lördag, oktober 01, 2011

Dödssynden (To Kill a Mockingbird)

För 51 år sedan kom den ut för första gången i USA, Dödssynden av Harper Lee, men den är inte mindre läsvärd eller aktuell idag. Vi lever ju fortfarande i en värld som präglas av rasism och fördomar. Men det är inte enbart därför man läser - borde läsa - Dödssynden, utan för att det är en så förbaskat bra bok. Den är just så bra som alla säger, fast ännu bättre. Vill jag påstå.

Det antirasistiska budskapet i all ära, men det jag har uppskattat mest med romanen är den underbara barndomsskildringen, syskonrelationen och barn- och föräldrarelationen som skildras i boken. På det planet kan man lätt skratta och gråta om vartannat.

Boken handlar om nioåriga Scout, hennes tre år äldre bror Jem och pappa Atticus, tillika advokat i den lilla amerikanska sömngångarstaden Maycomb. Samt ytterligare några personer ur Scouts närhet.

Jag älskar den här lilla tjejen, hon är så härlig. Tuff, smart, egensinnig, nyfiken och lite lillgammal tar hon sig fram i världen som hon söker begripa sig på fast det inte är det lättaste. De vuxna krånglar ju oftast till det - men inte pappan, han har alltid tid att prata med barnen och drar sig inte för att svara oavsett vad de frågar. Han har en enorm respekt för sina barn och deras tillit till honom är det viktigaste han har. Det finns bottenlöst med kärlek och ömhet mellan de tre och det är mycket fint att läsa om. Scout är en busunge som rätt som det är ställer till problem, men inte värre än att allt snart ordnar sig igen, som Atticus brukar säga. Jo, en viktig sak till: Scout och hennes familj tillhör de vita.

Det som utgör bokens tråd är en dramatisk händelse som ruskar om hela småstadsidyllen. Det är mitten på fyrtiotalet och en ung svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Det blir rättegång. Atticus, som är en man med starkt rättspatos, åtar sig att försvara mannen, trots att mannens utsikter på att få en rättvis rättegång och en rättvis dom är försvinnande små. Dessutom är Atticus övertygad om att mannen är oskyldig, något som invånarna i Maycomb starkt ogillar. Atticus och barnen tvingas utstå trakasserier och hantera alla möjliga otrevligheter på grund av hans ställningstagande. Hatet i småstaden växer och växer, tills det blir som en varböld.

Mycket måste lilla Scout och hennes bror hantera, det är inte lätt att begripa varför det måste vara skillnad på folk och folk, vilka som har rätt och vilka som har fel. I början av berättelsen är Scout en oskuldsfull unge med bus i blicken och spring i benen, i slutet har hon blivit mer mogen än hon skulle behöva vara för sin ålder. Man kan säga att hon har tagit examen i människokännedom. Det är spännande att följa Scouts mentala utveckling, se hur hennes blick sakta vässas mor orättvisorna hon noga observerar och noterar samtidigt som hon fortfarande är det barn hon är. Det är en av bokens styrkor hur Harper Lee hela tiden lyckas balansera Scouts "stora" tankar mot nioåringens referensramar. Här kommer ett exempel på vad jag menar:

"När jag gick hemåt kände jag mig mycket gammal, men när jag tittade på min nästipp såg jag små dimmiga pärlor, och jag blev så yr av att titta i kors så jag slutade. När jag gick hemåt, tänkte jag att jag verkligen något att berätta för Jem imorgon. Han skulle bli så arg för att han hade gått miste om det själv, att han inte skulle säga ett ord till mig på flera dagar. När jag gick hemåt, tänkte jag att Jem och jag skulle bli stora men det var inte mycket som återstod för oss att lära, utom möjligen algebra."

Dödssynden är den svenska titeln på To Kill a Mockingbird och efter att jag läst boken förstår jag precis varför boken heter så, både på svenska och på engelska. Att döda en härmfågel är nämligen en dödssynd enligt Atticus och resonemanget som han vid ett tillfälle har med barnen ganska så snart förflyttar sig upp en nivå och blir ett slags symbol för hela boken, bland annat för att Scout minns det och återkommer till tanken när det så att säga är dags att knyta ihop påsen. Också snyggt skrivet. Den svenska översättningen gjordes 1960 av Jadwiga P. Westrup.

Harper Lee belönades för Dödssynden med Pulitzerpriset och därefter publicerade hon inte ett ord mer. Romanen är hennes enda bok, men den är fulländad.

Dödssynden kom förra året ut på nytt, i Bonniers klassikerserie med förordet av Susanna Alakoski.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Den är verkligen fantastisk!

Ylva sa...

Visst är den fin! Jag brukar inte så ofta se gamla filmer men den här gick på TV för ett tag sedan och håller också fortfarande.