I övermorgon får vi veta vilken författare som får årets Nobelpris i litteratur och jag är en av de som inte vågar gissa på något namn. Men jag skulle bli glad om någon av dessa författare vann (obs! utan ibördes ordning): Alice Munro, Amos Oz, Milan Kundera, Ko Un, Tomas Tranströmer eller Haruki Murakami. Allra gladast skulle jag bli om priset gick till Tomas Tranströmer eller Ko Un.
Men det finns säkert en uppsjö författare i världen som jag inte har den blekaste aning om, så det kan som vanligt bli vem som helst. Lika bra att vänta till torsdagen klockan 13.00.
Om ni undrar om jag läser något nobelprisrelaterat just nu så har ni alldeles rätt. En av böckerna på soffbordet är en gammal nobelprisklassiker: romanen Den goda jorden av amerikanskan Pearl Buck (1892-1973). Hon fick Nobelpriset 1938 och boken, som är från 1931 och har således 80 år på nacken, berättar om livet på den kinesiska landsbyggden i början av 1900-talet.
Ett lustigt sammanträffande är att Kulturradion i P1 sände ett program om Pearl Buck och Den goda jorden igår. Det var nämligen så att det ifrågasattes kraftigt att hon fick Nobelpriset 1938, många ansåg att Virginia Woolf skulle få det i stället. Du kan lyssna på programmet här:
Ca en tredjedel in i Den goda jorden tycker jag att den är alldeles fantastisk och jag har svårt att släppa den i tankarna under tiden jag inte kan fortsätta läsningen. Jag känner att jag är med bonden Wang Lung, hans hustru O-lan och deras barn som bara blir fler och fler, jag oroar mig för dem när skörden slår fel och jag gläds med dem när skärden är god. De är mycket levande beskrivna, är som av kött och blod. Det dagliga livet är i fokus, liksom äktenskapet. Jag anar att allteftersom åren går kommer mycket att hända med Wang Lungs familj...
Har du läst Den goda jorden?