trots att jag är utsocknes har jag seriösa planer på att sätta mig på tåget mot Stockholm på torsdag eftermiddag för att ta mig till Brombergs julbazar. Är rejält sugen på att dricka lite glögg hos "brombergarna" - träffa Casia och Dorotea Bromberg IRL - och botanisera bland några av årets fanstastiska titlar till priser som utlovas vara generösa. Visserligen är jag redan en lycklig ägare till både Frihet av Jonathan Franzen, Just kids av Patti Smith, Hur madonnan kom till månen av Rolf Bauerdick och Det stora huset av Nicole Krauss men det finns fler Brombergs-böcker som säkert skulle trivas i min läsarfamn (t.ex. Oskuldens tecken av Patti Smith, Begravningsplatsen i Prag av Umbero Ecco eller Tillrättalägganden av Jonathan Franzen). Att Brombergs dessutom har en del signerade exemplar att sälja gör det hela lite extra spännande för mig som gillar signerade böcker.

Platsen är Hantverkargatan 26 (vid Kungsholms torg) och tiden är nu på torsdag klockan 16-20.

Någon mer som ska till julbazaren hos Brombergs?

Äntligen! SAOL-appen är här.

SAOL-appen för iPhone hittar du genom att klicka här.
SAOL-appen för Android-mobiler hittar du genom att klicka här.

Mer om SAOL och applikationerna kan du läsa på Svenska Akademiens hemsida.

Vår sanna natur

Vår sanna natur - naturfotograferna ser på Sverige med text av Henrik Ekman är det av årets fotopraktverk som bäst fångat mitt intresse. Jag gillar fotoböcker om natruren, särskilt sådana som handlar om en natur jag känner igen och som även har en lättillgänglig och fängslande text med det där lilla extra. Det är fullpott för Vår sanna natur - boken där några av Sveriges främsta naturfotografer har kraftansamlat för att beskriva vårt land. Henrik Ekman, som är ordförande i Naturfotograferna och en känd röst från många naturprogram i tv, står för texten. När jag läser vad han skrivit förstår jag hur lätt det är att tala om sådant som hjärtat är fullt av. Texterna sjuder av ett genuint intresse för naturen, vilket lätt smittar av sig på läsaren. Själv går jag gladeligen rakt in i djurfällan!

Naturfotograferna bildades 1966 och har som största ambition att dokumentera förändringar i naturen och miljön i Sverige. Utan dokumentation blir vi historielösa, det är viktigt att på bild fånga hur älvar, skogar, ängar och berglandskap ser ut för då blir det svårare för diverse exploatörer att ändra på landskapet. Så de gör ett fantastiskt jobb.

Vår sanna natur är en bok som visar den svenska naturens olika ansikten och berättar om varelser som flyger, springer, kryper, krälar, jagar och jagas. Det är lätt att fascineras av mångfalden, man förstår att man inte alls behöver åka till någon avlägsen regnskog för att bli stum av förundran över naturens rikedom. Bilderna och texterna i Vår sanna natur talar till mig eftersom jag på köpet får Sveriges historia sedd genom naturens ögon och det är mycket spännande.

Förutom växter, fåglar, insekter, fiskar och djur som syns på bilderna är det också landskapet som sådant som har en framträdande roll. Henrik Ekman berättar bl.a. om odlings- och industrilandskapets utveckling genom tiderna och det är jätteintressant att läsa om hur fauna och flora förändras genom människans påverkan. Vem tänker exempelvis på vad det en gång fick för konsekvenser att man började använda plåttak vid husbyggen?

Jag gillar bokens uppbyggnad. Resan börjar en dag i mitten på maj för att synliggöra hur olika det ser ut i olika delar av landet vid en given tid på året. Det är häftigt. Sedan fortsätter naturfotografernas och Henrik Ekmans berättelse genom att uppehålla sig vid en typ av landskap åt gången: kusten, skogen, bondlandskap, vattendrag och sjöar, fjällandskap, stadsliv. Drygt 230 sidor med bild och text om små och stora platser i Sverige som man tror att man känner, fast man inte alls gör det.

För mig som boknörd har texterna en egenhet som jag särskild uppskattar, nämligen att det finns citat ur skönlitterära verk av Linné, Lagerlöf, Martinsson, Taube med flera. Det är fint för det skruvar upp värmen i hjärtat lite till.

Jag tycker att Vår sanna natur borde finnas i varje naturälskares hem. Inte bara för att boken är vacker utan också för att den sätter människans agerande och naturens reaktioner i ett självklart sammanhang och på ett lättillgängligt sätt visar på orsak och verkan samtidigt som den ställer frågor inför framtiden.




Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Augustpriset 2011 - vinnare är...

Årets bästa svenska faktabok:

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbring

Motivering: Ur en skatt av obesvarade brev utvinner författaren flera perspektiv på vår historia och vårt samhälle. Den får läsaren att söka svaren på frågan om vad som är rätt och fel i en historia som berör.

Årets bästa barn- och ungdomsbok:
Pojkarna av Jessica Schiefauer
Motivering: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

Årets bästa skönlitterära bok:
Korparna av Tomas Bannerhed
Motivering: På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan. Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.


Jag har tyvärr inte läst någon av vinnarböckerna. Har du?

Om du vill veta allt om Augustpriset, klicka här.

Konst helt i min smak - inte bara för att motivet är böcker

På Konstmuseet i Eskilstuna pågår fär närvarande en utställning med akvareller av Lars Lerin och jag säger er att när jag igår stod och såg på hans målningar så gapade jag bara av fascination över hur i hela friden kan någon människa måla så! Titta till exempel på den här akvarellen som heter "Bibliotek 2" och som föreställer bokhyllor och böcker i naturlig storlek. Tänk att få ha en sån tavla på väggen, det vore ju nåt! (Målningen "Bibliotek" kan du se om du klickar på länken här ovan.)

Lars Lerin, Bibliotek 2, akvarell (bilden är lite beskuren)

Litterärt Gästabud

I morgon blir det en eftermiddag och kväll i sällskap med några höstaktuella svenska författare som kommer att läsa ur och berätta om sina böcker. Och säkert om sig själva också. Till det blir det trerättersmiddag och lite vin.

Tillställning heter Litterärt Gästabud och är ett årligen återkommande evenemang i Eskilstuna som jag mer än gärna brukar bevista.

Författarna som deltar i år är Johan Theorin, Lennie Norman, Stefan Einhorn, Anna-Karin Palm, Mattias Ribbing och Jonas Karlsson.

"De kanske lämpade" av Peter Hoeg ska läsas om

Gårdagens twitterkväll resulterade i att jag, Snowflakes in Rain, Vixxtoria och efter lite om och men även Spectatia bestämde oss för en gemensam omläsning av De kanske lämpade (1993, Sverige 1995) av dansken Peter Hoeg. Vi var nämligen rörande eniga om att vi minns romanen som en stark bok som vi gärna skulle vilja läsa om men inte riktigt vågar av rädsla för att den kanske inte skulle hålla den här gången. Så efter lite ömsesidig pepp bestämde vi oss att helt enkelt köra en omläsning. Ni som är med på twitter och följer våra flöden kommer inte att kunna undvika hashtaggen #dkl och våra kommentarer och tankar under omläsningens gång.

Vill du vara med? Det är bara att haka på.

De kanske lämpade handlar om några barn (ungdomar) på en privatskola i Köpenhamn, tiden är 60-/70-tal. Skolan är ett schemalagt helvete. Det är en mycket grym värld jag minns, lite som Ondskan av Guillou fast värre, har jag en kvarvarande känska av. Det var också något med skolklockan som till varje pris måste sättas ur spel... Och är inte boken till och med självbiografisk? Hur var det nu... ?

Jag minns att jag var mycket gripen av boken. Om jag blir det i lika hög grad nu, 15 år senare, återstår att se.

Änglarnas sorg

Efter ett drygt års väntan är Jón Kalman Stefánsson tillbaka med en fristående fortsättning på Himmel och helvete (vinnare av P O Enquists pris 2011). Änglarnas sorg heter denna del två i en planerad trilogi och vi förflyttar oss på nytt till ett kargt Island i början av förra seklet. (Himmel och helvete recenseras här.)

Det har gått tre veckor sedan pojken, som han kallas fast han är tjugo, miste sin vän Bárdur i iskylan ute till havs men livet går vidare. Trots att det är slutet på april faller snön som nästan aldrig förr när pojken och postkuriren Jens beger sig på en posttur över bergen. I snöstorm, kämpande mot nordanvinden avverkar de sträckan, timmar läggs till timmar, blir till dagar. Det är kallt som i helvetet, för om Bibeln hade skrivits på Island skulle kylan och inte hettan vara helvetets signum. Och dessutom, om djävulen skapat någonting i denna värld, förutom penningen, så är det snöstormen. Stelfrusna, förlamade av köld och dödströtta av umbäranden möter de på sin vandring andra människor, både levande och de som dött men går igen.

Änglarnas sorg doftar av isländsk berättartradition, i språket förnimmer jag smaken av sagorna, det smakar gott. Genom berättelsen förstår jag vad det kanske innebär att vara islänning. Boken är en hyllning till Island, naturen och elementen. Det är en kärleksförklaring till de döda och saknaden efter dem. Det är en bok om den ensamhet som kallas livet och om kärlekens kraft.

Stefánsson har en unik röst i samtida nordisk litteratur. Här förmedlas den av översättaren John Swedenmark.

(Den här recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-10-25. Här återges den med tidningens samtycke.)



Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Black Bazar

Någon som kommer ihåg Alain Mabanckous succe från 2006 Ett piggsvins memoarer? Jag har tyvärr inte läst den, det blev bara inte av, men ni som läste och gillade den kan glädja er åt att det nyligen getts ut en ny bok av Mabanckou: Black Bazar.

Först några ord om författaren eftersom han är en intressant prick. Mabanckou är född 1966 i Kongo-Brazzaville, lilla Kongo - viktigt att påpeka. Det är inte Kongo som Kongo, det lärde jag mig genom att läsa Black Bazar. Som ung kom Mabanckou till gamla kolonialmakten Frankrike och slog igenom som författare. Att han är kongoles med ett kolonialt arv i generna är en ingrediens som genomsyrar Black Bazar (och antagligen hans andra böcker också, skulle jag tro).

Huvudpersonen i Black Bazar är kongoles och han bor i Paris. Han kallas Rumpologen. Det är ingen i boken som har ett normalt namn utan folk heter saker som monsieur Hippokrates, Araben på hörnet, Hybriden eller Ursprungsfärgen. Monsieur Hippokrates är Rumpologens granne och de går varandra på nerverna, deras relation är spänd åt det smått humoristiska hållet och inte mer än att det kan ordna sig. Araben på hörnet är innehavaren av kvartersbutiken mitt på gatan, den som har koll på allt i kvarteret, och Hybriden är Rumpologens bästa vän. Ursprungsfärgen är Rumpologens sambo som en dag tar deras lilla dotter och sticker tillbaka till lilla Kongo. Rumpologen blir kvar i Paris, försöker hanka sig fram på taskiga jobb och skriver om sitt "eländiga" liv. Boken som han skriver på är den som vi läsare håller i handen i realtid.

Black Bazar är rolig, fast det egentligen inte är mycket till handling. Mest går berättelsen ut på att Rumpologen hänger i favoritbaren i sällskap av sina landsmän och gnäller. I inre-monolog-form eller i dialog med andra. Först och främst gnäller han över missären i livet han måste utstå och som med fördel maskeras med hjälp av svindyra märkeskläder. Rumpologen tillhör nämligen en avart av franska afrikaner som kallas sapeurer - klädsnobbar med lika udda personligheter som livsöden.

Ett annat kärt ämne att vända och vrida på vid bardisken är kolonialismen och i vilken grad den eventuellt var nyttig för afrikanerna. Stämningen är skojfrisk men bakom humorn sipprar ilskan och sarkasmer fram.

Stilen är alltså speciell. Trots att det inte händer särskilt mycket på det vanliga sättet är det full fart i texten. Det är språket som är kul och miljö- och personbeskrivningarna som ibland är lite tillskruvade är absolut värda sin lästid. Jag hade roligt när jag läste boken även om den som helhet känns lite ojämn. Början och slutet är bäst, mitten tyckte jag var mer en transportsträcka.

Varför ska man läsa Black Bazar? Om jag var en litteraturkritiker i en tidning skulle jag nu svänga mig med termen négritude-författare: "Ja, Alain Mabanckou betraktas av många som en förgrundsgestalt för en ny négrituderörelse – en rörelse som (i enlighet med den ursprungliga rörelsen, som grundades av den martiniquisk-franske poeten Aimé Cesaire på 30-talet) vill söka sig tillbaka till de afrikanska rötterna för att skapa en global solidaritet mellan svarta i syfte att lyfta fram deras egen historia, och motarbeta den rasism som skapats av kolonialismen." (citatet kommer från DN) Men jag är inte det. Jag är en simpel bokbloggare med endast en mycket vag kunskap om vad négrituderörelse är för något.

Så, en gång till. Varför ska man läsa Black Bazar? Svaret: För att den är annorlunda i stilen, för att den skildrar en speciell verklighet och för att den är underhållande och har ett allvar i sig samtidigt. På omslaget står det "Afrika i Europa, Europa i Afrika" och det är en bra beskrivning av budskapet. Den gillar jag. Jag gillar boken också, hoppas att det har kommit fram.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

När boknörden tar promenad

... ritar hon sjuka meddelanden i sanden.

Cigaretten efteråt

"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl är en samling mikrotexter om än det ena, än det andra: vardagliga saker, människonaturen, litteratur och litteraturkritik, bloggande, ord och språk... Många av texterna är underfundiga afforismer, andra är fragmentariska betraktelser av en mera filosofisk karaktär. Några sitter jag länge och funderar över, andra passerar nästan obemärkt förbi. Kanske beror vad man fastnar för på vad man som läsare själv funderar kring.

Anledningen till att jag ville läsa Cigaretten efteråt är Engdahls kvickheter och speciella humor i kombination med hans intellekt och kunskap som jag alltid har gillat. Om jag fann vad jag sökte? Ehm, ja, på det stora hela. Inte i varje text men tillräckligt ofta för att jag ska kunna känna mig nöjd.

"Om du får höra att någon har talat illa om dig, svara: ´Han tycks ha varit okunnig om mina övriga fel, eftersom han bara nämnde det här.´ På samma sätt borde författare svara sina kritiker. ´Säger ni det, intrigen verkar konstruerad? men vad tyckte ni om den usla personteckningen?´ De kloka kommer ändå att förstå att fläckarna har sin sol."

Och ja, jag har markerat en massa tänkvärda ställen - hur det ska gå med dem anteckningarna när e-bokslånet har försvunnit från läsplattan vet jag inte. Milda makter, måste jag skriva av alla smarta citat?!

"Beundran skiljer sig från avund genom att den fungerar som ett socialt kitt. Man förenas av att beundra samma föremål, men två förenas inte av att vara avundsjuka på en och samma."

Den här tanken gillar jag också:

"85% realister, 15% idealister: mänskligheten, på ett ungefär. Det är på något vis en lugnande proportion. Vore idealisterna väsentligt flera, skulle vi alla stryka med."

Och den här:

"Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd: en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid."

Och den här:

"Gärna oordning, men på särskilda, därför avsedda platser!"

När jag nu bläddrar igenom de markerade sidorna (ganska många, ser jag) kan jag inte låta bli att tänka att det trots allt vore kul att äga boken för att när som helst kunna slå upp den på måfå eller plocka fram en bestämd afforism. De är faktiskt en kul läsning. Det känns också som att tankarna behöver mogna lite, att fragmenten kanske skulle må bra av att tuggas på lite grann, läsas om innan de sköljs ner och sväljs.

Det är svårt för mig att ge något samlat omdöme om Cigaretten efteråt, vad skulle jag hänga upp det på? Poängskala? Okej, 3 poäng av 5 får den. Mycket som är god tankenäring, men också en del intelektuell smörja, tycker jag.

Nu ska jag i alla fall lista ut hur jag på lättaste möjliga sätt ska "rädda" de elektroniska understrykningarna jag gjort. Eller blir de kvar i plattan även efter att boken "återlämnas" till bibblan? Någon som vet?

Den goda jorden

Det var en mycket fin upplevelse att läsa nobelprisklassikern Den goda jorden (1932) av Pearl Buck (1892-1973). Jag blir alltid så himla glad när jag upptäcker en bok som trots sin ålder fortfarande är levande. Den goda jorden fyller 80 år nästa år och jag hoppas verkligen att något bokförlag planerar en nyutgivning, helst en nyöversättning också - utgåvan som jag lyckades få tag på på en loppis är från 1957, det finns till och med en blurb av Selma Lagerlöf på baksidan.

Undertiteln till Den goda jorden är En kinesisk folklivsskildring, vilket beskriver innehållet rätt så bra. Pearl Buck växte upp i Kina eftersom hennes far var missionär där. Även som vuxen levde hon i landet under lång tid och på så sätt skaffade hon sig egna erfarenheter av vardagslivet i Kina under1900-talets första hälft. Därför är det inte så konstigt att berättelsen i Den goda jorden är så verklighetsnära. Jordnära, skulle jag vilja säga. Jorden betyder nämligen allt för huvudpersonen.

Boken börjar med den unge och fattige bonden Wang Lungs bröllopsadag, han ska snart gå till det stora palatset i staden och hämta sin blivande hustru, slavinnan O-lan. I slutet av boken är Wang Lung en skröplig åldring. Det som utspelar sig mellan första och sista sidan är ett helt liv präglat av arbetet för brödfödan och omsorgen för familjens fortlevnad. Mycket fascinerande, jag lovar!

Man läser om Wang Lungs och O-lans äktenskap, hur de tar hand om sin växande barnaskara och sliter på åkern. Tänk till exempel att när tiden är inne för O-lan att föda ett barn, lägger hon bara ifrån sig hackan, traskar hem, föder barnet, lagar middagen och återvänder till maken på åkern för att fortsätta skörden. Fattar ni? Inte? Men det är så de lever i alla fall.

Fast slitet lönar sig, för varje intjänad och sparad slant köper Wang Lung mer jord, för jorden är livets enda säkerhet. Det går upp och ner för familjen genom årens lopp, de upplever allt från svält i början till rikedom i slutet. Från att först vara ingen blir Wang Lung slutligen en av stadens främsta, en stor jordägare.

Detta medför så klart att Wang Lungs attityder förändras på vägen. Han inser vikten av att kunna läsa och skriva och skickar sina söner till skolan. Han blir mån om att uppföra sig efter sitt nya stånd, det blir viktigt att umgås med rätt folk. Han tröttnar på sin O-lan som han plötsligt finner tråkig och ful och skaffar sig en ung frilla. Ja, otack är kvinnans lott. Han skaffar slavinnor och tjänare till huset. Sönerna ska gifta sig fördelaktigt. Och så vidare och så vidare.

Allt detta beskrivs med en djup inlevelse och känsla, det är som att se Kinas hela samhällsutveckling komprimerad till ett enda livsöde präglat av historiska skeenden i landet på den tiden. Jag tycker också att trots att huvudpersonen i boken är en man så finns det mycket att hämta för den som vill läsa om kvinnans ställning i Kina på den tiden. Något som jag tycker är helt sjukt är det rådande skönhetsidealet som Buck beskriver, liksom kvinnas huvudsakliga roll som en maskin som ska föda söner. Det finns tveklöst ett feministiskt perspektiv i romanen.

Bäst tyckte jag om att läsa om Wang Lungs relation till den tystlåtna, strävsamma och trogna O-lan och hur detta med nöd och lust avspeglar sig i deras äktenskap. Finns kärleken där trots allt eller ser han på henne endast som sina söners mor och arbetskompanjon? När det gäller den sidan av boken tycker jag att Pearl Buck verkligen lyckades skapa levande karaktärer. De utvecklas och förändras, de känner och tänker. Wang Lung är verkligen en man med så väl goda sidor som brister.

En annan sak som jag tycker är intressant i boken är förhållandet till barnen, hur man uppfostrar och behandlar dem. Det är söner som räknas, döttrarna får man stå ut med tills man kan gifta bort dem eller sälja som slavinnor vid hungersnöd. Så är den rådande samhällssynen. Wang Lung får tre söner och två döttrar, varav den ena dottern är efterbliven och jag tycker att det är mycket rörande att läsa hur föräldrarna trots allt älskar sin svagsinta dotter och ser till att hon alltid har det bra. Också den gamle faderns relation till sina vuxna söner är spännande, det finns en intressant rollfördelning där.

Den goda jorden är en fängslande bok om människorna, förhållandena och ödets växlingar i Kina för hundra år sedan och Pearl Bucks berättelse är i lika hög grad verklighetstrogen som konstnärlig. Det är med all rätt en odödlig bok som jag varmt rekommenderar. Man får mycket att tänka på.

Pearl Buck tilldelades Nobelpriset 1938.

Horace i Babel

Jag har alltid varit svag för Horace Engdahl så det var ett kärt återseende att se honom gästa Babel igår kväll. Efteråt blev frestelsen att läsa hans bok "Cigaretten efteråt"alldeles för stor, så trots att jag är halvvägs i fyra böcker lånade jag Engdahls bok som e-bok. Det är så lätt gjort med bara ett par klick.

"Cigaretten efteråt" är mikrobetraktelser där Horace Engdahl ger perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen, läser jag hos förlaget.

Jag hoppas få en stor dos av Horaces kvickheter.

Du köper en bok - och bidrar till ett läsprojekt

Nätbokhandlen Fritz och Ståhl har den goda egenskapen att de bryr sig om människors villkor i fattiga delar av världen och eftersom det är böcker som är deras passion handlar deras medverkan om olika läsprojekt. Tidigare donerade Fritz & Ståhl 5000 kronor till ett läsprojekt i Honduras.

Denna gång riktar de sina blickar mot västra Afrika. Där, i Togo och i Benin, pågår studiecirklar vars mål är att utbilda deltagarna (främst fattiga kvinnor) så att de skaffar sig verktyg för att kunna förändra sina liv, t ex kunna hjälpa sina barn med läxor, sätta rätt pris på varor, försvara sina rättigheter och göra sin röst hörd.

Den svenska organisationen ALEF har tagit ansvar för att finansiera studicirklarna i Benin under läsåret 2011-2012. Minst 1000 personer kommer att delta. Studiegrupperna består av 25 deltagare som leds av en person från varje by. Läs mer här.

Läscirkel i Benin

Jag har svårt att tänka mig att någon bokälskare överhuvudtaget skulle kunna anse att läskunnignet och alfabetisering är oviktiga saker att satsa pengar på. Och det bästa av allt, du behöver egentligen inte alls göra något mer än du redan gör idag - dvs handlar dina böcker på nätet. Du kan nämligen stödja med dina bokköp.

Så hädanefter, om och när du handlar böcker på Fritz & Ståhl och använder koden ALEF i kassan bidrar du till att de allra fattigaste i Benin får lära sig att läsa, skriva och räkna. För varje inbunden bok du köper går 5 kr till studiecirklarna.

Bra intiativ, tycker jag.