söndag, september 25, 2011

Min Bokmässa söndag 1: Herta Müller igen

Ytterligare ett seminarium med Herta Müller satte guldkanten på min fjärde och sista bokmässedag. Den här gången samtalade Herta om sin debutbok Flackland (Rumänien 1982, Tyskland 1984) samt om essäboken Hunger och siden. Intervjuaren var Anders Olsson och tolken Elisabeth var lika fantastisk, närvarande och känslig för Hertas uttryck som tidigare. Tolken har gjort ett utomordentligt bra jobb!

Den nya utgåvan av Flackland är en reviderad utgåva och därför var första frågan given: Vad tycker hon om den nya versionen?

Hon berättade att hon fyllde på med texter, passager och enskilda meningar som p.g.a. censuren i Rumänien inte fick vara med i 1982-års utgåvan. Då kallades allt som var sinnligt för pornografi och även allt som kunde förknippas med erotik var förbjudet, till och med ord som saliv eller snor. Diktaturer är ofta väldigt pryda av sig, sa hon, men ändå krävde diktaturen i Rumänien att folk skulle skaffa tre fyra barn. Hur det skulle gå till utan att vara erotiskt hade hon väldigt svårt att förstå. Hon var rolig när hon berättade detta, för det är ju paradoxalt att föreställa sig en sådan situation. Och så tillade hon att diktatorn kanske inte visste hur det här med att göra barn gick till...

Det var intressant att höra Herta berätta om boken med en 30 år lång distans, hon lät oss åhörare förstå att det var rätt så speciellt att förbereda återutgivningen. Först hade hon tydligen en tendens att skriva om texten men insåg snart att det inte var möjligt att göra så. Hon berättade att hon hade svårt för hur texten rusar fram i korta meningar, att hon inte gillar sådant längre. Men att det var narurligt när hon skrev den. Då ville hon springa ifrån sin tillvaro hemma i byn. När boken var färdig uppfattade människorna i byn den som en förolämpning. Så kunde det gå...

Sedan berättade Herta om hur det var när hon lämnade sin hemby som ung. Hon kände att hon inte kunde återvända tillbaka efter att hon hade levt i staden ett tag. Hon var inte längre samma människa, mest p.g.a. alla böcker hon hade läst och inte så mycket p.g.a. själva stadslivet. Därför behövde hon distansera sig från hembyn när hon skrev boken Flackland. Men visst gjorde det ont också - det var även en förlust.

Och så här berättade hon allmänt om sitt skrivande:

  • Hon har svårt att se det som ligger närmast ögat, det ser hon oftast inte. Därför behöver hon en viss distans först.
  • Hon har lättare för attityder än känslor.
  • Hon har alltid läst mycket lyrik, blivit påverkad av den.
  • Hon beundrar Thomas Bernhard, avundas honom hans långa meningar.
  • Socialistisk realism är litterärt alldeles steril, bara poesin kan rädda språket i den. I Flackland försökte hon att beskriva socialismen - en omöjlig uppgift. Hur gör man det? undrade hon.
  • Hon har aldrig velat att skriva litteratur, hon är ingen författare heller. (Så sa hon faktiskt.) Hon skriver för att reda ut saker och ting mest för sig själv och då behöver hon ord.
  • För att förstå verkligheten måste man först slå sönder den och sedan bygga ihop den igen tills den börjar tangera - då, först då, kan det bli litteratur av texten. Och så sa hon också: "Världen väntar inte på att bli beskriven - och det gör den rätt i."
  • Hon anstränger sig när hon skriver för hon vill inte blamera sig. Det poetiska är hon bara tvungen att soppa i. Hon kan inte berätta hur hon skriver, det går inte, hon kan inte göra teori av sitt skrivande. Dessutom är det jobbgt att skriva.

På frågan vilka böcker hon gillar att läsa svarade hon att det är böcker som gör att det blir omöjligt att återge varför de berör en. Vad det är i dem som berör. Enligt Herta tar oss det vackra vid strupen ibland och då har vi inga ord att beskriva skönheten med än att bara säga att boken var vacker. För några bättre ord har vi helt enkelt inte. (Det känner jag igen, för så är det verkligen ibland, inte minst när det gäller Hertas böcker.)

En av de sista frågorna handlade om Hertas skrivande i exil. Då sa hon att hon inte alls var i exil, inte nu längre. Efter 1989 bor hon frivilligt i Tyskland, hon kan åka till Rumänien när som helst utan att oroa sig, så hon är ingen exilförfattare. Men när hon lämnade Rumänien hade hon tur som kom till ett land vars språk hon behärskade. Sedan berättade hon ett slags anekdot om hur det kändes när hon lämnade Rumänien ochj kom till Tyskland. Hon fick intrycket att tyskarna hade så lite saker i sina stora lägenheter. Tomma ytor, tomma och rena väggar - idag kan uppskatta estetiken i det men inte då. Hemma i byn var det tvärtom. Det fanns små lägenheter och i dem fanns det massor av saker, även kitsch. Mycket kitsch. Men det är inte så enkelt att se intelektuellt på kitsch. Det som är kitsch för någon, är vackert för någon annan. Hon sa också att hon tror att ansamlandet av saker är uttryck för fattigdom, man vet inte när man kan ha behov av en sak. Man slänger inget.

Att lyssna på Herta Müller var otroligt intressant, spännande och tänkvärt. Hon var mycket karismatisk, fast hon var ganska lågmäld och framstod nästan som lite blyg. En fascinerande kvinna. Och författare, så klart. För mig som tysktalande var det också roligt att kunna lyssna på henne på tyska, hennes tyska är vacker och tydlig och inte alls tillkrånglad. En fröjd för örat.

Jag vet inte hur stor behållning man kan ha av min sammanfattning av seminariet, inlägget är mer eller mindre en avskrift av anteckningarna som jag gjorde medan jag lyssnade. Hoppas att du som läser detta kan ha överseende med inläggets ofullkomlighet.

UR filmade hela seminariet och det kommer att sändas i Kunskapskanalen redan i början av oktober. Så håll ut.

3 kommentarer:

Ingrid sa...

Tack, Ivana för denna intressanta sammanfattning. Den fick mig att känna att jag också deltog en stund. Herta Müller skulle ha varit min höjdpunkt också på bokmässan. Absolut.

Anita sa...

Spennende, der skulle jeg gjerne ha vært!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Ingrid: Det var så lite, så.

Anita: Det förstår jag mycket väl.