De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
(Av Wislawa Szymborska, ur samlingen
Stunden 2002)
Varje år den 11 september läser jag Wislawa Szymborskas dikt
"Foto från 11 september". Den berör mig mycket, den berör mig till tårar. Den skulle också kunna heta
Falling Man precis som Don DeLillos roman från 2007, men den gör inte det. Den heter "Foto från den 11 september" och fotot som hon tänker på är kanske just detta. Jag tycker att det är outhärdligt att se. Det blir inte mindre outhärdligt med tiden. Och inte mindre obegripligt heller. Den 11 september 2001 var en hemsk dag och efteråt blev inget sig likt.
Jag tröstar mig med dikten.
