söndag, september 11, 2011

Falling Man

Falling Man (2007) av den ofta nobelpristippade amerikanen Don DeLillo är en roman om 11 september, det är hans litterära sätt att berabeta traumat efter attackerna. Falling Man är väldigt lågmält, det är i tankarna och i människors känslolandskap som handlingen huvudsakligen utspelar sig.

Romanen börjar i de brinnande tvillingtornen och slutar på gatan utanför där Keith står täckt av smuts, glassplitter och blod och med någon annans portfölj i handen. Falling Man är en berättelse som likt en cirkel kommer till sin utgångspunkt. I utrymmet mellan dessa två punkter händer avgörande saker med både bokens huvudpersoner och världen som en plats att leva i.

Keith är alltså en av de som överlevt attacken. Efteråt sätter han kurs hem till sin fru Lianne, som han tidigare separerat ifrån, och till sonen Justin. Det som förut var så svårt blir plötsligt det enda möjliga. Attackerna får deras familjeproblem att framstå i en annan dager och de visar också andra sidor av sig själva när sorg, förlust, minnen och trauma skakar om världsbilden.

Vidare följer berättelsen en av flygplanskaparna tiden före attackerna samt en performancekonstnär vars specialitet är att i ett fritt fall kasta sig ut från höga byggnader och sedan sväva i luften ovanför marken. Hans artistnamn är just Falling Man. Kopplingen till offren i tvillingtornen är uppenbar.

Som helhet är DeLillos roman inte så märkvärdig, tycker jag, inte alls så gastkramande som jag förväntade mig. Men det finns passager som ger mig gåshud och då handlar det oftast om stycken som på något sätt väcker mina egna minnen av 11 september till liv. Ni vet de här tv-bilderna som man för alltid kommer att minnas. Eller att man minns exakt vad man gjorde när man för första gången hörde nyheten om attentaten. Ibland klickar det till ordentligt mellan mig och texten och det räcker för att höja läsupplevelsen över genomsnittet.

Det finns ett stycke i boken som beskriver hur två personer känner när de ännu en gång ser tv-bilderna på flygplanen som flyger in i tornen. Det de känner är exakt vad jag (och säkert alla andra) känner varje gång. Denna förvåning, denna känsla av total overklighet:

- Det ser fortfarande ut som olyckshändelse, det första. Till och med på det här avståndet, långt borta från alltihop, hur många dagar senare, står jag här och tänker att det är en olycka.
- För det måste det vara.
- Det måste det vara.
- Så där som kameran liksom hajar till av förvåning.
- Men bara det första.
- Bara det första, sa hon.
- Det andra planet, när det andra planet dyker upp, sa han, då har vi blivit lite äldre och klokare allihop.


Om jag ska välja en sak som jag tycker särskilt mycket om i Falling Man så är det hur början och slutet knyts ihop. Där finns en symbolik i bildspråket som är alldeles fantastisk. På sidan två får Keith syn på en vit skjorta som kommer ner från rökmolnet, fladdrar och svävar i det knappa ljuset utanför tornen. På sista sidan är skjortan tillbaka, den "viftar för glatta livet" medan den faller mot marken. Skjortan på andra och sista sidan är den samma men ändå inte. Det har runnit en hel del vatten i Hudsonfloden mellan att den nämns för första gången och bokens slut. Jag gillar förskjutningen som metaforen antyder.

Falling Man översattes till svenska av Rebecca Alsberg.

Det är ingen slump att jag publicerar recensionen just idag den 11 september 2011, tvärtom har jag för en gångs skull noga planerat läsningen, som mitt eget sätt att minnas händelserna för tio år sedan. Jag hade Don DeLillos roman länge i läshögen och nu var det absolut dags!

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Under denna vecka har förlaget ett priserbjudande (99 kr).

2 kommentarer:

...med näsan i en bok... sa...

Tyckte tyvärr inte alls om den här romanen, upplevde den som tråkig och distanserad...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag är inte hellr överförtjust, men som jag skriver - vissa delar griper tag.